2017-05-04 06:01

2017-05-04 10:05

Den feministiska utrikespolitikens arv

LEDARE

Vad har Margot Wallström åstadkommit med sin feministiska utrikespolitik? I Mellanöstern har hon böjt sig för kvinnofientliga diktaturer och motarbetat en jämställda demokratin. Utrikesministern borde plockas ned från den piedestal som så många fortfarande sätter henne på.

Margot Wallström (S) är kronprinsessan som aldrig blev drottning. Trots att hon hoppat in och ut ur politiken sedan hon blev SSU-ombudsman i Karlstad på 1970-talet har hon alltid kommit tillbaka och alltid hyllats av många. Flera gånger påtänkt som partiledare men alltid sagt nej.

Efter ett FN-jobb 2010-2012 kom hon så till slut in i det stora svenska rampljuset som utrikesminister i Stefan Löfvens rödgröna regering. Wallströms interna supporterklubb var alldeles till sig av förtjusning. Och nu skulle dessutom en helt ny era inledas i den svenska utrikespolitiken: världens första feministiska utrikespolitik.

Än så länge har denna högtravande ambition dock mest rönt kritik, särskilt under våren. Först skickade Sverige en slöjbeklädd delegation till Iran och nyligen förmådde man inte rösta nej till att Saudiarabien skulle ta plats i FN:s kvinnorättskommission. Saker som visserligen kunnat kritiseras oavsett regering, men som blir monumentala misslyckanden för den nuvarande.

Den feministiska utrikespolitiken, som slog an en ny Palme-ton i det socialdemokratiska storhetsvansinnet, skulle ju föra den svenska jämställdheten ut i världen. I stället får den svenska jämställdheten anpassa sig efter Saudiarabien och Iran. Men samtidigt som dessa anpassningar skett har också något än mer uppseendeväckande åstadkommits. Margot Wallström har gjort Sverige till en diplomatisk fiende till Mellanösterns enda demokrati.

Först erkände man en palestinsk stat, ledd av president Mahmoud Abbas som 2005 valdes till en fyraårig mandatperiod som fortfarande verkar pågå. Dessutom skickar man hundratals miljoner om året till denna ”stat” som varje år lägger 2,7 miljarder på utbetalningar till terrorister. Margot Wallström fick av tacksamhet för dessa insatser en orden av president Abbas i december förra året. Samtidigt förklarades hon persona non grata av den israeliska regeringen.

Är det något Margot Wallström konsekvent åstadkommit förutom att omdefiniera begreppet feminism så är det att just förstöra Sveriges relation till denna Mellanösterns enda demokrati. Samtidigt som det är omöjligt att rösta mot att en av världens mest kvinnofientliga stater ska ta plats i FN:s kvinnorättskommission så är det tydligen fullt möjligt att konsekvent rösta för grova påhopp på Israel.

I förgår var det dags igen i FN:s kulturorgan Unesco. Likt förra året lades en resolution fram som gick hårt åt den judiska staten. Denna var starkt anti-israeliskt vinklad och inte ett enda EU-land i organet röstade för den – förutom Sverige. Sverige fick mycket hård kritik av israeliska UD och under gårdagen kallade man upp den svenske ambassadören för att motta en formell protest.

Anpassningar till misogyna diktaturer och systematiskt motarbetande av ett jämställt och demokratiskt Israel verkar bli det arv världens första feministiska utrikespolitik lämnar efter sig. Likväl verkar vurmen för Wallströms påstådda förträfflighet bestå. Någon drottning blir hon dock aldrig, särskilt inte för de kvinnor den feministiska utrikespolitiken skulle varit till för.

Margot Wallström (S) är kronprinsessan som aldrig blev drottning. Trots att hon hoppat in och ut ur politiken sedan hon blev SSU-ombudsman i Karlstad på 1970-talet har hon alltid kommit tillbaka och alltid hyllats av många. Flera gånger påtänkt som partiledare men alltid sagt nej.

Efter ett FN-jobb 2010-2012 kom hon så till slut in i det stora svenska rampljuset som utrikesminister i Stefan Löfvens rödgröna regering. Wallströms interna supporterklubb var alldeles till sig av förtjusning. Och nu skulle dessutom en helt ny era inledas i den svenska utrikespolitiken: världens första feministiska utrikespolitik.

Än så länge har denna högtravande ambition dock mest rönt kritik, särskilt under våren. Först skickade Sverige en slöjbeklädd delegation till Iran och nyligen förmådde man inte rösta nej till att Saudiarabien skulle ta plats i FN:s kvinnorättskommission. Saker som visserligen kunnat kritiseras oavsett regering, men som blir monumentala misslyckanden för den nuvarande.

Den feministiska utrikespolitiken, som slog an en ny Palme-ton i det socialdemokratiska storhetsvansinnet, skulle ju föra den svenska jämställdheten ut i världen. I stället får den svenska jämställdheten anpassa sig efter Saudiarabien och Iran. Men samtidigt som dessa anpassningar skett har också något än mer uppseendeväckande åstadkommits. Margot Wallström har gjort Sverige till en diplomatisk fiende till Mellanösterns enda demokrati.

Först erkände man en palestinsk stat, ledd av president Mahmoud Abbas som 2005 valdes till en fyraårig mandatperiod som fortfarande verkar pågå. Dessutom skickar man hundratals miljoner om året till denna ”stat” som varje år lägger 2,7 miljarder på utbetalningar till terrorister. Margot Wallström fick av tacksamhet för dessa insatser en orden av president Abbas i december förra året. Samtidigt förklarades hon persona non grata av den israeliska regeringen.

Är det något Margot Wallström konsekvent åstadkommit förutom att omdefiniera begreppet feminism så är det att just förstöra Sveriges relation till denna Mellanösterns enda demokrati. Samtidigt som det är omöjligt att rösta mot att en av världens mest kvinnofientliga stater ska ta plats i FN:s kvinnorättskommission så är det tydligen fullt möjligt att konsekvent rösta för grova påhopp på Israel.

I förgår var det dags igen i FN:s kulturorgan Unesco. Likt förra året lades en resolution fram som gick hårt åt den judiska staten. Denna var starkt anti-israeliskt vinklad och inte ett enda EU-land i organet röstade för den – förutom Sverige. Sverige fick mycket hård kritik av israeliska UD och under gårdagen kallade man upp den svenske ambassadören för att motta en formell protest.

Anpassningar till misogyna diktaturer och systematiskt motarbetande av ett jämställt och demokratiskt Israel verkar bli det arv världens första feministiska utrikespolitik lämnar efter sig. Likväl verkar vurmen för Wallströms påstådda förträfflighet bestå. Någon drottning blir hon dock aldrig, särskilt inte för de kvinnor den feministiska utrikespolitiken skulle varit till för.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.