2018-06-12 06:01

2018-06-12 06:01

En frihetens försvarare död

LEDARE

I fredags avled Per Ahlmark efter en tids sjukdom. Han var något så ovanligt som en fullkomligt principfast politiker, och det var kanske därför som han aldrig riktigt passade in i den rollen. Istället glänste han som en kompromisslös försvarare av frihet och demokrati, och det är också som sådan han spelade sin största roll.

Han var bara 36 år gammal när han år 1975 valdes till ledare för Folkpartiet (dagens Liberalerna) efter den tämligen färglöse Gunnar Helén. Han var också med och skrev historia året därpå när han var med och bildade en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M). Per Ahlmark blev arbetsmarknadsminister och vice statsminister.

Men livet i det politiska rampljuset passade honom inte och av rent personliga skäl så lämnade han partipolitiken våren 1978. Som hans vän och generationskamrat Gabriel Romanus (FP) sade till Expressen så fann han ”att livet som politiker i första ledet helt enkelt inte passade ihop med hans karaktär.” För karaktär var det något som Ahlmark verkligen hade gott om. Han höll benhårt på sina principer. Han var ideologisk men har samtidigt beskrivits som skör och känslig.

Efter det blev han ordförande för Svenska filminstitutet men det han mest som författare, poet, skribent och debattör man kommer ihåg honom. Han var en agitator som orubbligt försvarade frihet och demokrati mot alla sorters tyranni och totalitära ideologier. I böcker som Vänstern och tyranniet (1994) och Det öppna såret (1997) gjorde han rent hus med alla de vänsterapologeter som agerat medlöpare och försvarare av totalitära stater och rörelser.

Den betydelse han därmed fick för en hel generation unga borgerliga tänkare och opinionsbildare kan inte underskattas, men han var också en ögonöppnare för många andra som rent slentrianmässigt anammat kålsuparteorier och neutralitet. I motsättningarna mellan frihet och demokrati å enda sidan och förtryck och diktatur å den andra finns inget acceptabelt mellanläge.

Det är lätt att beskriva Ahlmark som anti. Han var antinazist, antikommunist, antiislamist och antifundamentalist. Men man får inte glömma bort att han var väldigt mycket pro också. Han var en intellektuell och samtidigt passionerad försvarare av det öppna samhället, av upplysningsideal, lagstyre, frihet och rättvisa. Kort sagt var han en stridbar kämpe för våra västerländska värderingar.

I linje med sin grundhållning var han också en stor vän och förkämpe för det judiska folket och staten Israel, som han såg som en frihetens och demokratins utpost i ett Mellanöstern fullt av förtryckande stater, och ständigt utsatt för antisemitism, ofta förklädd till antisionism. Samma vänster som var undfallande mot allsköns kommunistiska diktaturer angrep också Israel häftigt. Han var länge vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel.

Även Taiwan var land som hade Per Ahlmarks sympatier, ständigt i konflikt med den större och mäktigare kommunistregimen i Peking, och diplomatiskt utmobbat av en stor del av världen. Han var med och grundade Vänskapsförbundet Sverige-Taiwan och fick som förste skandinav utmärkelsen den lysande stjärnans ordern för sitt stöd till landets demokratisering.

Det görs alldeles för få politiker och opinionsbildare av Per Ahlmarks kaliber och det är synd. Men som han själv märkte så är det inte enkelt att kombinera kompromisslös principfasthet med ett partipolitiskt engagemang.

Han var bara 36 år gammal när han år 1975 valdes till ledare för Folkpartiet (dagens Liberalerna) efter den tämligen färglöse Gunnar Helén. Han var också med och skrev historia året därpå när han var med och bildade en borgerlig regering med Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M). Per Ahlmark blev arbetsmarknadsminister och vice statsminister.

Men livet i det politiska rampljuset passade honom inte och av rent personliga skäl så lämnade han partipolitiken våren 1978. Som hans vän och generationskamrat Gabriel Romanus (FP) sade till Expressen så fann han ”att livet som politiker i första ledet helt enkelt inte passade ihop med hans karaktär.” För karaktär var det något som Ahlmark verkligen hade gott om. Han höll benhårt på sina principer. Han var ideologisk men har samtidigt beskrivits som skör och känslig.

Efter det blev han ordförande för Svenska filminstitutet men det han mest som författare, poet, skribent och debattör man kommer ihåg honom. Han var en agitator som orubbligt försvarade frihet och demokrati mot alla sorters tyranni och totalitära ideologier. I böcker som Vänstern och tyranniet (1994) och Det öppna såret (1997) gjorde han rent hus med alla de vänsterapologeter som agerat medlöpare och försvarare av totalitära stater och rörelser.

Den betydelse han därmed fick för en hel generation unga borgerliga tänkare och opinionsbildare kan inte underskattas, men han var också en ögonöppnare för många andra som rent slentrianmässigt anammat kålsuparteorier och neutralitet. I motsättningarna mellan frihet och demokrati å enda sidan och förtryck och diktatur å den andra finns inget acceptabelt mellanläge.

Det är lätt att beskriva Ahlmark som anti. Han var antinazist, antikommunist, antiislamist och antifundamentalist. Men man får inte glömma bort att han var väldigt mycket pro också. Han var en intellektuell och samtidigt passionerad försvarare av det öppna samhället, av upplysningsideal, lagstyre, frihet och rättvisa. Kort sagt var han en stridbar kämpe för våra västerländska värderingar.

I linje med sin grundhållning var han också en stor vän och förkämpe för det judiska folket och staten Israel, som han såg som en frihetens och demokratins utpost i ett Mellanöstern fullt av förtryckande stater, och ständigt utsatt för antisemitism, ofta förklädd till antisionism. Samma vänster som var undfallande mot allsköns kommunistiska diktaturer angrep också Israel häftigt. Han var länge vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel.

Även Taiwan var land som hade Per Ahlmarks sympatier, ständigt i konflikt med den större och mäktigare kommunistregimen i Peking, och diplomatiskt utmobbat av en stor del av världen. Han var med och grundade Vänskapsförbundet Sverige-Taiwan och fick som förste skandinav utmärkelsen den lysande stjärnans ordern för sitt stöd till landets demokratisering.

Det görs alldeles för få politiker och opinionsbildare av Per Ahlmarks kaliber och det är synd. Men som han själv märkte så är det inte enkelt att kombinera kompromisslös principfasthet med ett partipolitiskt engagemang.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.