2015-10-06 06:00

2015-10-06 06:00

Historien går i cirklar

Nostalgi. Kanske är 1980-talet på väg tillbaka. Tittar man på Storbritannien så finns det en del som påminner om det högljudda missnöjet med den dåvarande premiärministern Margret Thatcher. Emellanåt finns det till och med tecken på att ett nytt Falklandskrig är under uppsegling.

Få hade väl trott att premiärminister David Cameron, och hans konservativa Tory-parti, skulle lyckas vinna vårens parlamentsval. Nu blev det en riktig skräll. Tories fick egen majoritet och slipper numera vara beroende av Liberaldemokraterna och har bildat en egen regering.

Den svidande valförlusten har fått till följd att Labour valt en riktig vänsterradikal till ny partilledare. I och med valet av Jeremy Corbyn har porträtten av Karl Marx åter dammats av. Corbyn är riktigt röd, vilket fått den tidigare Labourledaren Tony Blair att förorda hjärntransplantation för de som tycker att Corbyn ska leda partiet, som Blair ledde till tre raka valsegrar med sin mittenpolitik.

Polarisering är temat för brittisk politik. Tories vill dra ner på utgifterna och försöka hålla ordning på ekonomin. Corbyn vill använda tryckpressarna och bokstavligt trycka nya pengar för att finansiera sina reformer. Det är onekligen intressant att se en repris på oansvarig vänsterpolitik från åttiotalet.

I dagarna har tories konferens i Manchester vilket har märkts på stadens gator. Demonstrationerna mot regeringspartiet påminner om de mot Thatcher: en hård och konfrontativ ton och inte utan våldsamheter.

Precis som då är Ryssland ett hot, om än inte på samma sätt som Sovjetunionen. Putins Ryssland prövar Natos och Europas säkerhetspolitik. (Något Cobyn möter med krav på brittiskt utträde ur Nato och nedrustning av kärnvapenkapaciteten.) Konturerna av ett nytt kallt krig kan skönjas.

Argentina har under flera år manövrerat för att komma i besittning av Falklandsöarna. Cameron har gjort tydligt både diplomatiskt och med truppförflyttningar att Falklandsöarna återigen kommer att försvaras om det skulle bli aktuellt.

På temat åttiotalsnostalgi, är Storbritanniens förhållande till EU under omprövning. Det kommer att hållas en folkomröstning under år 2017 om Storbritannien ska lämna unionen. I dagsläget talar mycket för ett utträde – tyvärr. Corbyn tycker att EU är ”en frimarknadsklubb som hotar arbetarnas rättigheter”. I det konservativa lägret är entusiasmen inte mycket större, men av andra skäl.

De är mer irriterade på EU:s utveckling i riktning mot en federation eller ”superstat”. Samtidigt finns det en stark opinion, bland de mer nationalistiskt inriktade väljarna, mot EU:s försök till en tvingande flyktingpolitik. De pågående folkomflyttningarna riskerar på ett påtagligt sätt stabiliteten och sammanhållningen inom EU.

För Sveriges del är ett engelskt utträde en katastrof, eftersom vi skulle förlora en viktig allierad i fråga om frihandel och överstatlighet. Det är även en katastrof för unionen som i ett sådant fall tar ett steg närmare en upplösning. Precis när vi som mest behöver en trygg europeisk sammanhållning som kan hantera en ekonomisk nedgång, krisen i Syrien och ryska invasioner av grannländer.

Eftersom mycket av åttiotalet verkar gå igen är det kanske värt att påminna om det decenniets final – murens fall och upplösningen av östblocket. EU är inget östblock, långt därifrån, men vi kanske inte ska ta EU för givet och de brittiska kraven på en ny diskussion om vad EU är och ska vara på ett lite större allvar.

Få hade väl trott att premiärminister David Cameron, och hans konservativa Tory-parti, skulle lyckas vinna vårens parlamentsval. Nu blev det en riktig skräll. Tories fick egen majoritet och slipper numera vara beroende av Liberaldemokraterna och har bildat en egen regering.

Den svidande valförlusten har fått till följd att Labour valt en riktig vänsterradikal till ny partilledare. I och med valet av Jeremy Corbyn har porträtten av Karl Marx åter dammats av. Corbyn är riktigt röd, vilket fått den tidigare Labourledaren Tony Blair att förorda hjärntransplantation för de som tycker att Corbyn ska leda partiet, som Blair ledde till tre raka valsegrar med sin mittenpolitik.

Polarisering är temat för brittisk politik. Tories vill dra ner på utgifterna och försöka hålla ordning på ekonomin. Corbyn vill använda tryckpressarna och bokstavligt trycka nya pengar för att finansiera sina reformer. Det är onekligen intressant att se en repris på oansvarig vänsterpolitik från åttiotalet.

I dagarna har tories konferens i Manchester vilket har märkts på stadens gator. Demonstrationerna mot regeringspartiet påminner om de mot Thatcher: en hård och konfrontativ ton och inte utan våldsamheter.

Precis som då är Ryssland ett hot, om än inte på samma sätt som Sovjetunionen. Putins Ryssland prövar Natos och Europas säkerhetspolitik. (Något Cobyn möter med krav på brittiskt utträde ur Nato och nedrustning av kärnvapenkapaciteten.) Konturerna av ett nytt kallt krig kan skönjas.

Argentina har under flera år manövrerat för att komma i besittning av Falklandsöarna. Cameron har gjort tydligt både diplomatiskt och med truppförflyttningar att Falklandsöarna återigen kommer att försvaras om det skulle bli aktuellt.

På temat åttiotalsnostalgi, är Storbritanniens förhållande till EU under omprövning. Det kommer att hållas en folkomröstning under år 2017 om Storbritannien ska lämna unionen. I dagsläget talar mycket för ett utträde – tyvärr. Corbyn tycker att EU är ”en frimarknadsklubb som hotar arbetarnas rättigheter”. I det konservativa lägret är entusiasmen inte mycket större, men av andra skäl.

De är mer irriterade på EU:s utveckling i riktning mot en federation eller ”superstat”. Samtidigt finns det en stark opinion, bland de mer nationalistiskt inriktade väljarna, mot EU:s försök till en tvingande flyktingpolitik. De pågående folkomflyttningarna riskerar på ett påtagligt sätt stabiliteten och sammanhållningen inom EU.

För Sveriges del är ett engelskt utträde en katastrof, eftersom vi skulle förlora en viktig allierad i fråga om frihandel och överstatlighet. Det är även en katastrof för unionen som i ett sådant fall tar ett steg närmare en upplösning. Precis när vi som mest behöver en trygg europeisk sammanhållning som kan hantera en ekonomisk nedgång, krisen i Syrien och ryska invasioner av grannländer.

Eftersom mycket av åttiotalet verkar gå igen är det kanske värt att påminna om det decenniets final – murens fall och upplösningen av östblocket. EU är inget östblock, långt därifrån, men vi kanske inte ska ta EU för givet och de brittiska kraven på en ny diskussion om vad EU är och ska vara på ett lite större allvar.