2015-07-30 06:01

2015-07-30 06:01

Stoppa förtidsfrigivningarna

I tisdags släpptes den så kallade Hagamannen villkorligt ur fängelset efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Upprördheten över detta är stor i framför allt Umeå, som han höll i skräck under de åtta år han härjade.

Frigivningen sätter åter fokus på det svenska rättssystemet och dess tillkortakommanden. Regelmässigt så släpps dömda brottslingar ut efter att suttit av två tredjedelar. Undantag medges bara om det föreligger ”synnerliga skäl” och med det förstås om de har misskött sig i fängelset. Återfallsrisk, allmän samhällsfara eller annat vägs inte in och detta är något som går på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet.

År 2006 dömdes Hagamannen Niklas Lindgren till 14 års fängelse för två mordförsök, ett flertal våldtäkter, grova våldtäkter och våldtäktsförsök. Redan det kan man tycka är ett alldeles för lågt straff givet den brutalitet och råhet som han visade sina offer. Några permissioner från fängelset har han heller aldrig fått då risken för återfall bedömts som hög. Ändå har han nu släppts ut i förtid, likt alla andra brottslingar, och det får sägas vara grovt anstötligt och en fortsatt kränkning av hans offer. Samma sak gäller för den för sadistiska sexbrott dömde förre polischefen Göran Lindberg (”Kapten Klänning”), som i början av året också släpptes efter att ha avtjänat två tredjedelar.

Nu kunde det ha varit värre. Så sent som 1998 avskaffades den då rådande ordningen med regelmässig halvtidsfrigivning. I dag säger justitieministern Morgan Johansson (S) att han vill att reglerna kring villkorlig frigivning ses över och det är förstås välkommet, även om tidpunkten är bestickande vald. Så sent som i våras röstade de rödgröna partierna i riksdagen mot ett tillkännagivande om att just strama upp reglerna för villkorlig frigivning. Och Johanssons föregångare Thomas Bodström (S) ville 2003 återinföra halvtidsfrigivningen, åtminstone för vissa typer av brott.

Grunden för ett fungerande rättssystem är att det ligger någorlunda i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Annars urholkas respekten och legitimiteten för det. Flummiga kriminalvårdsideologier har under decennier underminerat det svenska rättssystemet, även om det nu inte är lika illa som förr. Men det krävs ytterligare skärpningar, bland annat ett avskaffande av de regelmässiga förtida frigivningarna.

Straff handlar dels om att skydda samhället och enskilda från brottslingar, och dels om att brottsoffren får en känsla av upprättelse. Men då måste också brottslingen få en chans att sona sina brott genom ett välavvägt straff. Med förtida frigivningar undergrävs allt detta. Det utdömda straffet måste sittas av, annars så får ju brottslingen inte det straff han förtjänat och proportionen mellan brott och straff blir skev. Genom straffrabatter av den här typen så får inte brottsoffren sin välbehövliga upprättelse.

Skötsamhet i fängelset är något som skall förutsättas, inte något som skall belönas. Misskötsamhet skall istället ge straffpåslag. Förtida frigivningar bör endast förekomma i undantagsfall, mer likt ett nådeinstrument. Villkor då måste vara god rehabilitering, extremt god skötsamhet och ingen återfallsrisk eller samhällsfara.

Frigivningen sätter åter fokus på det svenska rättssystemet och dess tillkortakommanden. Regelmässigt så släpps dömda brottslingar ut efter att suttit av två tredjedelar. Undantag medges bara om det föreligger ”synnerliga skäl” och med det förstås om de har misskött sig i fängelset. Återfallsrisk, allmän samhällsfara eller annat vägs inte in och detta är något som går på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet.

År 2006 dömdes Hagamannen Niklas Lindgren till 14 års fängelse för två mordförsök, ett flertal våldtäkter, grova våldtäkter och våldtäktsförsök. Redan det kan man tycka är ett alldeles för lågt straff givet den brutalitet och råhet som han visade sina offer. Några permissioner från fängelset har han heller aldrig fått då risken för återfall bedömts som hög. Ändå har han nu släppts ut i förtid, likt alla andra brottslingar, och det får sägas vara grovt anstötligt och en fortsatt kränkning av hans offer. Samma sak gäller för den för sadistiska sexbrott dömde förre polischefen Göran Lindberg (”Kapten Klänning”), som i början av året också släpptes efter att ha avtjänat två tredjedelar.

Nu kunde det ha varit värre. Så sent som 1998 avskaffades den då rådande ordningen med regelmässig halvtidsfrigivning. I dag säger justitieministern Morgan Johansson (S) att han vill att reglerna kring villkorlig frigivning ses över och det är förstås välkommet, även om tidpunkten är bestickande vald. Så sent som i våras röstade de rödgröna partierna i riksdagen mot ett tillkännagivande om att just strama upp reglerna för villkorlig frigivning. Och Johanssons föregångare Thomas Bodström (S) ville 2003 återinföra halvtidsfrigivningen, åtminstone för vissa typer av brott.

Grunden för ett fungerande rättssystem är att det ligger någorlunda i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Annars urholkas respekten och legitimiteten för det. Flummiga kriminalvårdsideologier har under decennier underminerat det svenska rättssystemet, även om det nu inte är lika illa som förr. Men det krävs ytterligare skärpningar, bland annat ett avskaffande av de regelmässiga förtida frigivningarna.

Straff handlar dels om att skydda samhället och enskilda från brottslingar, och dels om att brottsoffren får en känsla av upprättelse. Men då måste också brottslingen få en chans att sona sina brott genom ett välavvägt straff. Med förtida frigivningar undergrävs allt detta. Det utdömda straffet måste sittas av, annars så får ju brottslingen inte det straff han förtjänat och proportionen mellan brott och straff blir skev. Genom straffrabatter av den här typen så får inte brottsoffren sin välbehövliga upprättelse.

Skötsamhet i fängelset är något som skall förutsättas, inte något som skall belönas. Misskötsamhet skall istället ge straffpåslag. Förtida frigivningar bör endast förekomma i undantagsfall, mer likt ett nådeinstrument. Villkor då måste vara god rehabilitering, extremt god skötsamhet och ingen återfallsrisk eller samhällsfara.