2015-08-01 06:00

2015-08-01 06:00

En bättre civil krisledning

I går var det ett år sedan den förödande skogsbranden i Västmanland började. En man omkom, omkring 13 800 hektar skog förstördes och många människors hus brann ned.

I går kom också regeringens särskilde utredare av katastrofen, Aud Sjökvist, med sitt utlåtande, och sällan har man kunnat läsa en kraftigare sågning av hur räddningsarbetet fungerade. Hon kallar det ”ett fiasko” och ifrågasätter varför branden kallas ”naturkatastrof” eller ”extrem väderhändelse”. För sanningen är att det som från början var en rätt ordinär skogbrand utvecklade sig något mycket större beroende på mänskliga tillkortakommanden.

Ett antal inledande dåliga beslut från SOS Alarm och räddningstjänsten gjorde att branden kunde sprida sig. Bland annat gav SOS Alarm två olika positioner för branden och räddningstjänsten sakande både uppdaterad gps och uppdaterade kartor. Man misslyckades med att omringa branden och fick jaga den i stället eftersom det saknades kunskap om hur man bekämpar mer ovanliga former av bränder. En viss form av handlingsförlamning satte in och det var oklart vem som hade ledningsansvaret. Det brast sedan också i själva ledningsförmågan.

Enligt Sjökvist så fungerar inte den svenska modellen för krisledning och -hantering när det inträffar större, mer onormala händelser. Vi tillämpar det som kallas ansvarsprincipen, det vill säga att den som ansvarar för en viss verksamhet till vardags också gör det vid kriser. Men det fungerar uppenbarligen inte då extraordinära händelser avviker så kraftigt från det normala – därav den allvarligt bristande hanteringen i framförallt ledningsarbetet under skogsbranden.

Detta är egentligen inte något nytt problem. Diskussionen om krishantering har varit uppe förr, exempelvis i samband med tsunamikatastrofen i december 2004. Då framfördes tankar på att bilda en central krisledande myndighet, men istället fick vi Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bara har en samordnande roll. Men vid större kriser och katastrofer kan det behövas att någon snabbt går in, styr upp arbetet och pekar med hela handen. Våra självständiga myndigheter är jämställda med varandra och ingen står över den andra, vilket gjorde det problematiskt i Västmanland.

Alltså efterlyser Aud Sjökvist att det skapas ett nationellt organ som har behörighet och förmåga att ta befälet när det behövs. Det behöver inte nödvändigtvis bli en ny myndighet utan det är en funktion som kan läggas på någon redan existerande, som till exempel just MSB. Sedan måste den förstås få adekvat träning och övning, och göra nödvändiga riskanalyser och planeringar. Det är inte svårt att hålla med Sjökvists slutsatser. I många andra länder fungerar krishantering och -ledning just på detta viset och det till stor belåtenhet. Därför kunde många länder snabbt skicka hjälp till katastrofområdet efter tsunamin, medan Sverige stod bredvid och såg på. Att vi aldrig lär oss!

I går kom också regeringens särskilde utredare av katastrofen, Aud Sjökvist, med sitt utlåtande, och sällan har man kunnat läsa en kraftigare sågning av hur räddningsarbetet fungerade. Hon kallar det ”ett fiasko” och ifrågasätter varför branden kallas ”naturkatastrof” eller ”extrem väderhändelse”. För sanningen är att det som från början var en rätt ordinär skogbrand utvecklade sig något mycket större beroende på mänskliga tillkortakommanden.

Ett antal inledande dåliga beslut från SOS Alarm och räddningstjänsten gjorde att branden kunde sprida sig. Bland annat gav SOS Alarm två olika positioner för branden och räddningstjänsten sakande både uppdaterad gps och uppdaterade kartor. Man misslyckades med att omringa branden och fick jaga den i stället eftersom det saknades kunskap om hur man bekämpar mer ovanliga former av bränder. En viss form av handlingsförlamning satte in och det var oklart vem som hade ledningsansvaret. Det brast sedan också i själva ledningsförmågan.

Enligt Sjökvist så fungerar inte den svenska modellen för krisledning och -hantering när det inträffar större, mer onormala händelser. Vi tillämpar det som kallas ansvarsprincipen, det vill säga att den som ansvarar för en viss verksamhet till vardags också gör det vid kriser. Men det fungerar uppenbarligen inte då extraordinära händelser avviker så kraftigt från det normala – därav den allvarligt bristande hanteringen i framförallt ledningsarbetet under skogsbranden.

Detta är egentligen inte något nytt problem. Diskussionen om krishantering har varit uppe förr, exempelvis i samband med tsunamikatastrofen i december 2004. Då framfördes tankar på att bilda en central krisledande myndighet, men istället fick vi Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bara har en samordnande roll. Men vid större kriser och katastrofer kan det behövas att någon snabbt går in, styr upp arbetet och pekar med hela handen. Våra självständiga myndigheter är jämställda med varandra och ingen står över den andra, vilket gjorde det problematiskt i Västmanland.

Alltså efterlyser Aud Sjökvist att det skapas ett nationellt organ som har behörighet och förmåga att ta befälet när det behövs. Det behöver inte nödvändigtvis bli en ny myndighet utan det är en funktion som kan läggas på någon redan existerande, som till exempel just MSB. Sedan måste den förstås få adekvat träning och övning, och göra nödvändiga riskanalyser och planeringar. Det är inte svårt att hålla med Sjökvists slutsatser. I många andra länder fungerar krishantering och -ledning just på detta viset och det till stor belåtenhet. Därför kunde många länder snabbt skicka hjälp till katastrofområdet efter tsunamin, medan Sverige stod bredvid och såg på. Att vi aldrig lär oss!

  • Henrik Barvå