2018-01-12 06:00

2018-01-12 06:00

Det är Wallström som hotar

LEDARE

På söndag inleds Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Vågar man hoppas på att regeringen då kommer att presentera en enad säkerhetspolitisk linje? Den har spretat oroväckande och rejält på sistone mellan utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S).

För Hultqvist är det viktigt att behålla och fördjupa samarbetet med försvarsalliansen Nato i allmänhet och med Förenta Staterna i synnerhet. För Wallström är det betydligt viktigare att i någon sorts Palmenostalgiskt skimmer framställa Sverige som en moralisk stormakt. Och där, tvärs över Gustaf Adolfs torg i Stockholm, så kolliderar ambitionerna.

Efter sommarens och höstens fnurra med anledning av att Sverige röstat för en FN-konvention om förbud mot kärnvapen, som sedan begravdes i en utredning som bekvämt nog inte skall bli klar förrän efter valet, så lugnade det ned sig. Ja, ändå till Wallström av outgrundlig anledning beslöt sig för att slänga ny ved på den nästan slocknade brasan i en intervju med SVT på nyårsdagen.

Då sade utrikesministern, med föga diplomatiskt språkbruk, att ”Nato skall avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”. Det hon syftade på var att bland annat det amerikanska Nato-sändebudet Kay Bailey Hutchison sagt att en svensk anslutning till kärnvapenförbudet kan skapa problem för vår relation till Nato. Det kan ju knappast beskrivas som ett hot utan snarare som ett konstaterande av ett sakförhållande. För övrigt har försvarsminister Hultqvist uttryckt sig på liknande sätt.

För Natos försvarsdoktrin vilar ytterst på kärnvapenavskräckning, och har alltid gjort det. Under det kalla kriget befann sig också det förment alliansfria Sverige under det amerikanska kärnvapenparaplyet, vilket var en bidragande orsak till att vi bestämde oss för att inte skaffa några egna kärnvapen. Vill vi samarbeta säkerhetspolitiskt med andra länder som har kärnvapenavskräckning som doktrin så går det inte att samtidigt skriva under en konvention som vill förbjuda dessa vapen. Det säger sig självt.

Man kan tycka att kärnvapen är hur hemska som helst, men nu finns de där och det är en verklighet vi måste förhålla oss till. Världens skurkstater skulle heller inte bry sig om något kärnvapenförbud. Inga Natoländer eller andra samarbetsländer, som Finland, tänker heller ansluta sig till en sådan konvention.

Margot Wallström verkar dock inte leva i denna verklighet, för hur skall man annars kunna förklara hennes upprepade utfall. Det är ”en återgång till en fras- och plakatpolitik” som Moderaternas försvarspolitiske talesman Hans Wallmark sade till Expressen, ”och bort från den pragmatiska hållning som har präglat deras utrikes- och säkerhetspolitik tidigare år”. Alltså den hållning som företräds av försvarsminister Peter Hultqvist och, får man hoppas, statsminister Stefan Löfven.

Nu på söndag finns ett ypperligt tillfälle för Löfven att klara upp den här oklarheten. Alla tre skall nämligen delta på Folk och Försvars konferens. När det gäller den så viktiga säkerhetspolitiken har Sverige inte råd att skicka olika signaler – då upplevs vi som opålitliga och icke trovärdiga. Löfven måste sätta ned foten ordentligt, och företrädesvis då på den realistiska sidan där hans försvarsminister står.

Så länge Margot Wallström får hållas så är det inte Nato som är ett hot mot Sverige, det är det hon själv som är genom att äventyra våra säkerhetspolitiska samarbeten.

För Hultqvist är det viktigt att behålla och fördjupa samarbetet med försvarsalliansen Nato i allmänhet och med Förenta Staterna i synnerhet. För Wallström är det betydligt viktigare att i någon sorts Palmenostalgiskt skimmer framställa Sverige som en moralisk stormakt. Och där, tvärs över Gustaf Adolfs torg i Stockholm, så kolliderar ambitionerna.

Efter sommarens och höstens fnurra med anledning av att Sverige röstat för en FN-konvention om förbud mot kärnvapen, som sedan begravdes i en utredning som bekvämt nog inte skall bli klar förrän efter valet, så lugnade det ned sig. Ja, ändå till Wallström av outgrundlig anledning beslöt sig för att slänga ny ved på den nästan slocknade brasan i en intervju med SVT på nyårsdagen.

Då sade utrikesministern, med föga diplomatiskt språkbruk, att ”Nato skall avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”. Det hon syftade på var att bland annat det amerikanska Nato-sändebudet Kay Bailey Hutchison sagt att en svensk anslutning till kärnvapenförbudet kan skapa problem för vår relation till Nato. Det kan ju knappast beskrivas som ett hot utan snarare som ett konstaterande av ett sakförhållande. För övrigt har försvarsminister Hultqvist uttryckt sig på liknande sätt.

För Natos försvarsdoktrin vilar ytterst på kärnvapenavskräckning, och har alltid gjort det. Under det kalla kriget befann sig också det förment alliansfria Sverige under det amerikanska kärnvapenparaplyet, vilket var en bidragande orsak till att vi bestämde oss för att inte skaffa några egna kärnvapen. Vill vi samarbeta säkerhetspolitiskt med andra länder som har kärnvapenavskräckning som doktrin så går det inte att samtidigt skriva under en konvention som vill förbjuda dessa vapen. Det säger sig självt.

Man kan tycka att kärnvapen är hur hemska som helst, men nu finns de där och det är en verklighet vi måste förhålla oss till. Världens skurkstater skulle heller inte bry sig om något kärnvapenförbud. Inga Natoländer eller andra samarbetsländer, som Finland, tänker heller ansluta sig till en sådan konvention.

Margot Wallström verkar dock inte leva i denna verklighet, för hur skall man annars kunna förklara hennes upprepade utfall. Det är ”en återgång till en fras- och plakatpolitik” som Moderaternas försvarspolitiske talesman Hans Wallmark sade till Expressen, ”och bort från den pragmatiska hållning som har präglat deras utrikes- och säkerhetspolitik tidigare år”. Alltså den hållning som företräds av försvarsminister Peter Hultqvist och, får man hoppas, statsminister Stefan Löfven.

Nu på söndag finns ett ypperligt tillfälle för Löfven att klara upp den här oklarheten. Alla tre skall nämligen delta på Folk och Försvars konferens. När det gäller den så viktiga säkerhetspolitiken har Sverige inte råd att skicka olika signaler – då upplevs vi som opålitliga och icke trovärdiga. Löfven måste sätta ned foten ordentligt, och företrädesvis då på den realistiska sidan där hans försvarsminister står.

Så länge Margot Wallström får hållas så är det inte Nato som är ett hot mot Sverige, det är det hon själv som är genom att äventyra våra säkerhetspolitiska samarbeten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.