2018-04-17 06:01

2018-04-17 06:01

Röd linje mot kemvapen

LEDARE

Den amerikanske presidenten Donald Trump tänker inte göra om sin företrädare Barack Obamas misstag och hota med bombangrepp mot Syrien bara för att sedan backa ur. Men lördagens anfall mot syriska mål kommer ändå inte att förändra något på marken när det gäller kriget i Syrien.

Strängt taget var angreppet med 100 kryssningsrobotar mot anläggningar för framställning och lagring av kemiska stridsmedel en bestraffning för kemvapenattacken mot staden Douma förra helgen då 60 människor dog. Av allt att döma träffade de också sina mål. För nästan precis ett år sedan gjordes en liknande attack, också det för att straffa Assadregimen för att den använt gas mot den egna befolkningen. Men mer än en bestraffning var det inte, för det kommer inte att förändra det faktum att den syriske diktatorn Bashar al-Assad håller på att vinna inbördeskriget.

Omvärlden, eller åtminstone Förenta Staterna, stödda av Frankrike och Storbritannien, har dock skickat budskapet att han får låta bli att använda kemiska stridsmedel. Det är ett budskap som för övrigt också skickas till andra delar av världen. Att slå fast en regel om att användning av kemiska vapen är oacceptabelt, och att det får konsekvenser, är i sig bra, men det kommer i det här fallet inte att ändra på förhållandena på marken.

Förenta Staterna och övriga västmakter saknar en tydlig strategi för kriget i Syrien och det är därför som Assad skördar framgångar, uppbackad som han är av Iran och Ryssland, som har sina egna strategiska mål i Mellanöstern klara för sig. Ryssland vill trygga sina förbindelser ut i Medelhavet, och har därför en flottbas i Syrien. Iran vill sprida sin shiitiska revolution och skapa en ”shiitisk halvmåne” från Iran, via Irak och Syrien till Libanon. Kriget i Syrien är här bara en del i den större och vidare konflikten mellan shiitisk och sunnitisk islam, mellan Iran och Saudi-Arabien.

Eftersom västmakterna velar och har svårt att bestämma sig så är det aktörer med en klar strategi som lyckas bäst. Den sunniextrema Islamiska Staten är i praktiken besegrade och nu slåss man vilka som skall kontrollera de områden där de tidigare dominerade. Om inte västmakterna bestämmer sig så är det iranskstödda miliser och Assad som kommer att vinna i bland annat IS-fästet Raqqa, över de pro-västliga styrkorna som finns i närheten.

Ingen har påstått att kriget i Syrien och den vidare inomislamiska konflikten är enkel. Det vi bevittnar nu skulle kunna sägas vara en sorts islamisk motsvarighet till det trettioåriga kriget, en långt utdragen konflikt med skiftande allianser och där det skett stora övergrepp av de flesta aktörerna. Att störta Assad har visat sig lättare sagt än gjort och inte ens det skulle i sig lösa konflikten. Men det torde inte ligga i västs intresse av att Iran seglar upp som en hegemon i regionen.

Den bästa lösningen att någorlunda realistiskt kunna arbeta efter vore en mer löslig federativ uppdelning av Syrien. Då skulle det kunna bli en kurdisk del i norr, en alawitisk regimtrogen del (med eller utan Assad) i väster, samt en sunniarabisk i de mer centrala delarna där tidigare IS var verksamt. Men det kommer inte att kunna uppnås om Trumpadministrationen tar sin hand från Syrien, vilket han hotat med så sent som för bara någon vecka sedan. Då lämnar man fältet fritt för bödeln Assad, med eller utan kemvapen.

Strängt taget var angreppet med 100 kryssningsrobotar mot anläggningar för framställning och lagring av kemiska stridsmedel en bestraffning för kemvapenattacken mot staden Douma förra helgen då 60 människor dog. Av allt att döma träffade de också sina mål. För nästan precis ett år sedan gjordes en liknande attack, också det för att straffa Assadregimen för att den använt gas mot den egna befolkningen. Men mer än en bestraffning var det inte, för det kommer inte att förändra det faktum att den syriske diktatorn Bashar al-Assad håller på att vinna inbördeskriget.

Omvärlden, eller åtminstone Förenta Staterna, stödda av Frankrike och Storbritannien, har dock skickat budskapet att han får låta bli att använda kemiska stridsmedel. Det är ett budskap som för övrigt också skickas till andra delar av världen. Att slå fast en regel om att användning av kemiska vapen är oacceptabelt, och att det får konsekvenser, är i sig bra, men det kommer i det här fallet inte att ändra på förhållandena på marken.

Förenta Staterna och övriga västmakter saknar en tydlig strategi för kriget i Syrien och det är därför som Assad skördar framgångar, uppbackad som han är av Iran och Ryssland, som har sina egna strategiska mål i Mellanöstern klara för sig. Ryssland vill trygga sina förbindelser ut i Medelhavet, och har därför en flottbas i Syrien. Iran vill sprida sin shiitiska revolution och skapa en ”shiitisk halvmåne” från Iran, via Irak och Syrien till Libanon. Kriget i Syrien är här bara en del i den större och vidare konflikten mellan shiitisk och sunnitisk islam, mellan Iran och Saudi-Arabien.

Eftersom västmakterna velar och har svårt att bestämma sig så är det aktörer med en klar strategi som lyckas bäst. Den sunniextrema Islamiska Staten är i praktiken besegrade och nu slåss man vilka som skall kontrollera de områden där de tidigare dominerade. Om inte västmakterna bestämmer sig så är det iranskstödda miliser och Assad som kommer att vinna i bland annat IS-fästet Raqqa, över de pro-västliga styrkorna som finns i närheten.

Ingen har påstått att kriget i Syrien och den vidare inomislamiska konflikten är enkel. Det vi bevittnar nu skulle kunna sägas vara en sorts islamisk motsvarighet till det trettioåriga kriget, en långt utdragen konflikt med skiftande allianser och där det skett stora övergrepp av de flesta aktörerna. Att störta Assad har visat sig lättare sagt än gjort och inte ens det skulle i sig lösa konflikten. Men det torde inte ligga i västs intresse av att Iran seglar upp som en hegemon i regionen.

Den bästa lösningen att någorlunda realistiskt kunna arbeta efter vore en mer löslig federativ uppdelning av Syrien. Då skulle det kunna bli en kurdisk del i norr, en alawitisk regimtrogen del (med eller utan Assad) i väster, samt en sunniarabisk i de mer centrala delarna där tidigare IS var verksamt. Men det kommer inte att kunna uppnås om Trumpadministrationen tar sin hand från Syrien, vilket han hotat med så sent som för bara någon vecka sedan. Då lämnar man fältet fritt för bödeln Assad, med eller utan kemvapen.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.