2018-02-10 06:00

2018-02-10 06:00

Rättning vänsterut

LEDARE

Trots att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt sade att det är högern och SD som är valets huvudmotståndare så kunde man av hans inledningstal på partikongressen, som går av stapeln på Karlstad CCC, förledas att tro något annat. Det var mer ett generalangrepp på Socialdemokraterna, som Vänsterpartiet ändå samarbetar med, för att dessa inte var tillräckligt mycket vänster.

Men S har tappat gnistan och Sjöstedt utnämnde det egna partiet som det enda vänsterpartiet. S-ledaren och statsministern Stefan Löfven pratar ju ständigt om att söka samarbete över blockgränsen. Det är allt ett märkligt förhållande som råder partierna emellan. På sedvanligt äta-kakan-och-ha-den-kvar-manér så tar Vänsterpartiet äran för att bortåt 80 reformer har genomförts av de rödgröna – en siffra som ju är omöjlig att kontrollera – och kan samtidigt skälla på regeringen.

För S är det makten som kommer först, enligt Sjöstedt, och det har han ju rätt i. Sedan är han också besviken över att de inte vill bråka med de rikaste. Allt det här talet om ”de rika” och om jämlikhet går som en röd tråd genom kongressen, vars motto är ”Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste”.

Sjöstedt säger gärna att han sitter med i en regering, men frågan är hur ärligt menat det egentligen är. Då får han ju ta ansvar för helheten och det räcker med att titta på hur det gått för Miljöpartiet för att inse att det månne inte är så lockande. För de gröna finns ju ingen kaka kvar. Nu kan man säga att man tvingat ett motvilligt S vänsterut, men tydligen inte tillräckligt långt. För att trygga regeringsmakten från de borgerliga så krävs det att V växer och att de rödgröna blir största block, men med sin retorik försöker Sjöstedt tävla om samma väljare som de andra rödgröna, så hur framgångsrikt kan det blir egentligen?

Det verkar helt enkelt inte finnas någon större efterfrågan på vänsterpolitik. Partiet har inte haft några större opinionsmässiga framgångar i förhållande till ett rätt dåligt val på 5,7 procent 2014. Men visst har de drivit politiken åt vänster, och det bisarrt nog på grund av alliansen, som i oviljan mot att regera krävde att Löfven tog med V i sitt regeringsunderlag. Paradfrågan om vinstförbud i välfärden kommer dock tack och lov inte att kunna gå igenom riksdagen.

Annars är nog den här mandatperioden sista möjligheten för Vänsterpartiet att mer aktivt påverka regeringspolitiken. Alliansen lär inte vara sugen på att fortsätta leva efter någon DÖ-mentalitet, så antingen tar den, eller delar av den, över på ett eller annat sätt efter valet i höst. Eller också infrias Sjöstedts värsta farhågor och S skaffar sig stöd från mitten istället, eller i alla fall med hoppande majoriteter. Därmed kommer det inte att spela så stor roll vilket valmanifest som partiet nu tar fram under den här kongresshelgen i Karlstad.

Men S har tappat gnistan och Sjöstedt utnämnde det egna partiet som det enda vänsterpartiet. S-ledaren och statsministern Stefan Löfven pratar ju ständigt om att söka samarbete över blockgränsen. Det är allt ett märkligt förhållande som råder partierna emellan. På sedvanligt äta-kakan-och-ha-den-kvar-manér så tar Vänsterpartiet äran för att bortåt 80 reformer har genomförts av de rödgröna – en siffra som ju är omöjlig att kontrollera – och kan samtidigt skälla på regeringen.

För S är det makten som kommer först, enligt Sjöstedt, och det har han ju rätt i. Sedan är han också besviken över att de inte vill bråka med de rikaste. Allt det här talet om ”de rika” och om jämlikhet går som en röd tråd genom kongressen, vars motto är ”Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste”.

Sjöstedt säger gärna att han sitter med i en regering, men frågan är hur ärligt menat det egentligen är. Då får han ju ta ansvar för helheten och det räcker med att titta på hur det gått för Miljöpartiet för att inse att det månne inte är så lockande. För de gröna finns ju ingen kaka kvar. Nu kan man säga att man tvingat ett motvilligt S vänsterut, men tydligen inte tillräckligt långt. För att trygga regeringsmakten från de borgerliga så krävs det att V växer och att de rödgröna blir största block, men med sin retorik försöker Sjöstedt tävla om samma väljare som de andra rödgröna, så hur framgångsrikt kan det blir egentligen?

Det verkar helt enkelt inte finnas någon större efterfrågan på vänsterpolitik. Partiet har inte haft några större opinionsmässiga framgångar i förhållande till ett rätt dåligt val på 5,7 procent 2014. Men visst har de drivit politiken åt vänster, och det bisarrt nog på grund av alliansen, som i oviljan mot att regera krävde att Löfven tog med V i sitt regeringsunderlag. Paradfrågan om vinstförbud i välfärden kommer dock tack och lov inte att kunna gå igenom riksdagen.

Annars är nog den här mandatperioden sista möjligheten för Vänsterpartiet att mer aktivt påverka regeringspolitiken. Alliansen lär inte vara sugen på att fortsätta leva efter någon DÖ-mentalitet, så antingen tar den, eller delar av den, över på ett eller annat sätt efter valet i höst. Eller också infrias Sjöstedts värsta farhågor och S skaffar sig stöd från mitten istället, eller i alla fall med hoppande majoriteter. Därmed kommer det inte att spela så stor roll vilket valmanifest som partiet nu tar fram under den här kongresshelgen i Karlstad.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.