2015-08-27 06:00

2015-08-27 06:00

Ett fasligt svårt problem

Ingen älskar det som kallas för Fas 3 – den sista sysselsättningsåtgärden för dem som är riktigt långtidsarbetslösa. Därför lär ingen sörja när regeringen nu vill avskaffa den. Men problemet är att de långtidsarbetslösa inte försvinner för det. Det kommer alltid att vara svårt att få dem i arbete igen.

I opposition skällde Socialdemokraterna ständigt på det som egentligen skall benämnas sysselsättningsfasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Att de därför nu ämnar fasa ut Fas 3 förvånar ingen, men likväl är det intressant att se att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) inte vill sätta någon stopptid. ”Det kommer att ta tid, ” säger hon, väl medveten om svårigheterna att hjälpa dem som befinner sig i åtgärden.

Fas 3 var aldrig populär, och den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) har själv sagt att den är ett misslyckande. Saken är dock den att i stort sett alla likande åtgärder genom åren varit lika dåliga och haft liten effekt. Fas 3 kommer inte att avskaffas utan snarare döpas om och omdefinieras. För det kommer tyvärr alltid att behövas någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd för långtidsarbetslösa, och de kommer alltid att ha svårt, ibland omöjligt, att ta sig in på arbetsmarknaden.

Föregångarna till Fas 3 har haft många namn. Dåvarande statsminister Göran Persson (S) införde något som kallades aktivitetsgarantin, liksom ”plusjobben”. För övrigt tänker sig regeringen nu att en av ersättningarna till Fas 3 skall vara ”extratjänster” i välfärden, misstänkt likt de gamla plusjobben. Och så fortsätter rundgången på mer eller mindre misslyckade försök att råda bot på det faktum att många är långtidsarbetslösa.

I dag befinner sig runt 36 000 personer i Fas 3, dit man kommer efter tre års arbetslöshet. Ofta handlar det om personer som är utan gymnasiebetyg, födda utanför Europa, äldre än 55 år eller funktionsnedsatta. De har svag förankring på arbetsmarknaden och dessvärre visar forskningen att det sällan blir bättre efter alla dessa arbetsmarknadsåtgärder. Därför finns det ingen anledning att hoppas på att regeringens förslag om yrkesinriktade eller studiemotiverande kurser på folkhögskolor (med bibehållet aktivitetsstöd), mer SFI-undervisning eller de där extratjänsterna i välfärden med 75 procents arbetstid, mirakulöst kommer att fixa detta kroniska problem.

Innan vi helt klär oss i säck och aska kan det dock vara på sin plats att påpeka att Sverige enligt Eurostat trots allt har lägst långtidsarbetslöshet i EU – 1,5 procent har varit utan jobb i mer än ett år. Det bör förstås inte avhålla oss från att försöka råda bot på det utanförskap det innebär, men vi måste samtidigt vara väldigt ödmjuka inför hur svårt det är. Att enbart peka finger åt motståndarna löser föga. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har inte haft några stora framgångar.

En sak som skulle kunna förbättra situationen vore genom att sänka trösklarna på arbetsmarknaden genom att tillåta enklare jobb med lägre löner. Utbildning i all ära, och många av de nu föreslagna åtgärderna handlar om utbildning, men det kommer alltid att finnas personer som av olika skäl inte klarar det. Skall de dömas till evigt utanförskap för att lagar, regler och skattesystemet ser ut som det gör? Det är dock ingen, varken till höger eller vänster i politiken, som på allvar föreslår något sådant.

Återstår då alla dessa skenåtgärder för att hålla folk sysselsatta i vad som förhoppningsvis är någon meningsfull (men tyvärr ofta snarare tvärtom) åtgärd. Alternativet till det brukar handla om subventionerade anställningar, som har sina snedvridande undanträngningseffekter. Sedan kan man ju alltid förtidspensionera dem, vilket regeringar har gjort förr, och då försvinner de också ut statistiken. Men dit vill vi väl inte tillbaka?

I opposition skällde Socialdemokraterna ständigt på det som egentligen skall benämnas sysselsättningsfasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Att de därför nu ämnar fasa ut Fas 3 förvånar ingen, men likväl är det intressant att se att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) inte vill sätta någon stopptid. ”Det kommer att ta tid, ” säger hon, väl medveten om svårigheterna att hjälpa dem som befinner sig i åtgärden.

Fas 3 var aldrig populär, och den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) har själv sagt att den är ett misslyckande. Saken är dock den att i stort sett alla likande åtgärder genom åren varit lika dåliga och haft liten effekt. Fas 3 kommer inte att avskaffas utan snarare döpas om och omdefinieras. För det kommer tyvärr alltid att behövas någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd för långtidsarbetslösa, och de kommer alltid att ha svårt, ibland omöjligt, att ta sig in på arbetsmarknaden.

Föregångarna till Fas 3 har haft många namn. Dåvarande statsminister Göran Persson (S) införde något som kallades aktivitetsgarantin, liksom ”plusjobben”. För övrigt tänker sig regeringen nu att en av ersättningarna till Fas 3 skall vara ”extratjänster” i välfärden, misstänkt likt de gamla plusjobben. Och så fortsätter rundgången på mer eller mindre misslyckade försök att råda bot på det faktum att många är långtidsarbetslösa.

I dag befinner sig runt 36 000 personer i Fas 3, dit man kommer efter tre års arbetslöshet. Ofta handlar det om personer som är utan gymnasiebetyg, födda utanför Europa, äldre än 55 år eller funktionsnedsatta. De har svag förankring på arbetsmarknaden och dessvärre visar forskningen att det sällan blir bättre efter alla dessa arbetsmarknadsåtgärder. Därför finns det ingen anledning att hoppas på att regeringens förslag om yrkesinriktade eller studiemotiverande kurser på folkhögskolor (med bibehållet aktivitetsstöd), mer SFI-undervisning eller de där extratjänsterna i välfärden med 75 procents arbetstid, mirakulöst kommer att fixa detta kroniska problem.

Innan vi helt klär oss i säck och aska kan det dock vara på sin plats att påpeka att Sverige enligt Eurostat trots allt har lägst långtidsarbetslöshet i EU – 1,5 procent har varit utan jobb i mer än ett år. Det bör förstås inte avhålla oss från att försöka råda bot på det utanförskap det innebär, men vi måste samtidigt vara väldigt ödmjuka inför hur svårt det är. Att enbart peka finger åt motståndarna löser föga. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har inte haft några stora framgångar.

En sak som skulle kunna förbättra situationen vore genom att sänka trösklarna på arbetsmarknaden genom att tillåta enklare jobb med lägre löner. Utbildning i all ära, och många av de nu föreslagna åtgärderna handlar om utbildning, men det kommer alltid att finnas personer som av olika skäl inte klarar det. Skall de dömas till evigt utanförskap för att lagar, regler och skattesystemet ser ut som det gör? Det är dock ingen, varken till höger eller vänster i politiken, som på allvar föreslår något sådant.

Återstår då alla dessa skenåtgärder för att hålla folk sysselsatta i vad som förhoppningsvis är någon meningsfull (men tyvärr ofta snarare tvärtom) åtgärd. Alternativet till det brukar handla om subventionerade anställningar, som har sina snedvridande undanträngningseffekter. Sedan kan man ju alltid förtidspensionera dem, vilket regeringar har gjort förr, och då försvinner de också ut statistiken. Men dit vill vi väl inte tillbaka?