2018-03-14 17:59

2018-03-14 17:59

Politikerna överlåter åt jurister att reda ut oredan

BARNKONVENTIONEN

Regeringen tänker göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Beslutet är en slags populism som inte kommer göra någon skillnad för barns rättigheter, men däremot skapa stor förvirring för domstolar och beslutsfattare.

Det har länge funnits krav på att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Regeringen meddelade sin avsikt redan i sin första regeringsförklaring. Men alla tunga juridiska remissinstanser har avrått. Kritiken från bland annat lagrådet skulle kunna sammanfattas i ordet ”varför”.

För varför ska regeringen göra en otydligt formulerad policytext ursprungligen författad på främmande språk till svensk lag?

Sverige är förmodligen det land i världen där barns rättigheter och intressen är starkast skyddade. Allt väsentligt som uttrycks i barnkonventionen som friheten från våld och rätten till social välfärd och till utbildning finns redan i svensk lagstiftning. Sverige ratificerade konventionen redan år 1990. Vi var redan då knappast något U-land när det kom till barns rättigheter och sedan dess har lagstiftningen utformats med hänsyn till konventionen.

Själva konventionstexten som regeringen nu vill klistra in i lagboken är däremot aldrig avsedd att användas som en lag - inte ens som ett avtal. Den är skriven som ett policydokument med löst formulerade avsiktsförklaringar. Det vållar självklart problem om den ska användas i domstol. Jurister är tränade att bedöma tillämpningen av regler, inte av intentioner.

Konventionstexten är från början inte är författad på svenska. Den som vill fatta beslut efter konventionen kan hamna i frågeställningar om hur begrepp ska översättas. Tilläggas bör att det inte bara är domstolar som kommer att behöva ta ställning till det löst hållna dokumentet, utan också alla de tjänstemän inom till exempel kommuner som fattar beslut som rör barn. Alla tolkningar som ska göras innebär att regelverken blir svårförutsebara.

Vad innebär till exempel regeln att ”varje barn ska rätt att få behålla sin identitet” när rektorer eller socialnämnd fattar beslut i vardagen.

Migrationsverket har anfört en väldigt konkret fråga. Går det att kombinera regeln om att alla beslut ska tas med hänsyn till barnets bästa med en reglerad invandring? En gissning är tanken också måste ha slagit regeringen. På frågan vill dock ansvarig minister inte svara – utan hänvisar till kommande utredningar. Lagen ska alltså först implementeras och sedan utredas.

En annan aspekt är att svenska progressiva politiska krafter verkar utgå ifrån att FN måste ha samma inställning som de i frågor som rör barn. Men barnkonventionen talar till exempel genomgående om rätten till föräldrar i plural. Föräldrar särskiljs också från andra vårdnadshavare. I Sverige har vi haft flera debatter där vi talat om rätten till barn. i frågor om till exempel insemination och om hbt-personers rätt att adoptera har det inte varit populärt att nämna barnkonventionen.

Man kan ana att de partier som vill införa konventionen inte tolkar den på samma sätt. Har till exempel Kristdemokraterna och Liberalerna samma uppfattning om vad det innebär att ett barn har rätt att tas om hand av sina föräldrar?

De partier som vill införa barnkonventionen som lag är de rödgröna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. En misstanke är att syftet är att åka runt på möten och berätta om att man minsann gjort något stort för barnen. I själva verket har man bara skapat förvirring. Politikerna tar äran åt sig, men överlåter åt jurister och tjänstemän att reda ut situationen.

Det har länge funnits krav på att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Regeringen meddelade sin avsikt redan i sin första regeringsförklaring. Men alla tunga juridiska remissinstanser har avrått. Kritiken från bland annat lagrådet skulle kunna sammanfattas i ordet ”varför”.

För varför ska regeringen göra en otydligt formulerad policytext ursprungligen författad på främmande språk till svensk lag?

Sverige är förmodligen det land i världen där barns rättigheter och intressen är starkast skyddade. Allt väsentligt som uttrycks i barnkonventionen som friheten från våld och rätten till social välfärd och till utbildning finns redan i svensk lagstiftning. Sverige ratificerade konventionen redan år 1990. Vi var redan då knappast något U-land när det kom till barns rättigheter och sedan dess har lagstiftningen utformats med hänsyn till konventionen.

Själva konventionstexten som regeringen nu vill klistra in i lagboken är däremot aldrig avsedd att användas som en lag - inte ens som ett avtal. Den är skriven som ett policydokument med löst formulerade avsiktsförklaringar. Det vållar självklart problem om den ska användas i domstol. Jurister är tränade att bedöma tillämpningen av regler, inte av intentioner.

Konventionstexten är från början inte är författad på svenska. Den som vill fatta beslut efter konventionen kan hamna i frågeställningar om hur begrepp ska översättas. Tilläggas bör att det inte bara är domstolar som kommer att behöva ta ställning till det löst hållna dokumentet, utan också alla de tjänstemän inom till exempel kommuner som fattar beslut som rör barn. Alla tolkningar som ska göras innebär att regelverken blir svårförutsebara.

Vad innebär till exempel regeln att ”varje barn ska rätt att få behålla sin identitet” när rektorer eller socialnämnd fattar beslut i vardagen.

Migrationsverket har anfört en väldigt konkret fråga. Går det att kombinera regeln om att alla beslut ska tas med hänsyn till barnets bästa med en reglerad invandring? En gissning är tanken också måste ha slagit regeringen. På frågan vill dock ansvarig minister inte svara – utan hänvisar till kommande utredningar. Lagen ska alltså först implementeras och sedan utredas.

En annan aspekt är att svenska progressiva politiska krafter verkar utgå ifrån att FN måste ha samma inställning som de i frågor som rör barn. Men barnkonventionen talar till exempel genomgående om rätten till föräldrar i plural. Föräldrar särskiljs också från andra vårdnadshavare. I Sverige har vi haft flera debatter där vi talat om rätten till barn. i frågor om till exempel insemination och om hbt-personers rätt att adoptera har det inte varit populärt att nämna barnkonventionen.

Man kan ana att de partier som vill införa konventionen inte tolkar den på samma sätt. Har till exempel Kristdemokraterna och Liberalerna samma uppfattning om vad det innebär att ett barn har rätt att tas om hand av sina föräldrar?

De partier som vill införa barnkonventionen som lag är de rödgröna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. En misstanke är att syftet är att åka runt på möten och berätta om att man minsann gjort något stort för barnen. I själva verket har man bara skapat förvirring. Politikerna tar äran åt sig, men överlåter åt jurister och tjänstemän att reda ut situationen.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.