2018-05-09 06:00

2018-05-09 06:00

Bred överenskommelse

LEDARE

Både Socialdemokraterna och Moderaterna säger sig vilja ha en bred blocköverskridande uppgörelse om migrationspolitiken. Någon sådan är nog inte att vänta före valet, och i alla händelser så skulle det inte gå att komma överens om en sådan utan att de äventyrar sina respektive samarbetspartner. Fast det är kanske det som är syftet.

Efter Socialdemokraternas skärpningar av sin migrationspolitik i fredags, och partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, så står det klart att Socialdemokraterna och Moderaterna står varandra betydligt närmare varandra än vad de gör med de andra partierna i sina respektive block. För att avdramatisera frågan så sträcker de, på lite olika sätt, ut handen till varandra.

Moderatledaren Ulf Kristersson vill se en bred parlamentarisk utredning, ungefär som försvarsberedningen eller pensionsgruppen, som skall komma fram till en ny och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men, och det är det avgörande, innehållet i en överenskommelse måste vila på den inriktning som M och S står för, säger han. Om detta torde han vara enig med S-ledaren Stefan Löfven.

Huruvida man skall bjuda in även Sverigedemokraterna till förhandlingar är mer ett stickspår. Även om det vore välgörande om de inte tilläts få martyrstämpeln ännu en gång, så kommer tillräckligt många partier att blockera deras eventuella deltagande. Även om det blir egendomligt om en parlamentarisk kommission inte bjuder in alla partier som är representerade i parlamentet. Om SD, eller för den delen några andra partier, sedan inte ställer sig bakom en överenskommelse är en annan femma.

Inte bara S och M utan även svensk politik skulle vinna på en dylik överenskommelse. Då skulle inte en minoritetsuppfattning i migrationspolitiken kunna fortsätta att gälla oavsett vilket block som för tillfället sitter vid makten.

Alltför länge har Vänsterns och Miljöpartiets hållning fått styra S-politiken. Till och med så länge att många socialdemokrater har hunnit göra denna politik till sin egen. Därför är nu de interna protesterna över S omsvängning stor. Samtliga fem sidoorganisationer – SSU, S-kvinnor, S-studenter, HBT-socialdemokrater och Socialdemokrater för tro och solidaritet – har gått emot partiledningen.

Och i alliansen har framför allt Centerns, men också Liberalernas och Kristdemokraternas, mer invandringsliberala linje fått styra. Reinfeldtregeringen ingick till och med en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet.

Nu säger C att de vill att alliansen gemensamt skall förhandla om migrationspolitiken med S, men det avvisas av M där Kristersson som sagt slår fast att grunden måste vara M och S, och att det är uppenbart att det inte finns en enad allianslinje. C vill även ta utgångspunkt i den migrationspolitiska överenskommelsen från 2015, vilket Kristersson också i praktiken avfärdar med att mycket inträffat sedan dess.

Partiledaren Jan Björklund (L) säger att Liberalerna inte kan sitta i en alliansregering om M ensidigt gör upp med S om migrationspolitiken. Han påpekar helt riktigt att det är en regering som lägger fram ett förslag till ny lag, och att alla partier i en alliansregering inte rakt av skulle köpa en S-M-överenskommelse. Och på den rödgröna kanten har S sedan länge i praktiken gett upp tanken på att fortsätta regera med MP, och med stöd av V.

Alltså ser det ut som att om Sverige skall få en långsiktigt hållbar och stram migrationspolitik framöver så kommer det att innebära att vi efter valet får en enpartiregering, bestående av antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och det vore kanske lika bra, då vi måste komma ur de migrationspolitiska låsningarna.

Efter Socialdemokraternas skärpningar av sin migrationspolitik i fredags, och partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, så står det klart att Socialdemokraterna och Moderaterna står varandra betydligt närmare varandra än vad de gör med de andra partierna i sina respektive block. För att avdramatisera frågan så sträcker de, på lite olika sätt, ut handen till varandra.

Moderatledaren Ulf Kristersson vill se en bred parlamentarisk utredning, ungefär som försvarsberedningen eller pensionsgruppen, som skall komma fram till en ny och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men, och det är det avgörande, innehållet i en överenskommelse måste vila på den inriktning som M och S står för, säger han. Om detta torde han vara enig med S-ledaren Stefan Löfven.

Huruvida man skall bjuda in även Sverigedemokraterna till förhandlingar är mer ett stickspår. Även om det vore välgörande om de inte tilläts få martyrstämpeln ännu en gång, så kommer tillräckligt många partier att blockera deras eventuella deltagande. Även om det blir egendomligt om en parlamentarisk kommission inte bjuder in alla partier som är representerade i parlamentet. Om SD, eller för den delen några andra partier, sedan inte ställer sig bakom en överenskommelse är en annan femma.

Inte bara S och M utan även svensk politik skulle vinna på en dylik överenskommelse. Då skulle inte en minoritetsuppfattning i migrationspolitiken kunna fortsätta att gälla oavsett vilket block som för tillfället sitter vid makten.

Alltför länge har Vänsterns och Miljöpartiets hållning fått styra S-politiken. Till och med så länge att många socialdemokrater har hunnit göra denna politik till sin egen. Därför är nu de interna protesterna över S omsvängning stor. Samtliga fem sidoorganisationer – SSU, S-kvinnor, S-studenter, HBT-socialdemokrater och Socialdemokrater för tro och solidaritet – har gått emot partiledningen.

Och i alliansen har framför allt Centerns, men också Liberalernas och Kristdemokraternas, mer invandringsliberala linje fått styra. Reinfeldtregeringen ingick till och med en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet.

Nu säger C att de vill att alliansen gemensamt skall förhandla om migrationspolitiken med S, men det avvisas av M där Kristersson som sagt slår fast att grunden måste vara M och S, och att det är uppenbart att det inte finns en enad allianslinje. C vill även ta utgångspunkt i den migrationspolitiska överenskommelsen från 2015, vilket Kristersson också i praktiken avfärdar med att mycket inträffat sedan dess.

Partiledaren Jan Björklund (L) säger att Liberalerna inte kan sitta i en alliansregering om M ensidigt gör upp med S om migrationspolitiken. Han påpekar helt riktigt att det är en regering som lägger fram ett förslag till ny lag, och att alla partier i en alliansregering inte rakt av skulle köpa en S-M-överenskommelse. Och på den rödgröna kanten har S sedan länge i praktiken gett upp tanken på att fortsätta regera med MP, och med stöd av V.

Alltså ser det ut som att om Sverige skall få en långsiktigt hållbar och stram migrationspolitik framöver så kommer det att innebära att vi efter valet får en enpartiregering, bestående av antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och det vore kanske lika bra, då vi måste komma ur de migrationspolitiska låsningarna.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.