2015-09-26 06:00

2015-09-26 06:00

Rädda sig den som kan

Signerat.:

Misstro. Ord som ”medborgargarde” och ”gated community” hörs allt oftare i samtal, skriver Lars Anders Johansson.

Vi ser de små tecknen överallt omkring oss. De som har råd undviker allt oftare offentliga miljöer som bibliotek och simhallar, för att slippa bråk och stök. Kvar blir de som bråkar och de som inte har någon annanstans att ta vägen.

Vanliga medelklassfamiljer börjar sondera marknaden för privat sjukvårdsförsäkring, eftersom de inte tror att landstingen kommer att tillhandahålla den vård som behövs i framtiden. Vänner och bekanta börjar på allvar sondera arbetsmarknaden utomlands eftersom de inte tror att svenska makthavare kommer att reda ut de problem som hopar sig.

Intresset för ”prepping” har fullkomligt exploderat de sista åren, det vill säga kunskapen om hur man klarar sig på egen hand vid en eventuell katastrofsituation. Ett antal bloggar på temat får fler och fler läsare och på sociala medier kan den som vill delta i diskussioner om allt från självhushållning till sjukvård. Personer i bekantskapskretsen berättar om hur de börjat bunkra konserver och vattendunkar.

Medan offentligheten huvudsakligen oroar sig för det onämnbara partiets framgångar i opinionsmätningarna, ser vi en annan och på sikt förmodligen lika allvarlig trend: de som checkar ut från det gemensamma och tar saker och ting i egna händer. Ord som ”medborgargarde” och ”gated community” hörs allt oftare i samtal och med allt mindre av den pejorativa klang som fram tills nyligen brukat vidlåda dem.

Oron är inte obefogad. Det offentliga Sveriges beredskap för katastrofscenarion är obefintlig. Under skogsbranden i Västmanland förra året fick frivilliga bidra med filtar och strumpor, eftersom beredskapslagren avvecklats. Inte bara civilförsvaret är avvecklat, även militärt står Sverige handfallet. Bloggaren Jägarchefen redogjorde nyligen för vad den svenska försvarsmaktens två brigader skulle räcka till: att försvara en plats, vid ett tillfälle. Skulle man i händelse av krig få för sig att försvara Gotland från angrepp skulle resten av riket ligga helt oförsvarat.

Samtidigt står såväl regeringen som den politiska oppositionen och talar om att ”ta ansvar”, vilket alltid handlar om att det är någon annan som skall ta ansvar. Ena stunden handlar det om att andra EU-länder skall ta ansvar för flyktingkrisen, andra stunden om att andra kommuner skall ta ansvar för bostadsbyggandet. Något eget ansvar tycks inte föresväva dem. Föga förvånande är förtroendet för såväl statsministern som för oppositionsledaren på historiskt låga nivåer.

Det finns mycket att invända mot den gamla socialdemokratiska enpartistaten och dess övertro på politikens förmåga att lägga människors liv till rätta, men den tog åtminstone ansvar för medborgarnas yttre säkerhet. Som ett led i neutralitetspolitiken satsades stort på såväl det civila som det militära försvaret. Det fanns en medvetenhet om att frihet och trygghet inte går att ta för givet.

Det kommer att bli svårt nog att vända den opinionsmässiga trenden. Ännu svårare kommer det att bli att vinna tillbaka de som tappat tron på det offentliga Sverige. De från höger och vänster som checkat ut och numera tänker ”rädda sig den som kan”.

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist och arbetar med kulturfrågor på Timbro. @budoarstamning på Twitter.

Vi ser de små tecknen överallt omkring oss. De som har råd undviker allt oftare offentliga miljöer som bibliotek och simhallar, för att slippa bråk och stök. Kvar blir de som bråkar och de som inte har någon annanstans att ta vägen.

Vanliga medelklassfamiljer börjar sondera marknaden för privat sjukvårdsförsäkring, eftersom de inte tror att landstingen kommer att tillhandahålla den vård som behövs i framtiden. Vänner och bekanta börjar på allvar sondera arbetsmarknaden utomlands eftersom de inte tror att svenska makthavare kommer att reda ut de problem som hopar sig.

Intresset för ”prepping” har fullkomligt exploderat de sista åren, det vill säga kunskapen om hur man klarar sig på egen hand vid en eventuell katastrofsituation. Ett antal bloggar på temat får fler och fler läsare och på sociala medier kan den som vill delta i diskussioner om allt från självhushållning till sjukvård. Personer i bekantskapskretsen berättar om hur de börjat bunkra konserver och vattendunkar.

Medan offentligheten huvudsakligen oroar sig för det onämnbara partiets framgångar i opinionsmätningarna, ser vi en annan och på sikt förmodligen lika allvarlig trend: de som checkar ut från det gemensamma och tar saker och ting i egna händer. Ord som ”medborgargarde” och ”gated community” hörs allt oftare i samtal och med allt mindre av den pejorativa klang som fram tills nyligen brukat vidlåda dem.

Oron är inte obefogad. Det offentliga Sveriges beredskap för katastrofscenarion är obefintlig. Under skogsbranden i Västmanland förra året fick frivilliga bidra med filtar och strumpor, eftersom beredskapslagren avvecklats. Inte bara civilförsvaret är avvecklat, även militärt står Sverige handfallet. Bloggaren Jägarchefen redogjorde nyligen för vad den svenska försvarsmaktens två brigader skulle räcka till: att försvara en plats, vid ett tillfälle. Skulle man i händelse av krig få för sig att försvara Gotland från angrepp skulle resten av riket ligga helt oförsvarat.

Samtidigt står såväl regeringen som den politiska oppositionen och talar om att ”ta ansvar”, vilket alltid handlar om att det är någon annan som skall ta ansvar. Ena stunden handlar det om att andra EU-länder skall ta ansvar för flyktingkrisen, andra stunden om att andra kommuner skall ta ansvar för bostadsbyggandet. Något eget ansvar tycks inte föresväva dem. Föga förvånande är förtroendet för såväl statsministern som för oppositionsledaren på historiskt låga nivåer.

Det finns mycket att invända mot den gamla socialdemokratiska enpartistaten och dess övertro på politikens förmåga att lägga människors liv till rätta, men den tog åtminstone ansvar för medborgarnas yttre säkerhet. Som ett led i neutralitetspolitiken satsades stort på såväl det civila som det militära försvaret. Det fanns en medvetenhet om att frihet och trygghet inte går att ta för givet.

Det kommer att bli svårt nog att vända den opinionsmässiga trenden. Ännu svårare kommer det att bli att vinna tillbaka de som tappat tron på det offentliga Sverige. De från höger och vänster som checkat ut och numera tänker ”rädda sig den som kan”.

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist och arbetar med kulturfrågor på Timbro. @budoarstamning på Twitter.