2015-09-04 06:00

2015-09-04 06:00

Allians för Nato

Nu verkar det som att samtliga borgerliga allianspartier är för ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Därmed kommer också frågan garanterat att bli en viktig valfråga då Socialdemokraterna alltjämt håller fast vid en sedan länge av historien frånsprungen neutralitetsvurm.

Det var tidigare i veckan som en majoritet i Centern partistyrelse röstade för att rekommendera ett ja till Nato på stämman i Falun den 27-29 september. I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver partiledaren Annie Lööf, den utrikespolitiske talespersonen Kerstin Lundgren och den försvarspolitiske diton Daniel Bäckström, som också är riksdagsledamot från Säffle, att en falsk alliansfrihet riskerar att bli en säkerhetsrisk och inte en trygghet.

Det har de helt rätt i. Sedan länge har vi samarbetat med Nato. Inte ens under kalla kriget var vi egentligen alliansfria då vi i hemlighet bedrev försvarsplanering med västmakterna. Sedan 1990-talet har det militära samarbetet varit mera öppet och i dag deltar vi i mängder med övningar och gemensamma operationer här, i vårt närområde och i andra länder. Så varför inte då ta steget fullt ut? Då skulle vi komma i åtnjutande av alliansens kollektiva försvarsförpliktelser.

Sedan Centern gett sitt besked så avslöjade Kristdemokraternas partistyrelse att även de vill se ett ja till ett Nato-medlemskap på sitt riksting i Västerås den 9-11 oktober. Sedan ett par år har de drivit en sorts nja till Nato – en förutsättningslös utredning – men vill nu ta steget fullt ut. Går besluten igenom på respektive stämmor så kommer det att innebära att den borgerliga alliansen är enade i sitt ja till att Sverige går med i Nato, och det är ett styrkebesked. Verkligheten har hunnit i kapp både säkerhetspolitiken och opinionen, som blivit betydligt mer positiv till ett medlemskap.

Folkpartiet var länge en ensamt ropande röst i öknen. Visserligen tog Moderaterna ett beslut för Nato, men under Fredrik Reinfeldt beslöt de sig för att driva frågan lika aktivt som S driver kravet på republik. Först med Anna Kinberg Batra har M bestämt sig för att driva på för en färdplan till ett medlemskap under nästa mandatperiod, och det hedrar henne. Nu kan alltså alla fyra säga ja, och det är faktiskt något av en skräll.

Centerpartiet har länge haft neutraliteten som en del av sin identitet, och Nato-frågan är alltjämt kontroversiell. Fyra ledamöter i partistyrelsen röstade också mot och debatten lär bli het på stämman, men det är svårt att tro att den skulle gå emot Annie Lööf. Det skulle bli en för stor prestigeförlust och förmodligen vet partiledningen om att de kommer att ha majoritet bakom sig, annars hade de nog aldrig gått ut med det. Med ett C-beslut i ryggen lär KD följa, även om det finns en sorts kristen pacifistisk tradition hos vissa där. Men den nya partiledaren Ebba Busch Thor har varit tydlig med vad hon tycker, liksom den mer nykonservativa delen av partiet.

Därmed kommer S att villrådigt stå kvar. Pragmatikerna vet förstås vad som egentligen borde ske, men de har decenniers alliansfrihetsvurmande att kämpa emot. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har lanserat en sorts ”doktrin” som går ut på ett så nära och djupt samarbete med Förenta Staterna som möjligt, och fortsatt fördjupat samarbete med Nato, men som stannar just utanför ett formellt medlemskap. Det är förvisso välkommet, men likväl otillräckligt.

Det var dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S) som plötsligt gjorde det oväntade och sökte svenskt medlemskap i EU i samband med den ekonomiska krisen 1990. Kommer Stefan Löfven att våga gå i hans fotspår och bli den som söker svenskt medlemskap i Nato? Eller kommer det att krävas en allvarlig säkerhetspolitisk kris först?

Det var tidigare i veckan som en majoritet i Centern partistyrelse röstade för att rekommendera ett ja till Nato på stämman i Falun den 27-29 september. I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver partiledaren Annie Lööf, den utrikespolitiske talespersonen Kerstin Lundgren och den försvarspolitiske diton Daniel Bäckström, som också är riksdagsledamot från Säffle, att en falsk alliansfrihet riskerar att bli en säkerhetsrisk och inte en trygghet.

Det har de helt rätt i. Sedan länge har vi samarbetat med Nato. Inte ens under kalla kriget var vi egentligen alliansfria då vi i hemlighet bedrev försvarsplanering med västmakterna. Sedan 1990-talet har det militära samarbetet varit mera öppet och i dag deltar vi i mängder med övningar och gemensamma operationer här, i vårt närområde och i andra länder. Så varför inte då ta steget fullt ut? Då skulle vi komma i åtnjutande av alliansens kollektiva försvarsförpliktelser.

Sedan Centern gett sitt besked så avslöjade Kristdemokraternas partistyrelse att även de vill se ett ja till ett Nato-medlemskap på sitt riksting i Västerås den 9-11 oktober. Sedan ett par år har de drivit en sorts nja till Nato – en förutsättningslös utredning – men vill nu ta steget fullt ut. Går besluten igenom på respektive stämmor så kommer det att innebära att den borgerliga alliansen är enade i sitt ja till att Sverige går med i Nato, och det är ett styrkebesked. Verkligheten har hunnit i kapp både säkerhetspolitiken och opinionen, som blivit betydligt mer positiv till ett medlemskap.

Folkpartiet var länge en ensamt ropande röst i öknen. Visserligen tog Moderaterna ett beslut för Nato, men under Fredrik Reinfeldt beslöt de sig för att driva frågan lika aktivt som S driver kravet på republik. Först med Anna Kinberg Batra har M bestämt sig för att driva på för en färdplan till ett medlemskap under nästa mandatperiod, och det hedrar henne. Nu kan alltså alla fyra säga ja, och det är faktiskt något av en skräll.

Centerpartiet har länge haft neutraliteten som en del av sin identitet, och Nato-frågan är alltjämt kontroversiell. Fyra ledamöter i partistyrelsen röstade också mot och debatten lär bli het på stämman, men det är svårt att tro att den skulle gå emot Annie Lööf. Det skulle bli en för stor prestigeförlust och förmodligen vet partiledningen om att de kommer att ha majoritet bakom sig, annars hade de nog aldrig gått ut med det. Med ett C-beslut i ryggen lär KD följa, även om det finns en sorts kristen pacifistisk tradition hos vissa där. Men den nya partiledaren Ebba Busch Thor har varit tydlig med vad hon tycker, liksom den mer nykonservativa delen av partiet.

Därmed kommer S att villrådigt stå kvar. Pragmatikerna vet förstås vad som egentligen borde ske, men de har decenniers alliansfrihetsvurmande att kämpa emot. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har lanserat en sorts ”doktrin” som går ut på ett så nära och djupt samarbete med Förenta Staterna som möjligt, och fortsatt fördjupat samarbete med Nato, men som stannar just utanför ett formellt medlemskap. Det är förvisso välkommet, men likväl otillräckligt.

Det var dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S) som plötsligt gjorde det oväntade och sökte svenskt medlemskap i EU i samband med den ekonomiska krisen 1990. Kommer Stefan Löfven att våga gå i hans fotspår och bli den som söker svenskt medlemskap i Nato? Eller kommer det att krävas en allvarlig säkerhetspolitisk kris först?