2018-08-01 06:00

2018-08-01 06:00

Inför inte storregioner bakvägen

LEDARE

Frågan om införandet av storregioner verkar aldrig vilja dö, trots det omfattande motstånd som finns. Så sent som i november 2016 såg sig den rödgröna regeringen nödgad att skrota de ambitiösa planerna, som civilminister Ardalan Shekarabi (S) återupplivat, på att slå samman alla svenska län/landsting till sex storregioner. Då skulle Värmland ha försvunnit i den redan alldeles för stora Västra Götalands-regionen. Protesterna blev helt enkelt för stora och det gick inte att nå politisk majoritet för det. År 2011 skrinlades också ett tidigare försök.

Av dessa turer borde man ha lärt sig att inte driva storregiontankarna vidare. Men det är kanske precis det man gjort. Det som satt käppar i hjulet är folkliga protester – enligt en Sifo-mätning i november 2016 tyckte bara 23 procent att det var en bra idé – och som sagt svårigheter att få bred politisk enighet. I tysthet så har den så kallade indelningskommittén, som i mars lade fram sitt slutbetänkande (SOU 2018:10), föreslagit att staten ensidigt skall kunna får ändra på indelningen av län och regioner/landsting.

Detta varnar bland andra den förre landshövdingen Anders Björck för i en debattartikel i Dagens Nyheter (30/7). Remisstiden för betänkandet går ut 31 augusti, mitt under valrörelsen och efter semestrarna, för att minimera protesterna. Indelningskommittén föreslår att de nuvarande länen, och därmed också landstingen, avskaffas bakvägen. Metoden är finurlig.

Först så skall de statliga myndigheternas regionindelning samordnas så att de följer landstingens sjukvårdsregioner. Sjukvårdsregionerna är samarbetsformer där olika landsting drar nytta av varandras specialiteter, exempelvis genom att Karlstadspatienter kan skickas till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men det finns ju inget som säger att länens alla andra verksamhets- och samarbetsområden passar sjukvårdsregionerna. Många gånger är det tvärtom.

Sedan föreslår kommittén att staten på egen hand skall kunna ändra länsindelningen, och då anpassa den efter den föreslagna statliga regionindelningen, och då skall man också ändra landstingsindelningen. Berörda län, regioner och landsting skall kunna yttra sig, men inte ha möjlighet att säga stopp. Folkomröstningar avvisas. Så sätter man demokratin på undantag när en regering egenmäktigt kan rita om kartan, utan hänsyn till tradition, historia och de lokala och regionala identiteter som vuxit fram under många hundra år.

Detta är ett anmärkningsvärt förfarande och det är en otillständig envishet hos storregionentusiasterna som gång på gång försöker tvinga fram dessa förändringar. Ett nej blir för dem aldrig ett nej, utan man försöker med rena utmattningstaktiken samtidigt som man gör vad man kan i det fördolda och hoppas ingen märker något. Nå, nu har vi märkt det och förhoppningsvis är det fler som gör det och kväver även detta försök i sin linda.

Av dessa turer borde man ha lärt sig att inte driva storregiontankarna vidare. Men det är kanske precis det man gjort. Det som satt käppar i hjulet är folkliga protester – enligt en Sifo-mätning i november 2016 tyckte bara 23 procent att det var en bra idé – och som sagt svårigheter att få bred politisk enighet. I tysthet så har den så kallade indelningskommittén, som i mars lade fram sitt slutbetänkande (SOU 2018:10), föreslagit att staten ensidigt skall kunna får ändra på indelningen av län och regioner/landsting.

Detta varnar bland andra den förre landshövdingen Anders Björck för i en debattartikel i Dagens Nyheter (30/7). Remisstiden för betänkandet går ut 31 augusti, mitt under valrörelsen och efter semestrarna, för att minimera protesterna. Indelningskommittén föreslår att de nuvarande länen, och därmed också landstingen, avskaffas bakvägen. Metoden är finurlig.

Först så skall de statliga myndigheternas regionindelning samordnas så att de följer landstingens sjukvårdsregioner. Sjukvårdsregionerna är samarbetsformer där olika landsting drar nytta av varandras specialiteter, exempelvis genom att Karlstadspatienter kan skickas till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men det finns ju inget som säger att länens alla andra verksamhets- och samarbetsområden passar sjukvårdsregionerna. Många gånger är det tvärtom.

Sedan föreslår kommittén att staten på egen hand skall kunna ändra länsindelningen, och då anpassa den efter den föreslagna statliga regionindelningen, och då skall man också ändra landstingsindelningen. Berörda län, regioner och landsting skall kunna yttra sig, men inte ha möjlighet att säga stopp. Folkomröstningar avvisas. Så sätter man demokratin på undantag när en regering egenmäktigt kan rita om kartan, utan hänsyn till tradition, historia och de lokala och regionala identiteter som vuxit fram under många hundra år.

Detta är ett anmärkningsvärt förfarande och det är en otillständig envishet hos storregionentusiasterna som gång på gång försöker tvinga fram dessa förändringar. Ett nej blir för dem aldrig ett nej, utan man försöker med rena utmattningstaktiken samtidigt som man gör vad man kan i det fördolda och hoppas ingen märker något. Nå, nu har vi märkt det och förhoppningsvis är det fler som gör det och kväver även detta försök i sin linda.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.