2015-10-14 06:00

2015-10-14 06:00

Floskelrikt väckelsemöte

LEDARE

Den som befarar att regeringen inte tar den stora migrationskrisen på allvar behövde i måndags inte titta längre bort än till Münchenbryggeriet i Stockholm. Där pågick statsminister Löfvens nationella samlingskonferens ”Sverige tillsammans” och sällan har så mycket fagra ord sagts med så lite konkret innehåll för att lösa de allt större problemen.

Som ett sorts svar på det ansträngda asylmottagandet lät Stefan Löfven (S) för några veckor sedan kalla till nationell samling (bara den frasen lät historielös och olycksbådande) i form av en konferens med politiker, fack, arbetsgivare, kommuner, ideella föreningar och samfund. Den som till äventyrs trott att det skulle utmynna i några större faktiska åtgärder måste ha blivit besviken.

”Sverige tillsammans” fick i stället karaktären av ett gigantiskt väckelsemöte för de redan frälsta, inte ägnat åt att upplysa utan till att bekräfta den egna sidans godhet gentemot den elaka verkligheten som gör sig allt mer påmind. Bara under den senaste sjudagarsperioden inför konferensen kom mer än 9 000 asylsökande till Sverige, vilket är fler än någonsin. Migrationsverket räknar med hela 150 000 under året och i helgen passerades antalet 86 223, vilket är fler än det tidigare rekordåret under Balkankriget 1992.

Sverige står helt enkelt inte rustat för en sådan stor tillströmning på kort tid, och som dessutom verkar vilja hålla i sig de kommande åren (till skillnad mot hur det var i 1990-talets början). Kollapsen är nära förestående och utspelet i fredags från regeringen om att sätta upp tält för asylsökande att bo i bär syn för sägen. Hur många tältläger kommer det att bli till slut? Och den kalla vintern närmar sig. Var och en borde se att situationen är ohållbar och snart okontrollerbar. Men alltför många verkar vilja blunda, och det var extra tydligt på Löfvens verklighetsfrånvända möte.

Det hela påminde mest om en flåshurtig höstkickoff, men det här skulle vara de personer och organisationer som skall hjälpa till att lösa krisen. Aldrig så god vilja och goda hjärtan kommer att ge resultat. Ett av de mer pinsamma inslagen var när hockeyspelaren Peter Forsberg försökte lika sig själv, som nykommet svenskt hockeyproffs i Kanada, med ensamkommande barn. Mest hårresande var när Ingrid Lomfors, från inget mindre än Forum för levande historia, hävdade att ”det finns ingen inhemsk kultur”. Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att det inte finns något mer svenskt än att hävda att det inte finns något svenskt. Och hur skall det underlätta invandrares integration i Sverige om man förnekar det svenska som de strävar efter att bli en del av?

Till ett av de mer handfasta förslagen var den så kallade 100-klubben, som innebär att företag som tar emot 100 nyanlända inom en treårsperiod skall få särskild stöd från Arbetsförmedlingen. Men en gräddfil för storföretagen skulle bara hjälpa på marginalen. Var finns de små- och medelstora företagen, där de flesta jobben finns? Och arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) uppmaning att ”skramla till praktikplatser” fick en snarare att tänka på att tomma tunnor skramlar mest.

Nej, det här duger då rakt inte. När kommer det nyktra uppvaknandet?

Som ett sorts svar på det ansträngda asylmottagandet lät Stefan Löfven (S) för några veckor sedan kalla till nationell samling (bara den frasen lät historielös och olycksbådande) i form av en konferens med politiker, fack, arbetsgivare, kommuner, ideella föreningar och samfund. Den som till äventyrs trott att det skulle utmynna i några större faktiska åtgärder måste ha blivit besviken.

”Sverige tillsammans” fick i stället karaktären av ett gigantiskt väckelsemöte för de redan frälsta, inte ägnat åt att upplysa utan till att bekräfta den egna sidans godhet gentemot den elaka verkligheten som gör sig allt mer påmind. Bara under den senaste sjudagarsperioden inför konferensen kom mer än 9 000 asylsökande till Sverige, vilket är fler än någonsin. Migrationsverket räknar med hela 150 000 under året och i helgen passerades antalet 86 223, vilket är fler än det tidigare rekordåret under Balkankriget 1992.

Sverige står helt enkelt inte rustat för en sådan stor tillströmning på kort tid, och som dessutom verkar vilja hålla i sig de kommande åren (till skillnad mot hur det var i 1990-talets början). Kollapsen är nära förestående och utspelet i fredags från regeringen om att sätta upp tält för asylsökande att bo i bär syn för sägen. Hur många tältläger kommer det att bli till slut? Och den kalla vintern närmar sig. Var och en borde se att situationen är ohållbar och snart okontrollerbar. Men alltför många verkar vilja blunda, och det var extra tydligt på Löfvens verklighetsfrånvända möte.

Det hela påminde mest om en flåshurtig höstkickoff, men det här skulle vara de personer och organisationer som skall hjälpa till att lösa krisen. Aldrig så god vilja och goda hjärtan kommer att ge resultat. Ett av de mer pinsamma inslagen var när hockeyspelaren Peter Forsberg försökte lika sig själv, som nykommet svenskt hockeyproffs i Kanada, med ensamkommande barn. Mest hårresande var när Ingrid Lomfors, från inget mindre än Forum för levande historia, hävdade att ”det finns ingen inhemsk kultur”. Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att det inte finns något mer svenskt än att hävda att det inte finns något svenskt. Och hur skall det underlätta invandrares integration i Sverige om man förnekar det svenska som de strävar efter att bli en del av?

Till ett av de mer handfasta förslagen var den så kallade 100-klubben, som innebär att företag som tar emot 100 nyanlända inom en treårsperiod skall få särskild stöd från Arbetsförmedlingen. Men en gräddfil för storföretagen skulle bara hjälpa på marginalen. Var finns de små- och medelstora företagen, där de flesta jobben finns? Och arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) uppmaning att ”skramla till praktikplatser” fick en snarare att tänka på att tomma tunnor skramlar mest.

Nej, det här duger då rakt inte. När kommer det nyktra uppvaknandet?