2015-10-15 06:00

2015-10-15 06:00

Fantomsmärtorna sitter i

Efter sänkningen av decemberöverenskommelsen fortsätter Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor att överraska. I går stal hon uppmärksamheten från riksdagens partiledardebatt, som hon inte kunde delta i, med utspelet om att alliansen senast nästa höst bör gå fram med ett gemensamt budgetförslag.

En gemensam alliansbudget skulle, om den fick stöd av Sverigedemokraterna, kunna innebära en upprepning av förra höstens situation som fick partiledarna att i panik ingå den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen (DÖ). Och eftersom DÖ fallit så skulle det i så fall bli ny regeringskris, kanske regeringsskifte eller nyval. Och det verkar de andra partiledarna måttligt intresserade av. Fantomsmärtorna efter DÖ sitter fortfarande kvar, och nu ser det ut som att man kommer att agera som DÖ trots allt fortfarande fanns kvar.

De övriga alliansledarna var märkbart irriterade på Ebba Busch Thors utspel, som hon inte hade förankrat hos dem i förväg. För Anna Kinberg Batras del så inleds Moderaternas partistämma i Karlstad i dag, och även om DÖ nu formellt är ur bilden, och hon därmed slipper den interna striden, så vill hon för allt i världen inte att kraven ökar från partimedlemmarna på att driva den egna politiken hårdare gentemot regeringen. Vilket ju en gemensam alliansbudget skulle göra. Även Centern och Folkpartiet har sagt att de vill sitta stilla i båten.

SD-ledaren Jimmie Åkesson kan därmed fortsätta hämta hem poäng hos borgerliga sympatisörer som märker att allianspartierna inte verkar så sugna på att den egna politiken faktiskt går igenom. Genomgående används ordet ”kaos” även av allianspolitiker för att beskriva vad som skulle ske om det blev majoritet för de egna förslagen – en något märklig syn på politik. Åkesson har i alla fall sagt att de i slutvoteringen tänker rösta för Moderaternas budget, till detta partis stora förtret. Men strunt samma var rösterna kommer ifrån, borde inte ett politiskt partis högsta strävan vara att få gehör för sin politik?

Det kan inte vara oppositionens ansvar att en regering får igenom sin politik. Det var därför DÖ var så förkastligt och stack i ögonen på folk. Det gjorde allianspartierna till indirekta stödpartier åt Stefan Löfvens vänsterpolitik. Och nu när DÖ inte finns så verkar det som de tänker fortsätta med det. Därför ilskan över att Busch Thor nu vill gå fram med en gemensam alliansbudget.

Det verkar onekligen like paradoxalt att den alliansledare som vill att de skall gå fram gemensamt får skäll av de andra, vilket reser frågor om hur bra sammanhållningen i alliansen egentligen är. Löfven var i alla fall snabb med att utnyttja situationen och berömma framför allt C och FP och betona vikten av blocköverskridande samarbeten.

Kanske detta ändå är början till slutet för det mer formaliserade allianssamarbetet? Och kanske Ebba Busch Thor, som gärna vill profilera sig och sitt parti som ett seriöst högeralternativ för att överleva och hitta en roll, inte egentligen har något emot det, bedyranden om alliansbudgetar till trots. Hon klarade ju galant att säga sig vara för DÖ, men agera så att rikstinget i förra veckan ändå röstade mot.

Eftersom alternativet att regera, om än med indirekt stöd av SD (lite grann som det faktiskt var under Reinfeldts andra mandatperiod), inte verkar tillta alliansen så kan man också undra om den därför förlorat sitt existensberättigande.

En gemensam alliansbudget skulle, om den fick stöd av Sverigedemokraterna, kunna innebära en upprepning av förra höstens situation som fick partiledarna att i panik ingå den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen (DÖ). Och eftersom DÖ fallit så skulle det i så fall bli ny regeringskris, kanske regeringsskifte eller nyval. Och det verkar de andra partiledarna måttligt intresserade av. Fantomsmärtorna efter DÖ sitter fortfarande kvar, och nu ser det ut som att man kommer att agera som DÖ trots allt fortfarande fanns kvar.

De övriga alliansledarna var märkbart irriterade på Ebba Busch Thors utspel, som hon inte hade förankrat hos dem i förväg. För Anna Kinberg Batras del så inleds Moderaternas partistämma i Karlstad i dag, och även om DÖ nu formellt är ur bilden, och hon därmed slipper den interna striden, så vill hon för allt i världen inte att kraven ökar från partimedlemmarna på att driva den egna politiken hårdare gentemot regeringen. Vilket ju en gemensam alliansbudget skulle göra. Även Centern och Folkpartiet har sagt att de vill sitta stilla i båten.

SD-ledaren Jimmie Åkesson kan därmed fortsätta hämta hem poäng hos borgerliga sympatisörer som märker att allianspartierna inte verkar så sugna på att den egna politiken faktiskt går igenom. Genomgående används ordet ”kaos” även av allianspolitiker för att beskriva vad som skulle ske om det blev majoritet för de egna förslagen – en något märklig syn på politik. Åkesson har i alla fall sagt att de i slutvoteringen tänker rösta för Moderaternas budget, till detta partis stora förtret. Men strunt samma var rösterna kommer ifrån, borde inte ett politiskt partis högsta strävan vara att få gehör för sin politik?

Det kan inte vara oppositionens ansvar att en regering får igenom sin politik. Det var därför DÖ var så förkastligt och stack i ögonen på folk. Det gjorde allianspartierna till indirekta stödpartier åt Stefan Löfvens vänsterpolitik. Och nu när DÖ inte finns så verkar det som de tänker fortsätta med det. Därför ilskan över att Busch Thor nu vill gå fram med en gemensam alliansbudget.

Det verkar onekligen like paradoxalt att den alliansledare som vill att de skall gå fram gemensamt får skäll av de andra, vilket reser frågor om hur bra sammanhållningen i alliansen egentligen är. Löfven var i alla fall snabb med att utnyttja situationen och berömma framför allt C och FP och betona vikten av blocköverskridande samarbeten.

Kanske detta ändå är början till slutet för det mer formaliserade allianssamarbetet? Och kanske Ebba Busch Thor, som gärna vill profilera sig och sitt parti som ett seriöst högeralternativ för att överleva och hitta en roll, inte egentligen har något emot det, bedyranden om alliansbudgetar till trots. Hon klarade ju galant att säga sig vara för DÖ, men agera så att rikstinget i förra veckan ändå röstade mot.

Eftersom alternativet att regera, om än med indirekt stöd av SD (lite grann som det faktiskt var under Reinfeldts andra mandatperiod), inte verkar tillta alliansen så kan man också undra om den därför förlorat sitt existensberättigande.