2017-11-03 06:00

2017-11-05 06:50

När vi alla tvärvände

LEDARE

I Sverige sker omsvängningar ofta i tvära kast. Det som var fullkomligt otänkbart ena dagen kan nästa dag vara höjden av klokskap. Om man inte är van är det många gånger svårt att hänga med i svängarna, och det är väldigt frustrerande, särskilt för de som redan tidigt förfäktade en då avvikande åsikt. När väl pendelrörelsen skett är det dock få som vill låtsas om att de kort innan stod för något helt annat. Och de som var tidigt ute vill man inte låtsas om – de finns ju där som en pinsam påminnelse om hur fel man själv hade.

Extra tydligt är detta i den svenska migrationspolitiken, och hösten 2015 är ett färskt och illustrativt exempel, men är ingalunda nytt. Det har svängt fram och tillbaka i migrationspolitiken under flera decennier. Detta skildras i SVT-dokumentären Tvärvändningen av journalisten Pontus Mattsson, och som visades under torsdagskvällen (finns också att se på SVT play).

När strömmen av asylsökande till Europa tilltog under 2015 blev det allt mer uppenbart att vi inte skulle kunna ha förmågan att hantera den. Efter ett par tragiska dödsfall så blev det dock i praktiken omöjligt att diskutera saken på ett nyanserat sätt. Istället anordnades insamlingsgalor och manifestationer. Statsminister Stefan Löfven (S) sade att ”Mitt Europa bygger inte murar”. Men när september övergick i oktober så blev det tydligt att mottagandet höll på att haverera fullständigt och Sverige drog i nödbromsen.

Alla partier utom V och SD gjorde då en helomvändning 23/10. Uppehållstillstånden blev tillfälliga och kraven för anhöriginvandring skärptes. Men det räckte inte. När det fortsatte att komma 10 000 i veckan så införde regeringen gräns- och id-kontroller en månad senare. Löfven stod och talade om att lägga sig på EU:s miniminivå medan Åsa Romson (MP) var gråtfärdig. Och så har det fortsatt. Nu erkänner nästan alla, ja utom Centern, Vänstern och en del miljöpartister, hur nödvändiga de här skärpningarna är.

Men hur skadligt debattklimatet var för en sund politik vittnar bland annat Tobias Billström (M) om. Som migrationsminister fick han sig en offentlig åthutning av statsminister Reinfeldt då han dristat sig till att tala om volymer. Därefter var det inga moderater som öppet vågade vara kritiska. Dåvarande integrationsministern Nyamko Sabuni (FP) fick bannbulla när hon föreslog inskränkningar i retroaktiv föräldraförsäkring för nyanlända. I dag är det rödgrön regeringspolitik.

Den ännu tidigare invandrarministern Birgit Friggebo (FP) beklagar sig i dokumentären över att det var svårt att genomföra skärpningar eftersom det bara skulle leda till att invandringskritiska Ny Demokrati skulle ”slå sig för bröstet”. Mönstret känns igen med dagens SD. Reinfeldtregeringen ingick till och med den skadliga migrationsöverenskommelsen med MP år 2011 just för att mota bort SD.

Att vi har ett så omoget debattklimat i Sverige är en fara. Om det inte går att diskutera problem sakligt och sansat utan att motståndaren utmålas som hin håle så får vi dessa tvära kast när den förkättrade verkligheten gör sig påmind. Tills det är glömt och vi är tillbaka där ingen.

Extra tydligt är detta i den svenska migrationspolitiken, och hösten 2015 är ett färskt och illustrativt exempel, men är ingalunda nytt. Det har svängt fram och tillbaka i migrationspolitiken under flera decennier. Detta skildras i SVT-dokumentären Tvärvändningen av journalisten Pontus Mattsson, och som visades under torsdagskvällen (finns också att se på SVT play).

När strömmen av asylsökande till Europa tilltog under 2015 blev det allt mer uppenbart att vi inte skulle kunna ha förmågan att hantera den. Efter ett par tragiska dödsfall så blev det dock i praktiken omöjligt att diskutera saken på ett nyanserat sätt. Istället anordnades insamlingsgalor och manifestationer. Statsminister Stefan Löfven (S) sade att ”Mitt Europa bygger inte murar”. Men när september övergick i oktober så blev det tydligt att mottagandet höll på att haverera fullständigt och Sverige drog i nödbromsen.

Alla partier utom V och SD gjorde då en helomvändning 23/10. Uppehållstillstånden blev tillfälliga och kraven för anhöriginvandring skärptes. Men det räckte inte. När det fortsatte att komma 10 000 i veckan så införde regeringen gräns- och id-kontroller en månad senare. Löfven stod och talade om att lägga sig på EU:s miniminivå medan Åsa Romson (MP) var gråtfärdig. Och så har det fortsatt. Nu erkänner nästan alla, ja utom Centern, Vänstern och en del miljöpartister, hur nödvändiga de här skärpningarna är.

Men hur skadligt debattklimatet var för en sund politik vittnar bland annat Tobias Billström (M) om. Som migrationsminister fick han sig en offentlig åthutning av statsminister Reinfeldt då han dristat sig till att tala om volymer. Därefter var det inga moderater som öppet vågade vara kritiska. Dåvarande integrationsministern Nyamko Sabuni (FP) fick bannbulla när hon föreslog inskränkningar i retroaktiv föräldraförsäkring för nyanlända. I dag är det rödgrön regeringspolitik.

Den ännu tidigare invandrarministern Birgit Friggebo (FP) beklagar sig i dokumentären över att det var svårt att genomföra skärpningar eftersom det bara skulle leda till att invandringskritiska Ny Demokrati skulle ”slå sig för bröstet”. Mönstret känns igen med dagens SD. Reinfeldtregeringen ingick till och med den skadliga migrationsöverenskommelsen med MP år 2011 just för att mota bort SD.

Att vi har ett så omoget debattklimat i Sverige är en fara. Om det inte går att diskutera problem sakligt och sansat utan att motståndaren utmålas som hin håle så får vi dessa tvära kast när den förkättrade verkligheten gör sig påmind. Tills det är glömt och vi är tillbaka där ingen.