2017-11-14 06:01

2017-11-14 06:01

Den seriöse gycklaren

LEDARE

En av svenskt samhällslivs mest färgstarka figurer har gått ur tiden. Greven, företagsledaren, författaren och politikern Ian Wachtmeister blev 84 år gammal. Trots sitt skämtlynne var han också en seriös person, och trots att han var avskydd av en del så är det många andra som vittnar om att han var en människa med ett gott hjärta.

Svensk politik blev sig aldrig riktigt lik efter 1991. Sverige fick inte bara en borgerlig regering under Carl Bildt, riksdagen fick också ett nytt parti, Ny Demokrati, som visserligen blev kortlivat men som ändå ruskade om det svenska partilandskapet. Partiet hade bildats så sent som i februari samma år, och på bara sju månader lyckats med konststycket att ta sig in i den högsta politiskt beslutande församlingen.

Mycket av framgången var Ian Wachtmeisters förtjänst. Tillsammans med parhästen Bert Karlsson skrev han svensk politisk historia. Belackarna var dock många, och kritiken mot NyD var många gånger välförtjänt. En hel del borgerliga politiker hade svårt att svälja att deras regering var beroende av att nydemokraterna satt som tungan på vågen. Men de fick bita i det sura äpplet, även om folkpartiledaren Bengt Westerberg på valnatten rest sig upp och lämnat tv-studion när Ian och Bert dök upp.

Egentligen är det ganska synd att NyD inte överlevde, särskilt sett så här i efterhand. Men partiet imploderade snart i interna strider och Ian Wachtmeister lämnade själv sin skapelse redan 1994. I valet det året åkte man också ur riksdagen och förde sedan en tynande tillvaro. Motståndarna utmålade gärna NyD som främlingsfientligt, och visst fanns det en del företrädare som kunde definieras som det, men partiet som sådant var snarare kritiskt mot den förda invandringspolitiken (en viktig skillnad) – en politik som på många sätt nu, efter den senaste tvärvändningen, förespråkas av de flesta av riksdagens partier.

Vad många gärna glömmer är att NyD i minst lika stor utsträckning var ett parti för sänkta skatter, minskad byråkrati och en motståndare till statligt förmynderi. I det var de betydligt mer lika till exempel de norska och danska framstegspartierna, som förvisso också var invandringskritiska. NyD var ett högerpopulistiskt parti av mer traditionellt snitt, och hade så kunnat förbli.

Givet att det finns en viss ”marknad” i väljarkåren på en dylik form av politik så hade det varit bättre om Ny Demokrati kunnat fortsätta fylla den rollen. Istället har vi fått de betydligt mindre rumsrena Sverigedemokraterna, med sitt tvivelaktiga bruna förflutna. Det tog emellertid ett tag för SD att växa till sig, och det berodde nog mycket på en sorts karenstid – den tid som måste förflyta för att det skall vara acceptabelt för den vanlige väljaren att lägga sin röst på dem, givet partiets bakgrund. Hade NyD funnits kvar så hade de kunnat fylla den rollen, och det mycket tidigare, och utan de låsningar som SD framkallar.

Nu lämnade Wachtmeister sitt parti när han såg vartåt det barkade hän. Men han fortsatte att provocera och sticka hål på våra folkhemsballonger. Han var på många sätt en ovanlig svensk, men av en frispråkig typ som samhällsdebatten skulle vinna på att det fanns fler av. Han kunde vara gycklande, men aldrig plump, och bakom skämten fanns alltid en allvarlig sida och ett stort samhällsengagemang. Han var också en stor talarbegåvning och många minns ännu de underhållande framträdanden han gjorde tillsammans med Bert Karlsson med ölbackar och drag under galoscherna. Få kunde som han peka på våra svenska absurditeter med humor och värme.

Svensk politik blev sig aldrig riktigt lik efter 1991. Sverige fick inte bara en borgerlig regering under Carl Bildt, riksdagen fick också ett nytt parti, Ny Demokrati, som visserligen blev kortlivat men som ändå ruskade om det svenska partilandskapet. Partiet hade bildats så sent som i februari samma år, och på bara sju månader lyckats med konststycket att ta sig in i den högsta politiskt beslutande församlingen.

Mycket av framgången var Ian Wachtmeisters förtjänst. Tillsammans med parhästen Bert Karlsson skrev han svensk politisk historia. Belackarna var dock många, och kritiken mot NyD var många gånger välförtjänt. En hel del borgerliga politiker hade svårt att svälja att deras regering var beroende av att nydemokraterna satt som tungan på vågen. Men de fick bita i det sura äpplet, även om folkpartiledaren Bengt Westerberg på valnatten rest sig upp och lämnat tv-studion när Ian och Bert dök upp.

Egentligen är det ganska synd att NyD inte överlevde, särskilt sett så här i efterhand. Men partiet imploderade snart i interna strider och Ian Wachtmeister lämnade själv sin skapelse redan 1994. I valet det året åkte man också ur riksdagen och förde sedan en tynande tillvaro. Motståndarna utmålade gärna NyD som främlingsfientligt, och visst fanns det en del företrädare som kunde definieras som det, men partiet som sådant var snarare kritiskt mot den förda invandringspolitiken (en viktig skillnad) – en politik som på många sätt nu, efter den senaste tvärvändningen, förespråkas av de flesta av riksdagens partier.

Vad många gärna glömmer är att NyD i minst lika stor utsträckning var ett parti för sänkta skatter, minskad byråkrati och en motståndare till statligt förmynderi. I det var de betydligt mer lika till exempel de norska och danska framstegspartierna, som förvisso också var invandringskritiska. NyD var ett högerpopulistiskt parti av mer traditionellt snitt, och hade så kunnat förbli.

Givet att det finns en viss ”marknad” i väljarkåren på en dylik form av politik så hade det varit bättre om Ny Demokrati kunnat fortsätta fylla den rollen. Istället har vi fått de betydligt mindre rumsrena Sverigedemokraterna, med sitt tvivelaktiga bruna förflutna. Det tog emellertid ett tag för SD att växa till sig, och det berodde nog mycket på en sorts karenstid – den tid som måste förflyta för att det skall vara acceptabelt för den vanlige väljaren att lägga sin röst på dem, givet partiets bakgrund. Hade NyD funnits kvar så hade de kunnat fylla den rollen, och det mycket tidigare, och utan de låsningar som SD framkallar.

Nu lämnade Wachtmeister sitt parti när han såg vartåt det barkade hän. Men han fortsatte att provocera och sticka hål på våra folkhemsballonger. Han var på många sätt en ovanlig svensk, men av en frispråkig typ som samhällsdebatten skulle vinna på att det fanns fler av. Han kunde vara gycklande, men aldrig plump, och bakom skämten fanns alltid en allvarlig sida och ett stort samhällsengagemang. Han var också en stor talarbegåvning och många minns ännu de underhållande framträdanden han gjorde tillsammans med Bert Karlsson med ölbackar och drag under galoscherna. Få kunde som han peka på våra svenska absurditeter med humor och värme.