2018-02-13 06:00

2018-02-13 06:00

Centern och SD i symbios

LEDARE

Vid en första anblick kan Centern och Sverigedemokraterna te sig som varandras motsatser. Men i det poltitiska spelet är de just nu beroende av varandra. Båda behöver den andre för att mobilisera och locka nya väljare.

Centerpartiet och Sverigedemokraterna vill ses som varandras motpoler i valrörelsen 2018. Både Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) har poängterat sina partiers fiendskap. Jimmie Åkesson har sagt att Centerparitet är Sverigedemokraternas främsta motpol. Annie Lööf har förklarat att detta gör hennes stolt och att valet ska handla om värderingar. Hon är populister och rasisters värsta fiende, med tydlig adressat hos SD.

Att de två partierna med sina skilda väljargrupper utmanar varandra som huvudfiender är en smart strategi. Den tydliga konflikten drar till sig intresse och partiledarna får hjälp av varandras tjuskraft. Samtidigt riskerar ingen av dem att förlora väljare till varandra. En så kallad win-win.

Många människor är självklart rädda för SD:s bakgrund i främlingsfientliga miljöer och dess många företrädare som stup i kvarten beter sig illa eller säger skrämmande saker. Genom att framstå som den tydligaste antitesen till ett sådant parti kan C dra till sig röster som aldrig tidigare ens överlagt att rösta på det gamla agrarpartiet.

På samma sätt kan SD vinna på att framstå som C:s motpol. Centern har en nyliberal retorik där lägre löner utmålas som receptet för bättre integration. Även om partiet tvingades backa finns ännu minnet av förslagen om tillåtet månggifte och om tankarna på 30 miljoner invandrare, vilka Åkesson tar varje tillfälle att påminna om. För den som vill framstå som follkhemstankens försvarare i en ny tid är Centern en tacksam motståndare.

Det finns faktiskt ett historiskt exempel på hur två mindre partier med starka personliga företrädare lyckades växa genom att utmåla varandra som huvudmotståndare. I valrörelsen 1998 åkte Alf Svensson (KD) och Gudrun Schyman, då (V), runt och debatterade mot varandra. Båda drog nytta av den andres popularitet, utan att riskera att förlora väljare.

I årets valrörelse har vi redan börjat få se samma symbios utvecklas mellan C och SD. Medan de i debatten framståt som motpoler bygger de i själva verket varandra. Ett exempel är partiledardebatten i riksdagen den 17 januari där de två möttes i en debattduell. Åkesson drog upp de 30 miljoner migranterna och Lööf berättade om att Sverigedemokraterna vill hålla isär människor med olika kulturer. De båda möttes alltså egentligen aldrig i någon sakkonflikt, utan pratade vant förbi varandra. Positionering var målet.

Strategin kommer sannolikt att fungera väl. I en färsk undersökning av hur riksdagspartierna framställs i media sticker Centern ut som det parti som behandlas vänligast av journalistkåren. Det är en ny situation som sannolikt till stor del kan härledas till strategin att vara SD:s motpol. För om journalister ofta har sina egna sympatier långt till vänster är det svårt att se vad förutom migrationspolitiken de skulle finna attraktivt hos C.

För SD har C blivit väldigt viktigt sedan Socialdemokraterna och Moderaterna lade om sin migrationspolitik. Hotet att Centern växer sig stark blir då ett av få kvarvarande argument för att rösta på SD.

Det som kan se ut som en knätofsarnas kamp är i själva verket en uppvisning för att locka väljare. Centern och Sverigedemokraterna behöver varandra för att vara relevanta i valrörelsen 2018.

Centerpartiet och Sverigedemokraterna vill ses som varandras motpoler i valrörelsen 2018. Både Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) har poängterat sina partiers fiendskap. Jimmie Åkesson har sagt att Centerparitet är Sverigedemokraternas främsta motpol. Annie Lööf har förklarat att detta gör hennes stolt och att valet ska handla om värderingar. Hon är populister och rasisters värsta fiende, med tydlig adressat hos SD.

Att de två partierna med sina skilda väljargrupper utmanar varandra som huvudfiender är en smart strategi. Den tydliga konflikten drar till sig intresse och partiledarna får hjälp av varandras tjuskraft. Samtidigt riskerar ingen av dem att förlora väljare till varandra. En så kallad win-win.

Många människor är självklart rädda för SD:s bakgrund i främlingsfientliga miljöer och dess många företrädare som stup i kvarten beter sig illa eller säger skrämmande saker. Genom att framstå som den tydligaste antitesen till ett sådant parti kan C dra till sig röster som aldrig tidigare ens överlagt att rösta på det gamla agrarpartiet.

På samma sätt kan SD vinna på att framstå som C:s motpol. Centern har en nyliberal retorik där lägre löner utmålas som receptet för bättre integration. Även om partiet tvingades backa finns ännu minnet av förslagen om tillåtet månggifte och om tankarna på 30 miljoner invandrare, vilka Åkesson tar varje tillfälle att påminna om. För den som vill framstå som follkhemstankens försvarare i en ny tid är Centern en tacksam motståndare.

Det finns faktiskt ett historiskt exempel på hur två mindre partier med starka personliga företrädare lyckades växa genom att utmåla varandra som huvudmotståndare. I valrörelsen 1998 åkte Alf Svensson (KD) och Gudrun Schyman, då (V), runt och debatterade mot varandra. Båda drog nytta av den andres popularitet, utan att riskera att förlora väljare.

I årets valrörelse har vi redan börjat få se samma symbios utvecklas mellan C och SD. Medan de i debatten framståt som motpoler bygger de i själva verket varandra. Ett exempel är partiledardebatten i riksdagen den 17 januari där de två möttes i en debattduell. Åkesson drog upp de 30 miljoner migranterna och Lööf berättade om att Sverigedemokraterna vill hålla isär människor med olika kulturer. De båda möttes alltså egentligen aldrig i någon sakkonflikt, utan pratade vant förbi varandra. Positionering var målet.

Strategin kommer sannolikt att fungera väl. I en färsk undersökning av hur riksdagspartierna framställs i media sticker Centern ut som det parti som behandlas vänligast av journalistkåren. Det är en ny situation som sannolikt till stor del kan härledas till strategin att vara SD:s motpol. För om journalister ofta har sina egna sympatier långt till vänster är det svårt att se vad förutom migrationspolitiken de skulle finna attraktivt hos C.

För SD har C blivit väldigt viktigt sedan Socialdemokraterna och Moderaterna lade om sin migrationspolitik. Hotet att Centern växer sig stark blir då ett av få kvarvarande argument för att rösta på SD.

Det som kan se ut som en knätofsarnas kamp är i själva verket en uppvisning för att locka väljare. Centern och Sverigedemokraterna behöver varandra för att vara relevanta i valrörelsen 2018.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.