2018-09-05 06:01

2018-09-05 06:01

Makten framför allt

LEDARE

Socialdemokraterna börjar bli desperata, men maktinstinkterna sitter fortfarande kvar. Det är så man skall förstå utspelet från Stefan Löfven om att stå till förfogande för att leda en koalitionsregering efter valet. Notera ordet leda, för det är det som det hela handlar om.

Mentalt är Socialdemokraterna ett 45-procentsparti, men i själva verket så får de vara glada om de hamnar på omkring 25 procent. För dem är naturtillståndet att sitta vid makten, och allt annat är tillfälliga avvikelser, och därför har de svårt att orientera sig i det nya politiska landskap som växer fram. Men de är framför allt ett maktparti, hela deras existensberättigande vilar på att sitta vid makten och förvalta det folkhem som de varit med om att skapa.

När de ändå förstår att de inte kan styra i ensamt majestät så är deras självklara utgångspunkt att de ändå skall leda ett sådant styre. Det är så man skall förstå statsminister Löfven när han på DN Debatt (4/9) skriver om att leda en koalitionsregering för att ta ansvar för landet. På sedvanligt S-manér sågar han också blockpolitiken, som han förstås tycker är förlegad. Det är ju blockpolitiken, som innebär med att de borgerliga formerar sig som en enig allians, som blockerar ett fortsatt maktinnehav för S.

Budskapet från Löfven och Socialdemokraterna är mest riktat till Centern och Liberalerna, som på grund av beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna skall förmås att överge alliansen och istället sätta sig i hans knä. Och visst finns det en genuin borgerlig oro för att C och L trots allt skulle svika när det gäller efter valet, och det vet Löfven. Men även Annie Lööf (C) verkar irriterad över att Löfven endast verkar förespråka blocköverskridande samarbete om det innebär att han får vara statsminister.

Visst blir regeringsbildningen svår, då inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet. Om de rödgröna ens kan räknas som ett sammanhållet block. Det pratas en hel del om olika tänkbara konstellationer beroende på vilket ”block” som blir störst eller inte, och desperationen är märkbar hos S över att moderatledaren Ulf Kristersson sagt att han tänker försöka bli statsminister oavsett.

Och det är så det måste få bli i det nya parlamentariska läget. Viktigast är inte vilka som blir störst utan vilka som kan tolereras av riksdagen. Finns det större förutsättningar för att en Kristerssonledd regering att inte få en aktiv riksdagsmajoritet emot sig än det finns för Löfven, oavsett storlek och sammansättning av en sådan regering, så måste Kristersson bli statsminister. Det är så parlamentarismen är tänkt att fungera och klart är att vilken regering vi än får så kommer makten att förskjutas mer till riksdagen, vilket också är som sig bör.

Löfven har senare utvecklat sitt resonemang genom att säga att alliansen kan bilda regering om de blir störst, men bara om de kan få igenom en budget. Givet det parlamentariska läget så kan dock ingen garantera detta i förväg, vilket han själv ju fick erfara redan hösten 2014. En ny regering får helt enkelt lägga sina förslag, inklusive budgeten, i riksdagen och sedan se vad som händer där. En del kan gå igenom, annat inte, och till sist kan det bli för många nederlag för att en regering skall kunna fortsätta, men den dagen den sorgen. Det ger istället möjlighet för samtal, kompromisser och de blocköverskridande samarbeten som S säger att de efterlyser. Men de får ske i riksdagen.

Mentalt är Socialdemokraterna ett 45-procentsparti, men i själva verket så får de vara glada om de hamnar på omkring 25 procent. För dem är naturtillståndet att sitta vid makten, och allt annat är tillfälliga avvikelser, och därför har de svårt att orientera sig i det nya politiska landskap som växer fram. Men de är framför allt ett maktparti, hela deras existensberättigande vilar på att sitta vid makten och förvalta det folkhem som de varit med om att skapa.

När de ändå förstår att de inte kan styra i ensamt majestät så är deras självklara utgångspunkt att de ändå skall leda ett sådant styre. Det är så man skall förstå statsminister Löfven när han på DN Debatt (4/9) skriver om att leda en koalitionsregering för att ta ansvar för landet. På sedvanligt S-manér sågar han också blockpolitiken, som han förstås tycker är förlegad. Det är ju blockpolitiken, som innebär med att de borgerliga formerar sig som en enig allians, som blockerar ett fortsatt maktinnehav för S.

Budskapet från Löfven och Socialdemokraterna är mest riktat till Centern och Liberalerna, som på grund av beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna skall förmås att överge alliansen och istället sätta sig i hans knä. Och visst finns det en genuin borgerlig oro för att C och L trots allt skulle svika när det gäller efter valet, och det vet Löfven. Men även Annie Lööf (C) verkar irriterad över att Löfven endast verkar förespråka blocköverskridande samarbete om det innebär att han får vara statsminister.

Visst blir regeringsbildningen svår, då inget av de tre blocken kommer att få egen majoritet. Om de rödgröna ens kan räknas som ett sammanhållet block. Det pratas en hel del om olika tänkbara konstellationer beroende på vilket ”block” som blir störst eller inte, och desperationen är märkbar hos S över att moderatledaren Ulf Kristersson sagt att han tänker försöka bli statsminister oavsett.

Och det är så det måste få bli i det nya parlamentariska läget. Viktigast är inte vilka som blir störst utan vilka som kan tolereras av riksdagen. Finns det större förutsättningar för att en Kristerssonledd regering att inte få en aktiv riksdagsmajoritet emot sig än det finns för Löfven, oavsett storlek och sammansättning av en sådan regering, så måste Kristersson bli statsminister. Det är så parlamentarismen är tänkt att fungera och klart är att vilken regering vi än får så kommer makten att förskjutas mer till riksdagen, vilket också är som sig bör.

Löfven har senare utvecklat sitt resonemang genom att säga att alliansen kan bilda regering om de blir störst, men bara om de kan få igenom en budget. Givet det parlamentariska läget så kan dock ingen garantera detta i förväg, vilket han själv ju fick erfara redan hösten 2014. En ny regering får helt enkelt lägga sina förslag, inklusive budgeten, i riksdagen och sedan se vad som händer där. En del kan gå igenom, annat inte, och till sist kan det bli för många nederlag för att en regering skall kunna fortsätta, men den dagen den sorgen. Det ger istället möjlighet för samtal, kompromisser och de blocköverskridande samarbeten som S säger att de efterlyser. Men de får ske i riksdagen.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.