2018-05-16 06:00

2018-05-16 06:00

Nynya eller nygamla

LEDARE

Hur mycket skall politiken ingripa för att utjämna skillnader mellan människor? Skall de ens ge sig på att försöka? Det är frågor som Moderaterna nu får brottas med sedan de valt ”lika för alla” som partiets nya valslogan. Och det är ett val som inte är särskilt okomplicerat.

Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna var inledningsvis framgångsrika när man lämpade gamla klassiska moderatfrågor överbord och triangulerande sig mot socialdemokratin. Men det finns en anledning till varför det i längden inte fungerar att närma sig sina politiska motståndare, och varför det sedan gått sämre för Moderaterna. Man riskerar att förlora sin själ, det som gör det egna partiet unikt.

Detta har dagens moderata parti sent omsider insett, men vissa fantomsmärtor sitter kvar. Partiet envisas till exempel fortfarande med att använda beteckningen ”Nya Moderaterna” även om de på många områden lagt om politiken så att även gamla moderater kan känna igen sig. Nu går det förvisso heller inte att återgå till hur det var före Reinfeldteran. Alltför mycket vatten har runnit under broarna och tiderna har förändrats. Men när det fortfarande hos delar av väljarkåren finns en skepsis eller ett avvaktande inför Ulf Kristerssons nygamla moderater är det måhända inte så klokt att så tvivel om inriktningen.

Därför möttes presentationen av partiets nya valslogan ”lika för alla” mer med försiktighet än med bifallsrop hos många. Det luktade alltför mycket av den nymoderata trianguleringen för att klassiska moderatväljare skulle känna sig riktigt bekväma med den. Partisekreteraren Gunnar Strömmer sade själv att han ”satte kaffet i vrångstrupen” när han hörde den för första gången. Det är en reflexmässig reaktion han inte var ensam om.

Det märktes dock mindre på Moderaternas Sverigemöte i helgen som gick. Så brukar det vara i Moderaterna. Allt är en klang- och jubelföreställning, och så var det även under Reinfeldt. Detta är den moderata partikulturen, oavsett vilken politik som läggs fram. Moderatväljare, och presumtiva sådana, är en annan femma.

I sak finns det inte alltför mycket att invända mot frasen, särskilt som M förtydligar att det handlar om rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Alla skall förstås ha samma rättigheter och skyldigheter, detta är traditionella borgerliga uppfattningar. Att socialdemokratin och den politiska vänstern i bredare mening i det närmaste skaffat sig monopol på begreppet rättvisa är olyckligt, och därför är det välgörande om borgerligheten nu ämnar ta strid för sitt rättvisebegrepp.

Strömmer förtydligade att han och M menar att det inte som hos vänstern handlar om ”lika resultat” eller ”lika utfall”. Snarare handlar det för M om lika spelregler, och att det måste finnas ett samhällskontrakt som garanterar detta. Inga särlösningar eller särrättigheter, och därför är man emot kvotering och den identitetspolitik som håller på att underminera samhället.

Så lång gott och väl. Men det som skaver är formuleringen om lika möjligheter, och som öppnar för svårigheter. Visst kan man som M gör säga att det handlar just om lika möjligheter som i samma chanser, inte om lika utfall, men där riskerar man att blanda ihop begreppen. För alla har inte lika möjligheter. Vi föds olika, och växer upp under olika villkor och sammanhang som formar hurdana vi blir. Vi har olika intressen och fallenhet för olika saker. Alla kan inte bli konsertpianister eller fotbollsproffs.

Politiken kan därför inte garantera alla lika möjligheter, men har man väl öppnat för en sådan formulering så kommer kraven på politiken att lägga saker till rätta, att jämna ut dessa förmenta orättvisor. Och även om det inte är det som är moderat politik så kan det uppfattas så.

Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna var inledningsvis framgångsrika när man lämpade gamla klassiska moderatfrågor överbord och triangulerande sig mot socialdemokratin. Men det finns en anledning till varför det i längden inte fungerar att närma sig sina politiska motståndare, och varför det sedan gått sämre för Moderaterna. Man riskerar att förlora sin själ, det som gör det egna partiet unikt.

Detta har dagens moderata parti sent omsider insett, men vissa fantomsmärtor sitter kvar. Partiet envisas till exempel fortfarande med att använda beteckningen ”Nya Moderaterna” även om de på många områden lagt om politiken så att även gamla moderater kan känna igen sig. Nu går det förvisso heller inte att återgå till hur det var före Reinfeldteran. Alltför mycket vatten har runnit under broarna och tiderna har förändrats. Men när det fortfarande hos delar av väljarkåren finns en skepsis eller ett avvaktande inför Ulf Kristerssons nygamla moderater är det måhända inte så klokt att så tvivel om inriktningen.

Därför möttes presentationen av partiets nya valslogan ”lika för alla” mer med försiktighet än med bifallsrop hos många. Det luktade alltför mycket av den nymoderata trianguleringen för att klassiska moderatväljare skulle känna sig riktigt bekväma med den. Partisekreteraren Gunnar Strömmer sade själv att han ”satte kaffet i vrångstrupen” när han hörde den för första gången. Det är en reflexmässig reaktion han inte var ensam om.

Det märktes dock mindre på Moderaternas Sverigemöte i helgen som gick. Så brukar det vara i Moderaterna. Allt är en klang- och jubelföreställning, och så var det även under Reinfeldt. Detta är den moderata partikulturen, oavsett vilken politik som läggs fram. Moderatväljare, och presumtiva sådana, är en annan femma.

I sak finns det inte alltför mycket att invända mot frasen, särskilt som M förtydligar att det handlar om rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Alla skall förstås ha samma rättigheter och skyldigheter, detta är traditionella borgerliga uppfattningar. Att socialdemokratin och den politiska vänstern i bredare mening i det närmaste skaffat sig monopol på begreppet rättvisa är olyckligt, och därför är det välgörande om borgerligheten nu ämnar ta strid för sitt rättvisebegrepp.

Strömmer förtydligade att han och M menar att det inte som hos vänstern handlar om ”lika resultat” eller ”lika utfall”. Snarare handlar det för M om lika spelregler, och att det måste finnas ett samhällskontrakt som garanterar detta. Inga särlösningar eller särrättigheter, och därför är man emot kvotering och den identitetspolitik som håller på att underminera samhället.

Så lång gott och väl. Men det som skaver är formuleringen om lika möjligheter, och som öppnar för svårigheter. Visst kan man som M gör säga att det handlar just om lika möjligheter som i samma chanser, inte om lika utfall, men där riskerar man att blanda ihop begreppen. För alla har inte lika möjligheter. Vi föds olika, och växer upp under olika villkor och sammanhang som formar hurdana vi blir. Vi har olika intressen och fallenhet för olika saker. Alla kan inte bli konsertpianister eller fotbollsproffs.

Politiken kan därför inte garantera alla lika möjligheter, men har man väl öppnat för en sådan formulering så kommer kraven på politiken att lägga saker till rätta, att jämna ut dessa förmenta orättvisor. Och även om det inte är det som är moderat politik så kan det uppfattas så.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.