2015-07-20 06:00

2015-07-20 06:00

Läkemedel värt priset

Rådet för nya terapier (NT-rådet), en expertgrupp för landstingen i Sverige, har avrått landstingen att använda sig av medicinen Soliris i behandlingen av patienter med den komplicerade sjukdomen aHUS (atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom). aHUS leder till att kroppens blodkroppar bryts ned, och de drabbade får blodproppar, blodbrist, njursvikt och den medför högre risk att drabbas av stroke.

Skälen NT-rådet anfört är bland andra att annan behandling, såsom att rensa blodet på plasma och dialys, kan vara nog så effektiv och att företaget som producerar Soliris inte tillräckligt motiverat det höga priset på 4,5 miljoner kronor per patient och år. Företaget har kontrat med att det för förenat med stora ekonomiska risker att utveckla mediciner för en så sällsynt sjukdom och att pengarna går till att fortsätta bedriva forskning på området.

Ett väntat sidospår i debatten har varit att läkemedelsföretagen pumpar det offentliga på pengar för sina mediciner. Denna analys blir dock ytlig när man inte betänker alternativen. Om det offentliga skulle stå för all framställning av läkemedel skulle det också stå för risken i de fall det inte ger några resultat. Kostnaden vi betalar bolagen för slutprodukten hade vi behövt lägga ned i ett tidigare skede av processen, fast med tillägget att medicinen kanske inte fungerar i alla fall.

För sällsynta sjukdomar finns det såklart ett mindre incitament att utforska nya behandlingsmedel, oavsett om forskningen bedrivs i privat eller offentlig regi. Därför blir också läkemedlen dyrare att tillverka när så få betalar för det. Självklart finns det exempel på när företag med patent sätter orimliga priser, men monopolsituationen försvinner om inte annat när patenten upphör och billigare alternativ kan konkurrera på marknaden. Hade rättigheterna istället ägts enkom av stater är det svårt att se hur Sverige skulle kunna få tillgång till andra länders forskning.

Vem som har rätt i sakfrågan är irrelevant för de läkare som ser det som sin främsta uppgift att bota sina patienter, kosta vad det kosta vill. Gott så. En stor chans till tillfrisknande är ett mål värt att sträva efter när alternativet för de redan drabbade är en livstid i behandling med drastiskt minskad livskvalitet. För de som drabbas av aHUS i framtiden väntar istället njursvikt och en för tidig död.

Med tanke på att vi tillåter samma höga prisnivåer vad gäller behandlingen av andra sällsynta sjukdomar, exempelvis Gauchers sjukdom, är det minst sagt moraliskt tveksamt att vägra dessa patienter likvärdig hjälp. Landstingen måste vara beredda att betala priset för de patienter som lider av ovanliga sjukdomar, även i de fall där allmänheten är okunnig om sjukdomarna i fråga och trots att just den patientgruppen inte har starka intresseorganisationer i ryggen. Det är solidariskt, på riktigt.

Skälen NT-rådet anfört är bland andra att annan behandling, såsom att rensa blodet på plasma och dialys, kan vara nog så effektiv och att företaget som producerar Soliris inte tillräckligt motiverat det höga priset på 4,5 miljoner kronor per patient och år. Företaget har kontrat med att det för förenat med stora ekonomiska risker att utveckla mediciner för en så sällsynt sjukdom och att pengarna går till att fortsätta bedriva forskning på området.

Ett väntat sidospår i debatten har varit att läkemedelsföretagen pumpar det offentliga på pengar för sina mediciner. Denna analys blir dock ytlig när man inte betänker alternativen. Om det offentliga skulle stå för all framställning av läkemedel skulle det också stå för risken i de fall det inte ger några resultat. Kostnaden vi betalar bolagen för slutprodukten hade vi behövt lägga ned i ett tidigare skede av processen, fast med tillägget att medicinen kanske inte fungerar i alla fall.

För sällsynta sjukdomar finns det såklart ett mindre incitament att utforska nya behandlingsmedel, oavsett om forskningen bedrivs i privat eller offentlig regi. Därför blir också läkemedlen dyrare att tillverka när så få betalar för det. Självklart finns det exempel på när företag med patent sätter orimliga priser, men monopolsituationen försvinner om inte annat när patenten upphör och billigare alternativ kan konkurrera på marknaden. Hade rättigheterna istället ägts enkom av stater är det svårt att se hur Sverige skulle kunna få tillgång till andra länders forskning.

Vem som har rätt i sakfrågan är irrelevant för de läkare som ser det som sin främsta uppgift att bota sina patienter, kosta vad det kosta vill. Gott så. En stor chans till tillfrisknande är ett mål värt att sträva efter när alternativet för de redan drabbade är en livstid i behandling med drastiskt minskad livskvalitet. För de som drabbas av aHUS i framtiden väntar istället njursvikt och en för tidig död.

Med tanke på att vi tillåter samma höga prisnivåer vad gäller behandlingen av andra sällsynta sjukdomar, exempelvis Gauchers sjukdom, är det minst sagt moraliskt tveksamt att vägra dessa patienter likvärdig hjälp. Landstingen måste vara beredda att betala priset för de patienter som lider av ovanliga sjukdomar, även i de fall där allmänheten är okunnig om sjukdomarna i fråga och trots att just den patientgruppen inte har starka intresseorganisationer i ryggen. Det är solidariskt, på riktigt.