2015-10-07 06:00

2015-10-07 06:00

Har landstingen en framtid?

Kris. Landstinget i Värmland har ekonomiska problem. Ett underskott på långt över hundra miljoner innevarande år är inget vidare resultat. Vilket aktualiserar frågan om en vård utan landsting och landstingspolitiker.

Det är inte bara landstinget i Värmland som har ekonomiska problem. Många andra landsting har också svåra ekonomiska problem, inte minst på grund av äventyr i vindkraftsbranschen, kostsamma sjukhusentréer och liknande projekt. Projekt som har varit någon landstingspolitikers hjärtefråga under valrörelsen.

Sjukvården är dock sällsynt illa lämpad för att bli en politisk arena för miljöpolitik och liknande. Eftersom landets landsting, med undantag för olika lokala sjukvårdspartier som bara har en landstingslista, befolkas av förtroendevalda från riksdagspartierna så följer deras politiska agenda med in i landstinget. Det innebär att en stor del av det vanliga politiska käbblet stör besluten som handlar om skattebetalarnas vård.

Käbbel kanske inte förklarar varför landstinget i Värmland kan tvingas se över 300 årsanställningar, 400 kan bli berörda om man räknar med halvtiderna. Personalneddragningar som berör så många som 800 personer har nämnts, vilket skulle motsvara mer än en tiondel av landstingets anställda. Frågan är dock hur det kan komma sig att en politisk församling kan manövrera sig fram till ett läge där krisen är akut.

Personalkostnaden är hälften av landstingets kostnader, så en reducering av personalstyrkan ger ett snabbt resultat. Frågan är om det löser de mer grundläggande problem som landstinget i Värmland står inför. Rimligen kommer väljarna att sparka bakut om de får en höjning av landstingsskatten. Med all rätt, skatten höjdes med 45 öre år 2012.

Att höja skatten är känsligt och det gäller inte bara vårt landsting. Allt fler upplever att de inte får den vård de betalar för via skattsedeln, och tecknar därför egna privata sjukförsäkringar som kostar en del men som garanterar vård snabbt. Att betala sin vård två gången höjer inte skattemoralen.

Kan man inte öka skatteintäkterna får man se över utgifterna. Landstinget kanske inte kan ha tre sjukhus i längden. Klarar man kostnaderna för inhyrda läkare och sjuksköterskor?

Kraven på vården ökar dessutom hela tiden, vilket gör att det är svårt att göra alla nöjda. Den ökade invandringen har snabbt ökat kretsen av vårdberättigade utan att skatteinkomsterna ökat i motsvarande grad. Till och med de som befinner sig olagligt i landet har rätt till vård.

Belastningen på akutmottagningarna vittnar också om att fler söker vård för åkommor som kan kureras utan ett vårdbesök. Om det är svårt för vårdinrättningarna att säga att väntrummen fylls av ”patienter” utan egentligt vårdbehov, så är det omöjligt för en politiker att göra det.

För att styra upp ett landsting, vilket som helst, krävs handlingskraft. Tyvärr verkar det som om politiska församlingar inte kan samla sig till obekväma beslut förrän läget är akut. Det talar mot landstingen i dess nuvarande form.

Ett alternativ skulle kunna vara att hålla politikerna utanför verksamheten och låta sjukvården uteslutande organiseras och skötas av de som kan vård, i privat eller offentlig regi. En ytterligare variant är att låta staten ta hand om vården och avskaffa landstingen som en politisk arena mellan riks- och kommunpolitik.

Det är inte bara landstinget i Värmland som har ekonomiska problem. Många andra landsting har också svåra ekonomiska problem, inte minst på grund av äventyr i vindkraftsbranschen, kostsamma sjukhusentréer och liknande projekt. Projekt som har varit någon landstingspolitikers hjärtefråga under valrörelsen.

Sjukvården är dock sällsynt illa lämpad för att bli en politisk arena för miljöpolitik och liknande. Eftersom landets landsting, med undantag för olika lokala sjukvårdspartier som bara har en landstingslista, befolkas av förtroendevalda från riksdagspartierna så följer deras politiska agenda med in i landstinget. Det innebär att en stor del av det vanliga politiska käbblet stör besluten som handlar om skattebetalarnas vård.

Käbbel kanske inte förklarar varför landstinget i Värmland kan tvingas se över 300 årsanställningar, 400 kan bli berörda om man räknar med halvtiderna. Personalneddragningar som berör så många som 800 personer har nämnts, vilket skulle motsvara mer än en tiondel av landstingets anställda. Frågan är dock hur det kan komma sig att en politisk församling kan manövrera sig fram till ett läge där krisen är akut.

Personalkostnaden är hälften av landstingets kostnader, så en reducering av personalstyrkan ger ett snabbt resultat. Frågan är om det löser de mer grundläggande problem som landstinget i Värmland står inför. Rimligen kommer väljarna att sparka bakut om de får en höjning av landstingsskatten. Med all rätt, skatten höjdes med 45 öre år 2012.

Att höja skatten är känsligt och det gäller inte bara vårt landsting. Allt fler upplever att de inte får den vård de betalar för via skattsedeln, och tecknar därför egna privata sjukförsäkringar som kostar en del men som garanterar vård snabbt. Att betala sin vård två gången höjer inte skattemoralen.

Kan man inte öka skatteintäkterna får man se över utgifterna. Landstinget kanske inte kan ha tre sjukhus i längden. Klarar man kostnaderna för inhyrda läkare och sjuksköterskor?

Kraven på vården ökar dessutom hela tiden, vilket gör att det är svårt att göra alla nöjda. Den ökade invandringen har snabbt ökat kretsen av vårdberättigade utan att skatteinkomsterna ökat i motsvarande grad. Till och med de som befinner sig olagligt i landet har rätt till vård.

Belastningen på akutmottagningarna vittnar också om att fler söker vård för åkommor som kan kureras utan ett vårdbesök. Om det är svårt för vårdinrättningarna att säga att väntrummen fylls av ”patienter” utan egentligt vårdbehov, så är det omöjligt för en politiker att göra det.

För att styra upp ett landsting, vilket som helst, krävs handlingskraft. Tyvärr verkar det som om politiska församlingar inte kan samla sig till obekväma beslut förrän läget är akut. Det talar mot landstingen i dess nuvarande form.

Ett alternativ skulle kunna vara att hålla politikerna utanför verksamheten och låta sjukvården uteslutande organiseras och skötas av de som kan vård, i privat eller offentlig regi. En ytterligare variant är att låta staten ta hand om vården och avskaffa landstingen som en politisk arena mellan riks- och kommunpolitik.