2015-09-10 06:01

2015-09-10 06:01

Bekämpa katastrofens orsaker

LEDARE

De nuvarande flyktingströmmarna från Mellanöstern, och särskilt då Syrien, jämförs ibland med hur det var under Balkankrigens 1990-tal. Det är en jämförelse som delvis haltar, men kan ändå ge oss viss vägledning om hur vi skulle kunna hantera dagens situation.

Flyktingvågor brukar komma och gå, och så var det också för drygt 20 år sedan. Under några år kom det oerhört mycket flyktingar från krigen på Balkan, och som ställde mottagningssystemen i Sverige och resten av Europa inför stora utmaningar. Vi lyckades hantera detta, men det berodde till stor del på att flyktingströmmarna avtog för att sedan upphöra när det väl blev fred i området. En hel del åkte då också tillbaka till sina hemländer.

Det är där vi måste söka lösningen på dagens flyktingproblem – att själva orsaken till att människor flyr tas bort. Skillnaden mellan då och nu är att det dessvärre inte verkar finnas någon ände på kriget i Syrien och i Irak. Att det blev fred på Balkan berodde till slut på att omvärlden, efter att ha tvått sina händer alltför länge, ingrep militärt och satte stopp för stridigheterna, framför allt då mot Serbien och deras handgångna män. Någon större utländsk militär intervention i Syrien verkar dock avlägsen.

Det förekommer visserligen att den så kallade koalitionen med jämna mellanrum ägnar sig åt flygbombningar mot den Islamiska Staten (IS), men utan ”stövlar på marken” blir det svårt att komma till något avgörande. Icke desto mindre är det välkommet, och att Frankrikes president François Hollande häromdagen meddelade att han gett det franska flygvapnet i uppgift att delta i den internationella koalitionen var ett positivt steg.

Problemen i Syrien förvärras av att det finns få sympatiska parter i stridigheterna. Assadregimens brutalitet är ökänd och de räknar kallt med att de flesta av dess motståndare i inbördeskriget framstår som lika illa eller ännu värre. Det handlar om den bestialiska terrorgruppen IS, men också om den (relativt sett) mer moderata Nusrafronten, som har kopplingar till al Qaida. De mer moderata krafterna är betydligt svagare, och har dessutom försvagats under åren genom bristande stöd utifrån, samtidigt som de mer extrema krafterna kunnat växa sig starka. Endast kurderna kan bita ifrån ordentligt, men hämmas också de tyvärr av otillräckligt stöd.

Hur illa man än tycker om diktatorn Bashar al-Assad så fruktar många minoriteter, som shiiter, kristna, druser, kurder, vad som skulle hända om regimen störtades och sunniextremister tog över (Assadfamiljen är alawiter, en avläggare till shiaislam). Det håller i gång konflikten. Regimen backas också upp av shiastyrda Iran och av Vladimir Putins Ryssland, som med sitt veto i säkerhetsrådet effektivt sätter stopp för ett FN-ingripande.

En lösning på Syrienkriget förutsätter dock att Assad avlägsnas från makten. Han har bränt alla broar många gånger om. Men vad skall komma istället utan att landet förfaller ytterligare till mer sekteristiskt våld och terror? Kanske landets armé till slut inser att den måste göra sig av med Assad om det skall hända något. Men hur länge orkar landet med plågorna? Och vad kan vi göra för att påskynda ett slut? Frågorna är många och dessvärre är svaren desto färre. Men det får inte avhålla oss från att försöka. Det måste tas fram strategier för att få ett slut på inbördeskriget.

Flyktingvågor brukar komma och gå, och så var det också för drygt 20 år sedan. Under några år kom det oerhört mycket flyktingar från krigen på Balkan, och som ställde mottagningssystemen i Sverige och resten av Europa inför stora utmaningar. Vi lyckades hantera detta, men det berodde till stor del på att flyktingströmmarna avtog för att sedan upphöra när det väl blev fred i området. En hel del åkte då också tillbaka till sina hemländer.

Det är där vi måste söka lösningen på dagens flyktingproblem – att själva orsaken till att människor flyr tas bort. Skillnaden mellan då och nu är att det dessvärre inte verkar finnas någon ände på kriget i Syrien och i Irak. Att det blev fred på Balkan berodde till slut på att omvärlden, efter att ha tvått sina händer alltför länge, ingrep militärt och satte stopp för stridigheterna, framför allt då mot Serbien och deras handgångna män. Någon större utländsk militär intervention i Syrien verkar dock avlägsen.

Det förekommer visserligen att den så kallade koalitionen med jämna mellanrum ägnar sig åt flygbombningar mot den Islamiska Staten (IS), men utan ”stövlar på marken” blir det svårt att komma till något avgörande. Icke desto mindre är det välkommet, och att Frankrikes president François Hollande häromdagen meddelade att han gett det franska flygvapnet i uppgift att delta i den internationella koalitionen var ett positivt steg.

Problemen i Syrien förvärras av att det finns få sympatiska parter i stridigheterna. Assadregimens brutalitet är ökänd och de räknar kallt med att de flesta av dess motståndare i inbördeskriget framstår som lika illa eller ännu värre. Det handlar om den bestialiska terrorgruppen IS, men också om den (relativt sett) mer moderata Nusrafronten, som har kopplingar till al Qaida. De mer moderata krafterna är betydligt svagare, och har dessutom försvagats under åren genom bristande stöd utifrån, samtidigt som de mer extrema krafterna kunnat växa sig starka. Endast kurderna kan bita ifrån ordentligt, men hämmas också de tyvärr av otillräckligt stöd.

Hur illa man än tycker om diktatorn Bashar al-Assad så fruktar många minoriteter, som shiiter, kristna, druser, kurder, vad som skulle hända om regimen störtades och sunniextremister tog över (Assadfamiljen är alawiter, en avläggare till shiaislam). Det håller i gång konflikten. Regimen backas också upp av shiastyrda Iran och av Vladimir Putins Ryssland, som med sitt veto i säkerhetsrådet effektivt sätter stopp för ett FN-ingripande.

En lösning på Syrienkriget förutsätter dock att Assad avlägsnas från makten. Han har bränt alla broar många gånger om. Men vad skall komma istället utan att landet förfaller ytterligare till mer sekteristiskt våld och terror? Kanske landets armé till slut inser att den måste göra sig av med Assad om det skall hända något. Men hur länge orkar landet med plågorna? Och vad kan vi göra för att påskynda ett slut? Frågorna är många och dessvärre är svaren desto färre. Men det får inte avhålla oss från att försöka. Det måste tas fram strategier för att få ett slut på inbördeskriget.