2018-08-07 06:00

2018-08-07 06:00

En brist på förtroende

LEDARE

Det verkar inte riktigt vilja lyfta för många av de etablerade partierna. Socialdemokraterna går mot ett katastrofval men inte heller Moderaterna har förmått att ta vara på besvikelsen på regeringspartiet. Orsaken torde vara ett utbrett missnöje i väljarkåren med hur landets sköts och har skötts, och det har också allianspartierna en stor skuld i.

Trots att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck så förmår det offentliga inte leverera. Det är kris i snart sagt alla statens, kommunernas och landstingens kärnområden. Dysfunktionell polisorganisation, skjutningar, utanförskapsområden och otrygghet breder ut sig. Försvaret förmår inte försvara Sverige. Sjukvårdsköerna ringlar långa. Eleverna lär sig inte tillräckligt i skolan. Och så vidare.

Nu senast har de omfattande skogsbränderna visat hur sårbara vi är och hur få egna resurser vi förmått att sätta upp eftersom vi med vett och vilja rustat ned vår civila krisberedskap. Allt detta har successivt skapat en allt större frustration hos väljarkåren. Vi betalar ju alla dessa skatter men får inte tillräckligt tillbaka. Samtidigt så har en periodvis mycket stor immigration fått kosta nästan hur mycket som helst. Att det enda parti – Sverigedemokraterna – som under denna tid artikulerat kritik också är det som ökat mest i opinionen är då inte så underligt.

Nu kanske någon invänder att många av de andra gamla etablerade partierna tagit tillbaka gamla åsikter om en stramare migrationspolitik, mer ordning och reda och ett starkare försvar. Och visst, det har de gjort. Moderaterna har på det stora hela övergivit den gamla nymoderata mittensvängen och även Socialdemokraterna fick hösten 2015 skärpa politiken när migrationskrisen höll på att lamslå landets mottagningskapacitet.

Men det hjälper uppenbarligen inte och anledningen är både enkel och (för de berörda partierna) nedslående. De har helt enkelt tappat i förtroende hos stora väljargrupper. De har varit vilse så länge att väljarna inte litar på att de faktiskt hittat tillbaka ännu. Man tror helt enkelt inte på dem när de säger att de ändrat sig, och dessvärre är det inte mycket partierna nu kan göra för att återskapa detta förtroende.

När till exempel moderatledaren Ulf Kristersson säger att han inte vill se en mandatperiod till som denna (där en rödgrön minoritetsregering tolereras av riksdagen) så påminner de besvikna väljarna om hur det varit just under den här mandatperioden. När allianspartierna nästan var pådrivande för att nå den förkättrade decemberöverenskommelsen (DÖ) som lät regeringen Löfven sitta kvar trots att den just förlorat sin budget.

Under fyra år har den förmenta borgerliga oppositionen släppt igenom sju regeringsbudgetar, några under Kristerssons partiledarskap, och undvikit en situation som skulle kunna tvinga fram ett regeringsskifte. Varför skall väljarna tro på honom nu? DÖ må formellt ha upphävts redan efter 10 månader, men i praktiken har den gällt hela mandatperioden. Varför rösta på några som inte verkar vilja ta makten?

Och när allianspartierna kritiserar den rödgröna regeringen för brister i försvaret, polisen, skolan, sjukvården eller vad den än må vara så påminns väljarna om att det trots allt bara var fyra år sedan som alliansen satt i regeringsställning och då tydligen inte gjorde tillräckligt för att räta upp skutan. Dessutom så har alliansen som sagt själva bidragit till att vi har den regering vi har genom DÖ. Därför är det inte alls märkligt att det går så dåligt för både regeringspartierna och alliansen.

Trots att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck så förmår det offentliga inte leverera. Det är kris i snart sagt alla statens, kommunernas och landstingens kärnområden. Dysfunktionell polisorganisation, skjutningar, utanförskapsområden och otrygghet breder ut sig. Försvaret förmår inte försvara Sverige. Sjukvårdsköerna ringlar långa. Eleverna lär sig inte tillräckligt i skolan. Och så vidare.

Nu senast har de omfattande skogsbränderna visat hur sårbara vi är och hur få egna resurser vi förmått att sätta upp eftersom vi med vett och vilja rustat ned vår civila krisberedskap. Allt detta har successivt skapat en allt större frustration hos väljarkåren. Vi betalar ju alla dessa skatter men får inte tillräckligt tillbaka. Samtidigt så har en periodvis mycket stor immigration fått kosta nästan hur mycket som helst. Att det enda parti – Sverigedemokraterna – som under denna tid artikulerat kritik också är det som ökat mest i opinionen är då inte så underligt.

Nu kanske någon invänder att många av de andra gamla etablerade partierna tagit tillbaka gamla åsikter om en stramare migrationspolitik, mer ordning och reda och ett starkare försvar. Och visst, det har de gjort. Moderaterna har på det stora hela övergivit den gamla nymoderata mittensvängen och även Socialdemokraterna fick hösten 2015 skärpa politiken när migrationskrisen höll på att lamslå landets mottagningskapacitet.

Men det hjälper uppenbarligen inte och anledningen är både enkel och (för de berörda partierna) nedslående. De har helt enkelt tappat i förtroende hos stora väljargrupper. De har varit vilse så länge att väljarna inte litar på att de faktiskt hittat tillbaka ännu. Man tror helt enkelt inte på dem när de säger att de ändrat sig, och dessvärre är det inte mycket partierna nu kan göra för att återskapa detta förtroende.

När till exempel moderatledaren Ulf Kristersson säger att han inte vill se en mandatperiod till som denna (där en rödgrön minoritetsregering tolereras av riksdagen) så påminner de besvikna väljarna om hur det varit just under den här mandatperioden. När allianspartierna nästan var pådrivande för att nå den förkättrade decemberöverenskommelsen (DÖ) som lät regeringen Löfven sitta kvar trots att den just förlorat sin budget.

Under fyra år har den förmenta borgerliga oppositionen släppt igenom sju regeringsbudgetar, några under Kristerssons partiledarskap, och undvikit en situation som skulle kunna tvinga fram ett regeringsskifte. Varför skall väljarna tro på honom nu? DÖ må formellt ha upphävts redan efter 10 månader, men i praktiken har den gällt hela mandatperioden. Varför rösta på några som inte verkar vilja ta makten?

Och när allianspartierna kritiserar den rödgröna regeringen för brister i försvaret, polisen, skolan, sjukvården eller vad den än må vara så påminns väljarna om att det trots allt bara var fyra år sedan som alliansen satt i regeringsställning och då tydligen inte gjorde tillräckligt för att räta upp skutan. Dessutom så har alliansen som sagt själva bidragit till att vi har den regering vi har genom DÖ. Därför är det inte alls märkligt att det går så dåligt för både regeringspartierna och alliansen.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.