2017-05-23 06:00

2017-05-23 06:00

SD höjer ribban

LEDARE

Beskedet i förra veckan från Sverigedemokraterna att de inte utan vidare skulle kunna stödja bildandet av en alliansregering har än en gång rört till det i den politiska grytan. Fast egentligen är det ur deras perspektiv inte så märkligt att de vill kräva inflytande, men frågan är hur klokt utspelet egentligen är.

Det var i en intervju i Dagens Industri som SD:s ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt gav vad som nog får ses som en kalldusch till moderatledaren Anna Kinberg Batra. SD kommer inte efter nästa val att rösta för henne som ny statsminister utan att man pratar med dem först. Trots ett litet närmande så har inte Moderaterna varit i närheten av att vilja ha renodlade förhandlingar med SD. Sedan kan det ju förstås diskuteras vad som egentligen ryms i begrepp som ”prata” och ”förhandla”.

Moderaternas (och Kristdemokraternas) linje verkar snarare ha varit att man kan sänka den rödgröna regeringen och dess budget och sedan bilda en ny borgerlig regering, och det i förlitande på SD:s stöd utan att rent faktiskt ha gjort upp med dem om det. Detta bortser också från det motstånd som finns hos Liberalerna och Centerpartiet för sådana manövrar, men Sjöstedts utspel sätter nu käppar i hjulet för det hela.

Det går i och för sig att sätta frågetecken hur allvarligt menat SD-utspelet är. Tidigare har partiledaren Jimmie Åkesson mer eller mindre sagt att man nästan villkorslöst skulle stödja en annan regering än en som leds av Stefan Löfven (S). Det hela kan vara ägnat att hålla de andra partierna på halster. Men att ett parti agerar för att maximera sitt inflytande är i och för sig inget konstigt. Det torde snarare vara regel än undantag.

Å andra sidan så kanske det ändå inte är så klokt av SD att i nuläget sticka ut hakan i regeringsfrågan på det här sättet. Många av partiets nya väljare kommer från borgerligt håll och de är besvikna med inte bara den tidigare migrationspolitiken utan också bristen på verklig opposition. Och nu skapar SD osäkerhet om statsministern kommer att heta något annat än Löfven. Liberalernas partiledare Jan Björklund har delvis rätt när han på Twitter skriver: ”Viktigt besked. En röst på SD leder inte till Alliansregering”.

Nu tillhör förvisso Björklund den kräsmagade skara som ändå verkar betacka sig för all form av SD-stöd, så där spelar SD:s nya krav inte så stor roll. Han verkar snarare luta sig mot möjligheterna att ingå i en storkoalition med Socialdemokraterna som det enda sättet att mota bort SD efter valet. Det är dock föga troligt att alla allianspartier, eller ens S, skulle vara hugade av en sådan samlingsregering.

Istället så har nu både S och Miljöpartiet öppet börjat flörta med L och C. De rödgröna är beredda att kasta loss Vänsterpartiet för att istället samarbeta med de båda mittenpartierna. Det sade Löfven, finansminister Magdalena Andersson (S) och vice statsministern Isabella Lövin i förra veckan, vilket gjorde V-ledaren Jonas Sjöstedt oerhört upprörd. I samma veva dömde gruppledaren i riksdagen Tomas Eneroth (S) helt ut alliansens chanser att bilda regering.

Dessvärre finns det mycket som tyder på att Eneroth har rätt och att S, som trots att de regerar taffligt håller på att spela skjortan av de borgerliga i regeringsfrågan. För är det något som S kan så är det att maximera sin egen makt. De behöver knappt ens slå in kilar mellan allianspartierna, den halsstarriga beröringsskräcken för allt som luktar SD-stöd hos framför allt L och C gör jobbet åt dem, och kan driva dessa mittenpartier i armarna på Löfven.

Är SD – och deras väljare – medvetna om att det kan bli följden av att de nu höjt ribban ytterligare för allianspartierna?

Det var i en intervju i Dagens Industri som SD:s ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt gav vad som nog får ses som en kalldusch till moderatledaren Anna Kinberg Batra. SD kommer inte efter nästa val att rösta för henne som ny statsminister utan att man pratar med dem först. Trots ett litet närmande så har inte Moderaterna varit i närheten av att vilja ha renodlade förhandlingar med SD. Sedan kan det ju förstås diskuteras vad som egentligen ryms i begrepp som ”prata” och ”förhandla”.

Moderaternas (och Kristdemokraternas) linje verkar snarare ha varit att man kan sänka den rödgröna regeringen och dess budget och sedan bilda en ny borgerlig regering, och det i förlitande på SD:s stöd utan att rent faktiskt ha gjort upp med dem om det. Detta bortser också från det motstånd som finns hos Liberalerna och Centerpartiet för sådana manövrar, men Sjöstedts utspel sätter nu käppar i hjulet för det hela.

Det går i och för sig att sätta frågetecken hur allvarligt menat SD-utspelet är. Tidigare har partiledaren Jimmie Åkesson mer eller mindre sagt att man nästan villkorslöst skulle stödja en annan regering än en som leds av Stefan Löfven (S). Det hela kan vara ägnat att hålla de andra partierna på halster. Men att ett parti agerar för att maximera sitt inflytande är i och för sig inget konstigt. Det torde snarare vara regel än undantag.

Å andra sidan så kanske det ändå inte är så klokt av SD att i nuläget sticka ut hakan i regeringsfrågan på det här sättet. Många av partiets nya väljare kommer från borgerligt håll och de är besvikna med inte bara den tidigare migrationspolitiken utan också bristen på verklig opposition. Och nu skapar SD osäkerhet om statsministern kommer att heta något annat än Löfven. Liberalernas partiledare Jan Björklund har delvis rätt när han på Twitter skriver: ”Viktigt besked. En röst på SD leder inte till Alliansregering”.

Nu tillhör förvisso Björklund den kräsmagade skara som ändå verkar betacka sig för all form av SD-stöd, så där spelar SD:s nya krav inte så stor roll. Han verkar snarare luta sig mot möjligheterna att ingå i en storkoalition med Socialdemokraterna som det enda sättet att mota bort SD efter valet. Det är dock föga troligt att alla allianspartier, eller ens S, skulle vara hugade av en sådan samlingsregering.

Istället så har nu både S och Miljöpartiet öppet börjat flörta med L och C. De rödgröna är beredda att kasta loss Vänsterpartiet för att istället samarbeta med de båda mittenpartierna. Det sade Löfven, finansminister Magdalena Andersson (S) och vice statsministern Isabella Lövin i förra veckan, vilket gjorde V-ledaren Jonas Sjöstedt oerhört upprörd. I samma veva dömde gruppledaren i riksdagen Tomas Eneroth (S) helt ut alliansens chanser att bilda regering.

Dessvärre finns det mycket som tyder på att Eneroth har rätt och att S, som trots att de regerar taffligt håller på att spela skjortan av de borgerliga i regeringsfrågan. För är det något som S kan så är det att maximera sin egen makt. De behöver knappt ens slå in kilar mellan allianspartierna, den halsstarriga beröringsskräcken för allt som luktar SD-stöd hos framför allt L och C gör jobbet åt dem, och kan driva dessa mittenpartier i armarna på Löfven.

Är SD – och deras väljare – medvetna om att det kan bli följden av att de nu höjt ribban ytterligare för allianspartierna?

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.