2017-11-10 06:00

2017-11-10 06:00

Vad får vi för pengarna?

LEDARE

Indignationens vågor går höga mot Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, sedan han dristat sig att undra ”vad f-n får jag för pengarna” när Sveriges Television ställde honom mot väggen för hans – helt lagliga – skatteupplägg på Malta. Så höga att det inte är utan att man funderar på vad det var för en öm tå han då råkade trampa på.

Trots att den så kallade paradisläckan inte avslöjat särskilt mycket för svensk vidkommande så fick man ta vad som fanns, även om det var magert, och till på köpet fick man en ledande näringslivsföreträdare att uttrycka sig spontant på ett sätt som faller utanför ramarna i vårt bara alltför ängsliga debattklimat. Följaktligen fick Östling också omgående pudla och ångra sitt ordval. Nå, det var ändå lätt befriande att för en gångs skull höra någon säga vad vederbörande egentligen tycker. För hans fråga var i högsta grad legitim, och det är väl där skon klämmer.

Statsminister Stefan Löfven (S) var ”storligen förvånad” över att Östling uttalat sig ”problematiskt”. Socialminister Annika Strandhäll (S) kallade det ”skamlöst”. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson tyckte att det finns ”moraliska betänkligheter”. Och finansminister Magdalena Andersson (S) kallade det ”helt oacceptabelt” och lovade åtgärder mot det hon kallar ”skatteundandragande”. Undrar vad kollegan Margot Wallström (S) säger om det, hon som valde att betala en mycket låg EU-skatt på sina mångmiljoninkomster som EU-kommissionär, och inte skatta i Sverige.

För trots, eller kanske snarare på grund av, att Sverige är ett av världens värsta högskatteländer, så blir det mer och mer uppenbart att det offentliga inte förmår att leverera. Skatteintäkterna utgör ändå hela 1 920 miljarder kronor, vilket ger oss ett skattetryck på 44 procent av bruttonationalprodukten (2016). För medelinkomsttagaren inföll i år den så kallade skattefridagen den 19 juli. Det är den dagen då vi först börjar tjäna pengar åt oss själva. Allt det vi tjänat innan har gått till olika skatter på inkomster, moms, punktskatter och arbetsgivaravgifter.

Ändå har vi en skola som inte ger eleverna tillräckligt med kunskaper, en polis och rättsväsende som inte kan få bukt med brottsligheten och problemen i utanförskapsområdena, ett försvar som inte ens kan försvara en del av landet i en vecka, vägar och järnvägar som får förfalla, en sjukvård som förvisso är bra, men som det tar lång tid i kö för att få ta del av. Detta samtidigt som det offentliga spenderar en massa pengar på saker som ligger väldigt långt från dess kärnuppgifter, samt på en stor byråkrati och omfattande transfereringskostnader.

Legitimiteten hos välfärdsstaten i ett högskatteland står och faller med att den också förmår att leverera, och gör den inte riktigt i dag. Därför är Leif Östlings fråga oerhört berättigad. Och det är väl det som rört upp känslorna hos hans kritiker.

Trots att den så kallade paradisläckan inte avslöjat särskilt mycket för svensk vidkommande så fick man ta vad som fanns, även om det var magert, och till på köpet fick man en ledande näringslivsföreträdare att uttrycka sig spontant på ett sätt som faller utanför ramarna i vårt bara alltför ängsliga debattklimat. Följaktligen fick Östling också omgående pudla och ångra sitt ordval. Nå, det var ändå lätt befriande att för en gångs skull höra någon säga vad vederbörande egentligen tycker. För hans fråga var i högsta grad legitim, och det är väl där skon klämmer.

Statsminister Stefan Löfven (S) var ”storligen förvånad” över att Östling uttalat sig ”problematiskt”. Socialminister Annika Strandhäll (S) kallade det ”skamlöst”. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson tyckte att det finns ”moraliska betänkligheter”. Och finansminister Magdalena Andersson (S) kallade det ”helt oacceptabelt” och lovade åtgärder mot det hon kallar ”skatteundandragande”. Undrar vad kollegan Margot Wallström (S) säger om det, hon som valde att betala en mycket låg EU-skatt på sina mångmiljoninkomster som EU-kommissionär, och inte skatta i Sverige.

För trots, eller kanske snarare på grund av, att Sverige är ett av världens värsta högskatteländer, så blir det mer och mer uppenbart att det offentliga inte förmår att leverera. Skatteintäkterna utgör ändå hela 1 920 miljarder kronor, vilket ger oss ett skattetryck på 44 procent av bruttonationalprodukten (2016). För medelinkomsttagaren inföll i år den så kallade skattefridagen den 19 juli. Det är den dagen då vi först börjar tjäna pengar åt oss själva. Allt det vi tjänat innan har gått till olika skatter på inkomster, moms, punktskatter och arbetsgivaravgifter.

Ändå har vi en skola som inte ger eleverna tillräckligt med kunskaper, en polis och rättsväsende som inte kan få bukt med brottsligheten och problemen i utanförskapsområdena, ett försvar som inte ens kan försvara en del av landet i en vecka, vägar och järnvägar som får förfalla, en sjukvård som förvisso är bra, men som det tar lång tid i kö för att få ta del av. Detta samtidigt som det offentliga spenderar en massa pengar på saker som ligger väldigt långt från dess kärnuppgifter, samt på en stor byråkrati och omfattande transfereringskostnader.

Legitimiteten hos välfärdsstaten i ett högskatteland står och faller med att den också förmår att leverera, och gör den inte riktigt i dag. Därför är Leif Östlings fråga oerhört berättigad. Och det är väl det som rört upp känslorna hos hans kritiker.