2015-07-21 06:00

2015-07-21 06:00

Symbolisk galjonsfigur

Åsa Romson (MP) visade sig vara vice statsminister mest på låtsas. Det är oärligt mot väljarna och försämrar Sveriges anseende internationellt, men utifrån vänsterns egna premisser finns det ingenting att anmärka på.

Det som förut var en halvknasig, halvrolig blänkare i nyhetstorkan har oförmodat fattat eld och blossat upp till en riktig debatt. Åsa Romson är vice statsminister, men bara på pappret. Egentligen är det Socialdemokraterna som styr även om statsminister Stefan Löfven (S) skulle indisponerats på ett eller annat sätt genom en turordning där erfarna socialdemokratiska ministrar trumfar Miljöpartiets kvinnliga språkrör.

Vissa menar att detta bryter mot grundlagen. En moderat riksdagsledamot har rentav gjort en anmälan till konstitutionsutskottet – en otaktisk manöver. Agerandet strider med största sannolikhet inte mot grundlagen, då grundlagen inte säger mycket om regeringsbildandet överlag. De få saker som stadgas nämns i Regeringsformen (RF). Ett passande namn, eftersom den mest är formaliteter det rör sig om, något som inte minst visar sig i att både riksdag och regeringen kan bryta mot den utan större konsekvenser än en smäll på fingrarna från KU, i värsta fall.

Det som stadgas i RF om regeringsbildandet kan sammanfattas i två ord: statsministern bestämmer. Statsministern kan välja en ställföreträdare, vilket Löfven inte gjort. Det betyder att det statsråd i besittning av mest erfarenhet tar över i händelse av Löfvens frånvaro. Någon ”vice statsminister” nämns inte i RF, inte heller finns det något stöd för att en ställföreträdare och vice statsminister skulle vara samma sak.

Det gynnar Socialdemokraterna, som är det större partiet. Även om det inte strider mot några regler är förfarandet oärligt mot väljarna. Varför ska de lita på Romsons statsmannamässiga duglighet, när inte ens Stefan Löfven gör det? Dessutom är det märkligt med tanke på att Åsa Romson i allra högsta grad representerar Sverige utomlands. Vad ska utländska statschefer och högt uppsatta politiker tro när Sveriges vice statsminister inte anses kapabel att faktiskt regera landet? Regeringen har lyckats med det hart när omöjliga. Sveriges redan sargade anseende utomlands har fått sig ännu en törn. Att det ens var möjligt!

Mer upprörda röster menar att Åsa Romson reducerats av Stefan Löfven till en galjonsfigur och att regeringens trovärdighet i jämlikhetsfrågor tagit skada. Men jämställdhetspolitik är i mångt och mycket en fråga om symboler. Tvångsdelad föräldraförsäkring, kvotering till bolagsstyrelser och genusdagis får (oftast negativa) konsekvenser för vanligt folk, men för politikerna som genomför reformerna spelar det mindre roll. För dem är det fråga om symboliska strider med symboliska segrar och förluster.

När Fridolin lägger upp löjliga videor på sig själv när han gör ett handhjärta tror han att han gör skillnad, på riktigt. Det är för att han är en symbolpolitiker. Löfven kan kallt räkna med Miljöpartiets stöd så länge Romson och Fridolin får leka regering och vara med och styra på pappret. De tror nämligen att pappret är den faktiska politiken, att kartan är verkligheten.

Kritiken mot regeringen har missat poängen. Åsa Romson är inte vice statsminister i bemärkelsen ”den som styr när statsministern inte kan” utan vice statsminister symboliskt. Lika lite som Sveriges vice statsminister är Åsa Romson, politiker med en massa åsikter om ditten och datten, utan Åsa Romson, kvinna. Och visst får hon styra regeringsskutan på samma sätt som en galjonsfigur. Symboliskt.

Det som förut var en halvknasig, halvrolig blänkare i nyhetstorkan har oförmodat fattat eld och blossat upp till en riktig debatt. Åsa Romson är vice statsminister, men bara på pappret. Egentligen är det Socialdemokraterna som styr även om statsminister Stefan Löfven (S) skulle indisponerats på ett eller annat sätt genom en turordning där erfarna socialdemokratiska ministrar trumfar Miljöpartiets kvinnliga språkrör.

Vissa menar att detta bryter mot grundlagen. En moderat riksdagsledamot har rentav gjort en anmälan till konstitutionsutskottet – en otaktisk manöver. Agerandet strider med största sannolikhet inte mot grundlagen, då grundlagen inte säger mycket om regeringsbildandet överlag. De få saker som stadgas nämns i Regeringsformen (RF). Ett passande namn, eftersom den mest är formaliteter det rör sig om, något som inte minst visar sig i att både riksdag och regeringen kan bryta mot den utan större konsekvenser än en smäll på fingrarna från KU, i värsta fall.

Det som stadgas i RF om regeringsbildandet kan sammanfattas i två ord: statsministern bestämmer. Statsministern kan välja en ställföreträdare, vilket Löfven inte gjort. Det betyder att det statsråd i besittning av mest erfarenhet tar över i händelse av Löfvens frånvaro. Någon ”vice statsminister” nämns inte i RF, inte heller finns det något stöd för att en ställföreträdare och vice statsminister skulle vara samma sak.

Det gynnar Socialdemokraterna, som är det större partiet. Även om det inte strider mot några regler är förfarandet oärligt mot väljarna. Varför ska de lita på Romsons statsmannamässiga duglighet, när inte ens Stefan Löfven gör det? Dessutom är det märkligt med tanke på att Åsa Romson i allra högsta grad representerar Sverige utomlands. Vad ska utländska statschefer och högt uppsatta politiker tro när Sveriges vice statsminister inte anses kapabel att faktiskt regera landet? Regeringen har lyckats med det hart när omöjliga. Sveriges redan sargade anseende utomlands har fått sig ännu en törn. Att det ens var möjligt!

Mer upprörda röster menar att Åsa Romson reducerats av Stefan Löfven till en galjonsfigur och att regeringens trovärdighet i jämlikhetsfrågor tagit skada. Men jämställdhetspolitik är i mångt och mycket en fråga om symboler. Tvångsdelad föräldraförsäkring, kvotering till bolagsstyrelser och genusdagis får (oftast negativa) konsekvenser för vanligt folk, men för politikerna som genomför reformerna spelar det mindre roll. För dem är det fråga om symboliska strider med symboliska segrar och förluster.

När Fridolin lägger upp löjliga videor på sig själv när han gör ett handhjärta tror han att han gör skillnad, på riktigt. Det är för att han är en symbolpolitiker. Löfven kan kallt räkna med Miljöpartiets stöd så länge Romson och Fridolin får leka regering och vara med och styra på pappret. De tror nämligen att pappret är den faktiska politiken, att kartan är verkligheten.

Kritiken mot regeringen har missat poängen. Åsa Romson är inte vice statsminister i bemärkelsen ”den som styr när statsministern inte kan” utan vice statsminister symboliskt. Lika lite som Sveriges vice statsminister är Åsa Romson, politiker med en massa åsikter om ditten och datten, utan Åsa Romson, kvinna. Och visst får hon styra regeringsskutan på samma sätt som en galjonsfigur. Symboliskt.