2018-08-02 06:00

2018-08-02 06:00

Bättre ledning vid kriser

LEDARE

Är det något vi har lärt oss, förutom priset för bristen på resurser, av sommarens omfattande skogsbränder så är det bristen på en ordentlig krisledning. Det har gjort att insatser försenats och därmed har situationen på sina håll blivit värre än vad som annars kanske skulle vara fallet.

Liknande lärdomar fanns att dra efter bränderna i Västmanland 2014, men de glömdes hastigt och olustigt bort och priset för det har vi fått betala i år. Det märkliga är att vi har ägnat decennier åt att utreda allt detta i flera omgångar, men ändå har inget hänt.

Därför var det befriande att höra moderatledaren Ulf Kristersson säga ”Vi tror inte att det nu är läge för nya stora långa utredningar. Det är dags att fatta politiska beslut efter 25 års underskattande av den civila beredskapens betydelse”. Detta skedde i samband med att han och de övriga alliansledarna i onsdags presenterade ett antal förslag på hur Sverige skall få en bättre krisledningsförmåga.

Grundproblemet är nämligen att det sker för lite av krisledning och för mycket av krissamordning. När det är skarpt läge är det klara, tydliga och snabba beslut som måste gälla, med tydliga befäls- och ansvarsvägar. Så är det inte i dag. Lokala räddningsledare gör sin bit, men när blir läget sådant att till exempel länsstyrelserna tar över? Till råga på eländet har det ibland verkat som om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tagit ansvar, trots att den inte kan eller får.

I regeringskansliet är det lika illa. En av statsminister Stefan Löfvens (S) första åtgärder var att flytta den krishanteringsenhet som fanns på statsrådsberedningen till justitiedepartementet. Dessutom så övertog också justitiedepartementet ansvaret för frågor som rör samhällets krisberedskap, civilförsvar och skydd mot olyckor från försvarsdepartementet. Det har gjort besluts- och ansvarsvägarna oklara och uppsplittrade.

Detta vill allianspartierna ändra på. De föreslår bland annat att det inrättas ett nationellt säkerhetsråd i statsrådsberedningen för att styra upp statens krisledande förmåga. Att den skall ligga under statsministerns eget kansli, statsrådsberedningen, är viktigt för att tydliggöra beslutsvägarna. En statsminister måste effektivt kunna peka med hela handen om det behövs. Ansvaret för civilförsvar och krisberedskap, inklusive MSB men också kustbevakningen, skall föras till försvarsdepartementet.

Alliansen vill också utöka hemvärnet från 23 000 till 30 000 man och ge det en roll vid räddningsinsatser, liksom övriga delar av försvarsmakten. Alltför länge har det hetat att vi inte skall kunna använda försvaret vid civila kriser – ett arv från myten om Ådalen 1931. Sedan är det en annan sak att det med rådande budgetläge, där försvaret är kroniskt underfinansierat, kanske inte är så lyckat att lägga på dem mer uppgifter utanför kärnverksamheten, som är att kunna föra krig.

Dock borde det kunna lösas genom att tillföra försvarsmakten mer resurser, och det har ju allianspartierna också krävt tidigare. För det är klart att vi måste kunna dra nytta av försvarsmakten i krissituationer, i all synnerhet som gränsdragningen mellan militärt och civilt blir allt luddigare i dagens och framtidens hybridkrigföring.

Liknande lärdomar fanns att dra efter bränderna i Västmanland 2014, men de glömdes hastigt och olustigt bort och priset för det har vi fått betala i år. Det märkliga är att vi har ägnat decennier åt att utreda allt detta i flera omgångar, men ändå har inget hänt.

Därför var det befriande att höra moderatledaren Ulf Kristersson säga ”Vi tror inte att det nu är läge för nya stora långa utredningar. Det är dags att fatta politiska beslut efter 25 års underskattande av den civila beredskapens betydelse”. Detta skedde i samband med att han och de övriga alliansledarna i onsdags presenterade ett antal förslag på hur Sverige skall få en bättre krisledningsförmåga.

Grundproblemet är nämligen att det sker för lite av krisledning och för mycket av krissamordning. När det är skarpt läge är det klara, tydliga och snabba beslut som måste gälla, med tydliga befäls- och ansvarsvägar. Så är det inte i dag. Lokala räddningsledare gör sin bit, men när blir läget sådant att till exempel länsstyrelserna tar över? Till råga på eländet har det ibland verkat som om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tagit ansvar, trots att den inte kan eller får.

I regeringskansliet är det lika illa. En av statsminister Stefan Löfvens (S) första åtgärder var att flytta den krishanteringsenhet som fanns på statsrådsberedningen till justitiedepartementet. Dessutom så övertog också justitiedepartementet ansvaret för frågor som rör samhällets krisberedskap, civilförsvar och skydd mot olyckor från försvarsdepartementet. Det har gjort besluts- och ansvarsvägarna oklara och uppsplittrade.

Detta vill allianspartierna ändra på. De föreslår bland annat att det inrättas ett nationellt säkerhetsråd i statsrådsberedningen för att styra upp statens krisledande förmåga. Att den skall ligga under statsministerns eget kansli, statsrådsberedningen, är viktigt för att tydliggöra beslutsvägarna. En statsminister måste effektivt kunna peka med hela handen om det behövs. Ansvaret för civilförsvar och krisberedskap, inklusive MSB men också kustbevakningen, skall föras till försvarsdepartementet.

Alliansen vill också utöka hemvärnet från 23 000 till 30 000 man och ge det en roll vid räddningsinsatser, liksom övriga delar av försvarsmakten. Alltför länge har det hetat att vi inte skall kunna använda försvaret vid civila kriser – ett arv från myten om Ådalen 1931. Sedan är det en annan sak att det med rådande budgetläge, där försvaret är kroniskt underfinansierat, kanske inte är så lyckat att lägga på dem mer uppgifter utanför kärnverksamheten, som är att kunna föra krig.

Dock borde det kunna lösas genom att tillföra försvarsmakten mer resurser, och det har ju allianspartierna också krävt tidigare. För det är klart att vi måste kunna dra nytta av försvarsmakten i krissituationer, i all synnerhet som gränsdragningen mellan militärt och civilt blir allt luddigare i dagens och framtidens hybridkrigföring.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.