2018-06-14 06:01

2018-06-14 06:01

S-kris svår att undgå

LEDARE

I riksdagens sista partiledardebatt före valet var statsminister Stefan Löfvens (S) position allt annat än avundsvärd. Han tvingades, med all rätt, försvara de många usla regeringsbeslut som fattats, och de välbehövliga som uteblivit.

Exempelvis attackerades den inkonsekventa och misslyckade migrationspolitiken flitigt av bland andra moderatledaren Ulf Kristersson, medan vänsterledaren Jonas Sjöstedt ifrågasatte avskedandet av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler.

Till sitt försvar gjorde Löfven tafatta försök att släta över olycksaliga fakta och siffror. Samtidigt var hans attacker mot de andra partierna lätta att avvärja, till exempel då statsministern använde LO-retoriken och hävdade att Moderaterna vill sänka lönerna för de som redan har jobb.

Splittringen inom både Socialdemokraterna och regeringen, vilken Miljöpartiet verkar ha övergett mentalt, är påtaglig i Löfvens agerande i debatten. Den självförvållade krisen är i nuläget ytterst svår att ta sig ur för den socialdemokratiska partiledningen – vad som än sägs väger knappast tyngre än tveksamma regeringsbeslut och en inkonsekvent partipolitik. Löfven försöker desperat få debatten och valrörelsen att handla om välfärd, där S har jämförelsevis högt förtroende, men de allra flesta diskussioner landar ändå i migrationsfrågan.

I veckan lämnade den fjärde statssekreteraren regeringen på tre veckor, av vilka tre tillhörde S-ministrar. Bilden sätts att de som kan överger regeringen och Socialdemokraterna för andra uppdrag. Att LO är närmast mer troget partiet än någonsin beror snarare på fackorganisationens egen identitetskris än att S gjort sig förtjänt av stödet.

Med en statsminister på defensiven tog flera av de andra partiledarna chansen att glänsa i riksdagsdebatten. Både Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson såg till att utnyttja det faktum att deras partier aldrig suttit i regering, samtidigt som alla andra partier har regeringsbeslut och överenskommelser i närtid att försvara. Sjöstedt kunde ta åt sig äran för de beslut Vänstern fått igenom som stödparti, och samtidigt kritisera regeringen för bristerna i välfärden. Åkesson kunde anmärka på alla partier utan att i sin tur behöva ta ansvar för några beslut, eftersom SD i regel hållits utanför uppgörelserna.

Regeringens många och grova felsteg under denna mandatperiod kommer av allt att döma få konsekvenser på valdagen, vilket är rimligt. Slitningarna inom både regeringen och partiet S överskuggar de splittringar som finns mellan allianspartierna, i synnerhet i migrationspolitiken. Det gör de senare till ett mer trovärdigt regeringsalternativ, vilket i och för sig inte säger så mycket. I partiledardebatten var statsministerkandidaten Ulf Kristersson uppenbart trygg i sin roll, och fokuserade helt riktigt på huvudmotståndaren S. Ett parti som i sin tur mycket väl kan ha börjat fundera på en efterträdare till Stefan Löfven redan nu.

Exempelvis attackerades den inkonsekventa och misslyckade migrationspolitiken flitigt av bland andra moderatledaren Ulf Kristersson, medan vänsterledaren Jonas Sjöstedt ifrågasatte avskedandet av Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler.

Till sitt försvar gjorde Löfven tafatta försök att släta över olycksaliga fakta och siffror. Samtidigt var hans attacker mot de andra partierna lätta att avvärja, till exempel då statsministern använde LO-retoriken och hävdade att Moderaterna vill sänka lönerna för de som redan har jobb.

Splittringen inom både Socialdemokraterna och regeringen, vilken Miljöpartiet verkar ha övergett mentalt, är påtaglig i Löfvens agerande i debatten. Den självförvållade krisen är i nuläget ytterst svår att ta sig ur för den socialdemokratiska partiledningen – vad som än sägs väger knappast tyngre än tveksamma regeringsbeslut och en inkonsekvent partipolitik. Löfven försöker desperat få debatten och valrörelsen att handla om välfärd, där S har jämförelsevis högt förtroende, men de allra flesta diskussioner landar ändå i migrationsfrågan.

I veckan lämnade den fjärde statssekreteraren regeringen på tre veckor, av vilka tre tillhörde S-ministrar. Bilden sätts att de som kan överger regeringen och Socialdemokraterna för andra uppdrag. Att LO är närmast mer troget partiet än någonsin beror snarare på fackorganisationens egen identitetskris än att S gjort sig förtjänt av stödet.

Med en statsminister på defensiven tog flera av de andra partiledarna chansen att glänsa i riksdagsdebatten. Både Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson såg till att utnyttja det faktum att deras partier aldrig suttit i regering, samtidigt som alla andra partier har regeringsbeslut och överenskommelser i närtid att försvara. Sjöstedt kunde ta åt sig äran för de beslut Vänstern fått igenom som stödparti, och samtidigt kritisera regeringen för bristerna i välfärden. Åkesson kunde anmärka på alla partier utan att i sin tur behöva ta ansvar för några beslut, eftersom SD i regel hållits utanför uppgörelserna.

Regeringens många och grova felsteg under denna mandatperiod kommer av allt att döma få konsekvenser på valdagen, vilket är rimligt. Slitningarna inom både regeringen och partiet S överskuggar de splittringar som finns mellan allianspartierna, i synnerhet i migrationspolitiken. Det gör de senare till ett mer trovärdigt regeringsalternativ, vilket i och för sig inte säger så mycket. I partiledardebatten var statsministerkandidaten Ulf Kristersson uppenbart trygg i sin roll, och fokuserade helt riktigt på huvudmotståndaren S. Ett parti som i sin tur mycket väl kan ha börjat fundera på en efterträdare till Stefan Löfven redan nu.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.