2018-04-13 06:00

2018-04-13 06:00

Nej till public service-skatt

LEDARE

Bara för att den statliga tv-licensen spelat ut sin roll så är inte lösningen att ersätta den med en särskild public service-skatt, särskilt inte i det utförande som regeringen har tänkt sig den. Istället borde det tas en rejäl diskussion om vad public service är och vad den skall syssla med.

I går lade regeringen fram ett förslag i form av en lagrådsremiss om att ersätta dagens system med tv-licens med en avgift som skall tas ut på skattsedeln istället. Och då blir det strängt taget inte någon avgift, utan en extra skatt som alla måste betala, ungefär som begravningsavgiften. Men varför skall public service ha en sådan särställning? Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har till och med sagt att hon vill utreda om inte public service skall grundlagsskyddas.

Det är ingen hejd på den grandiosa självbilden som odlas hos public service-företagen och deras tillskyndare. Bah Kuhnke sade även att ”när vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati”. Vad kan alla andra Sveriges medieföretag tycka om det? Som om Sverige skulle gå under som fri och öppen demokrati om vi inte hade en förment oberoende public service (som ändå lever på statsmaktens villkor).

Kulturministern säger också att det måste finnas ett finansieringssystem som är långsiktigt hållbart och uppfattas som rättvist och legitimt av befolkningen. Men det är svårt att se hur den här skatten skulle kunna göra det. Det är snarare så att man besvärats av hur alltmer otidsenlig den gamla tv-licensen var, samtidigt som man inte velat erkänna att hela radio- och tv-landskapet förändrats drastiskt bara de senaste två decennierna. Först släpptes tv:n fri och nu har vi Internet med alla dess möjligheter.

Istället för att se över vad public service är och vad det faktiskt borde syssla med så vill man sitta still i båten och bara införa en ny och fastare intäktskälla. Det kommer inte att hålla. Vad är det som säger att det utbud, den kanalstruktur och de anställda som dagens public service-företag – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – har också är det bästa och mest optimala för framtiden? Inget, för det är snarare så att de ifrågasätts alltmer.

Varför skall det nödvändigtvis bjudas på lekprogram, dokusåpor och melodifestivaler i så kallad public service, när det är programtyper som med fördel skulle kunna sändas i någon av de kommersiella kanalerna? Inte ens argumentet att SR, SVT och UR sänder smalare program som ingen annan gör stämmer längre. Vi har privata Axess TV som också gör det.

En sak som public service heller inte kan slippa undan är kritik för politiseringen. Det är bara alltför ofta som det i nyhetsprogram, dokumentärer och debattprogram, går att urskilja en klar slagsida åt vänster i till exempel val av ämnen, nyhetsvinklar och frågeställningar. Det avspeglas också i oroväckande siffror som tagits fram av Medieakademins förtroendebarometer.

Föga förvånande visar det sig där att det inte bara är så att förtroendet generellt har sjunkit för SVT och SR, utan skillnaden i förtroende har ökat mellan höger- och vänsterväljare. 77 procent av de rödgröna har förtroende för SVT, medan bara 62 procent av alliansväljarna. Även hos de äldre, som också är de som tittar mer på vanlig tv, har förtroendet sjunkit, från 65 till 57 procent. Om alla nu tvingas betala public service-skatt så kommer detta missnöje att bli ännu större, oberoende av de höga hästar som företagen sätter sig på.

I går lade regeringen fram ett förslag i form av en lagrådsremiss om att ersätta dagens system med tv-licens med en avgift som skall tas ut på skattsedeln istället. Och då blir det strängt taget inte någon avgift, utan en extra skatt som alla måste betala, ungefär som begravningsavgiften. Men varför skall public service ha en sådan särställning? Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har till och med sagt att hon vill utreda om inte public service skall grundlagsskyddas.

Det är ingen hejd på den grandiosa självbilden som odlas hos public service-företagen och deras tillskyndare. Bah Kuhnke sade även att ”när vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati”. Vad kan alla andra Sveriges medieföretag tycka om det? Som om Sverige skulle gå under som fri och öppen demokrati om vi inte hade en förment oberoende public service (som ändå lever på statsmaktens villkor).

Kulturministern säger också att det måste finnas ett finansieringssystem som är långsiktigt hållbart och uppfattas som rättvist och legitimt av befolkningen. Men det är svårt att se hur den här skatten skulle kunna göra det. Det är snarare så att man besvärats av hur alltmer otidsenlig den gamla tv-licensen var, samtidigt som man inte velat erkänna att hela radio- och tv-landskapet förändrats drastiskt bara de senaste två decennierna. Först släpptes tv:n fri och nu har vi Internet med alla dess möjligheter.

Istället för att se över vad public service är och vad det faktiskt borde syssla med så vill man sitta still i båten och bara införa en ny och fastare intäktskälla. Det kommer inte att hålla. Vad är det som säger att det utbud, den kanalstruktur och de anställda som dagens public service-företag – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – har också är det bästa och mest optimala för framtiden? Inget, för det är snarare så att de ifrågasätts alltmer.

Varför skall det nödvändigtvis bjudas på lekprogram, dokusåpor och melodifestivaler i så kallad public service, när det är programtyper som med fördel skulle kunna sändas i någon av de kommersiella kanalerna? Inte ens argumentet att SR, SVT och UR sänder smalare program som ingen annan gör stämmer längre. Vi har privata Axess TV som också gör det.

En sak som public service heller inte kan slippa undan är kritik för politiseringen. Det är bara alltför ofta som det i nyhetsprogram, dokumentärer och debattprogram, går att urskilja en klar slagsida åt vänster i till exempel val av ämnen, nyhetsvinklar och frågeställningar. Det avspeglas också i oroväckande siffror som tagits fram av Medieakademins förtroendebarometer.

Föga förvånande visar det sig där att det inte bara är så att förtroendet generellt har sjunkit för SVT och SR, utan skillnaden i förtroende har ökat mellan höger- och vänsterväljare. 77 procent av de rödgröna har förtroende för SVT, medan bara 62 procent av alliansväljarna. Även hos de äldre, som också är de som tittar mer på vanlig tv, har förtroendet sjunkit, från 65 till 57 procent. Om alla nu tvingas betala public service-skatt så kommer detta missnöje att bli ännu större, oberoende av de höga hästar som företagen sätter sig på.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.