2016-11-01 06:00

2016-11-01 06:00

En välkommen framgång

LEDARE

Nu är handelsavtalet mellan EU och Kanada undertecknat. Den belgiska regionen Valloniens motstånd övervanns och avtalet kunde skrivas under. Hade det inte blivit något av med Ceta så hade det varit ett svårt slag mot frihandelsträvandena. Nu lever fortfarande hoppet om att det stora handelsavtalet TTIP mellan EU och USA kan bli verklighet. Under förutsättning att alla EU-länder kan komma överens.

Även om Ceta nu är undertecknat och börjar gälla preliminärt från och med årsskifte är faran inte över. Både EU-parlamentet och medlemsländerna ska godkänna avtalet. Problem kan fortfarande tillstöta. Opinionen mot frihandel är fortfarande stark i vissa länder.

Frihandel är inte helt enkelt. Det finns svåra frågor att lösa som rör konkurrenskraft länder emellan. Exempelvis har ju svenskt jordbruk fått känna av konkurrensen inom EU från länder som ställer lägre miljökrav på sitt jordbruk. Det är inte helt lätt att konkurrera med billigare importvaror. Just jordbruket brukar vara en känslig fråga när det gäller frihandel. En betydande del av motståndet mot Ceta i Vallonien handlade om rädslan för att hormonbehandlat kött skulle importeras från Kanada. EU-kommissionen har försäkrat att hormonbehandlat kött inte ska få importeras. Även om det är ett lugnande besked så återstår farhågor om kring antibiotika och köttmjöl i foder.

En annan viktig fråga som genererar mycket av motståndet mot både Ceta och TTIP handlar om investerarskydd och nyttjandet av skiljedomare för att bilägga tvister på grund av handelsavtalet. Kritikerna är rädda att företag (de som alltid omnämns är stora amerikanska multinationella företag) som antas komma att stämma stater som ”begränsar deras möjlighet till vinst” genom lagstiftning. Dessa farhågor är dock ganska överdrivna. Det finns knappast någon anledning för en stat att gå med på den typen av avtal.

Däremot finns det ett berättigat behov av internationell tvistelösning när tvister uppkommer med anledning av ett handelsavtal. I huvudsak är skälet till investerarskyddet att hindra diskriminering av utländska företag. Stater är ju fria att stifta sina egna lagar men om det sker på ett sätt som exklusivt drabbar utländska företag är det ett problem för handeln. Ska man handla med varandra så får inte ett land stifta lagar som missgynnar utländska företag. Exempelvis måste en miljölagstiftning gälla lika för alla företag med verksamhet i landet. Om så inte sker måste förfördelade företag ha möjlighet att få sin sak prövad.

Turerna kring Ceta visar hur känsligt beslutsfattandet inom EU är. Att 3,6 miljoner valloner kan stjälpa ett handelsavtal för tio gånger fler kanadensare och en halv miljard EU-medborgare kan man se som ett tecken på demokrati och/eller en orimlig beslutsprocess. Är det verkligen rimligt att enskilda länder, eller regioner i detta fall, ska kunna stoppa ett handelsavtal för resten av EU? Den här frågan är en av de viktigaste för det framtida EU-samarbetet.

Det är inte bra att 28 länder måste vara överens om allt, men samtidigt är det svårt att föreställa sig att EU som trots allt är ett frivilligt samarbete mellan suveräna nationer skulle kunna köra över enskilda medlemsstater hur som helst. Risken finns därför att det blir ett evigt kohandlande EU-länderna emellan så fort något handelsavtal ska undertecknas. Om ett land eller region tror att de förlorar på ett handelsavtal så kommer de kräva kompensation från EU för att rösta ja. Det är lika dåligt som om de stora EU-länderna skulle kunna köra över de mindre.

Ceta blev undertecknat till slut, men frågan är om det handelsavtal mellan EU och Ukraina som Nederländerna röstat nej till i en folkomröstning kommer att bli av. Om det ska vara mödan lönt för Kina, Japan, USA och mindre länder att lägga ned tid och pengar på att förhandla fram handelsavtal (det pågår omkring 20 sådana förhandlingar) med EU måste de försäkra sig om att något missnöjt hörn av EU inte stjälper hela lasset. Ceta var både en praktiskt och en symboliskt viktig framgång för frihandeln, men frågan är hur länge vi måste vänta på undertecknandet av nästa frihandelsavtal.

Även om Ceta nu är undertecknat och börjar gälla preliminärt från och med årsskifte är faran inte över. Både EU-parlamentet och medlemsländerna ska godkänna avtalet. Problem kan fortfarande tillstöta. Opinionen mot frihandel är fortfarande stark i vissa länder.

Frihandel är inte helt enkelt. Det finns svåra frågor att lösa som rör konkurrenskraft länder emellan. Exempelvis har ju svenskt jordbruk fått känna av konkurrensen inom EU från länder som ställer lägre miljökrav på sitt jordbruk. Det är inte helt lätt att konkurrera med billigare importvaror. Just jordbruket brukar vara en känslig fråga när det gäller frihandel. En betydande del av motståndet mot Ceta i Vallonien handlade om rädslan för att hormonbehandlat kött skulle importeras från Kanada. EU-kommissionen har försäkrat att hormonbehandlat kött inte ska få importeras. Även om det är ett lugnande besked så återstår farhågor om kring antibiotika och köttmjöl i foder.

En annan viktig fråga som genererar mycket av motståndet mot både Ceta och TTIP handlar om investerarskydd och nyttjandet av skiljedomare för att bilägga tvister på grund av handelsavtalet. Kritikerna är rädda att företag (de som alltid omnämns är stora amerikanska multinationella företag) som antas komma att stämma stater som ”begränsar deras möjlighet till vinst” genom lagstiftning. Dessa farhågor är dock ganska överdrivna. Det finns knappast någon anledning för en stat att gå med på den typen av avtal.

Däremot finns det ett berättigat behov av internationell tvistelösning när tvister uppkommer med anledning av ett handelsavtal. I huvudsak är skälet till investerarskyddet att hindra diskriminering av utländska företag. Stater är ju fria att stifta sina egna lagar men om det sker på ett sätt som exklusivt drabbar utländska företag är det ett problem för handeln. Ska man handla med varandra så får inte ett land stifta lagar som missgynnar utländska företag. Exempelvis måste en miljölagstiftning gälla lika för alla företag med verksamhet i landet. Om så inte sker måste förfördelade företag ha möjlighet att få sin sak prövad.

Turerna kring Ceta visar hur känsligt beslutsfattandet inom EU är. Att 3,6 miljoner valloner kan stjälpa ett handelsavtal för tio gånger fler kanadensare och en halv miljard EU-medborgare kan man se som ett tecken på demokrati och/eller en orimlig beslutsprocess. Är det verkligen rimligt att enskilda länder, eller regioner i detta fall, ska kunna stoppa ett handelsavtal för resten av EU? Den här frågan är en av de viktigaste för det framtida EU-samarbetet.

Det är inte bra att 28 länder måste vara överens om allt, men samtidigt är det svårt att föreställa sig att EU som trots allt är ett frivilligt samarbete mellan suveräna nationer skulle kunna köra över enskilda medlemsstater hur som helst. Risken finns därför att det blir ett evigt kohandlande EU-länderna emellan så fort något handelsavtal ska undertecknas. Om ett land eller region tror att de förlorar på ett handelsavtal så kommer de kräva kompensation från EU för att rösta ja. Det är lika dåligt som om de stora EU-länderna skulle kunna köra över de mindre.

Ceta blev undertecknat till slut, men frågan är om det handelsavtal mellan EU och Ukraina som Nederländerna röstat nej till i en folkomröstning kommer att bli av. Om det ska vara mödan lönt för Kina, Japan, USA och mindre länder att lägga ned tid och pengar på att förhandla fram handelsavtal (det pågår omkring 20 sådana förhandlingar) med EU måste de försäkra sig om att något missnöjt hörn av EU inte stjälper hela lasset. Ceta var både en praktiskt och en symboliskt viktig framgång för frihandeln, men frågan är hur länge vi måste vänta på undertecknandet av nästa frihandelsavtal.