2015-07-18 06:01

2015-07-18 06:01

Rätt i princip

Större delen av kritiken mot EU torde härröra från en inneboende skepsis hos många inför det enorma överstatliga projektet. En vag känsla av maktlöshet uppstår hos många när allt fler beslut fattas ”i Bryssel”. Oavsett riktigheten eller rimligheten i den känslan är den en av de största orsakerna till den EU-skepsis som vinner mark inom i stort sett hela Europa.

Därför är subsidiaritetsprincipen så viktig. Den är inskriven i EU-fördragen (ungefär motsvarande en slags EU-grundlag) och betyder att alla beslut som fattas inom EU ska fattas på så lokal nivå som möjligt, förutsatt att beslutets syfte på bästa sätt uppnås på just den nivån. Som de flesta andra EU-principer är subsidiariteten löst formulerad. Man skulle i många fall kunna hävda att beslutens genomslagskraft blir större ju högre nivå de fattas på. Och följaktligen också att de ska fattas över gemene mans huvud.

För att subsidiaritetsprincipen ska erbjuda ett verkligt skydd mot klåfingriga EU-politiker krävs det därför att våra förtroendevalda i Europaparlamentet aktivt verkar för att skydda den. Glädjande besked har också som tur är kommit därvidlag. Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) har nämligen i rapporten ”Rätt agenda i Bryssel” redogjort för några av de ställningstaganden han gjort för att följa upp subsidiaritetsprincipens tillämpning i praktiken.

Alltifrån EU-budgeten, stålsubventioner, filmindustrin, alkoholstrategin och jämställdheten gås igenom. Alla har de subsidiariteten gemensamt, och att Adaktusson försvarat principen. Till och med Fifaskandalen får ett gästspel, även om Adaktusson inte tar tillfället att släppa på den torra sakligheten i akt, när en EU-resolution för nolltolerans mot korruption har förts på tal: ”Detta är rätt i sak. Ändå röstade jag nej till resolutionen eftersom det inte är Europaparlamentets uppgift att ha synpunkter på förhållandena inom en enskild organisation.” Att han orkar!

Ofta talas det om ett ”demokratiskt underskott” inom EU, och att detta underskott skulle ligga bakom det stora missnöjet mot institutionerna. Det är fel. Anledningen till att folk är missnöjda är inte att Europaparlamentet har för lite makt, utan att det har makt överhuvudtaget, när det saknar demokratisk förankring i medlemsländerna. Det folk vill ha är inte mer representation utan mer maktdelning. ”EU kan bestämma om saker vi inte kan bestämma om på nationell nivå, så kan medlemsstaterna sköta resten”, tycks vara konsensus bland skeptikerna.

Adaktusson har fattat galoppen. Maktdelning är centralt för honom. Men han visar också att han bryr sig om den demokratiska förankringen när han på ett klargörande sätt går igenom hur han representerar sina väljare i Bryssel. För en svensk medborgare kan det vara nog så svårt att hålla koll på de snåriga lagstiftningsvägarna i Europaparlamentets korridorer. Förhoppningsvis tar fler EU-politiker efter Adaktussons exempel, både vad gäller försvaret av subsidiariteten och öppenheten inför väljarna.

Därför är subsidiaritetsprincipen så viktig. Den är inskriven i EU-fördragen (ungefär motsvarande en slags EU-grundlag) och betyder att alla beslut som fattas inom EU ska fattas på så lokal nivå som möjligt, förutsatt att beslutets syfte på bästa sätt uppnås på just den nivån. Som de flesta andra EU-principer är subsidiariteten löst formulerad. Man skulle i många fall kunna hävda att beslutens genomslagskraft blir större ju högre nivå de fattas på. Och följaktligen också att de ska fattas över gemene mans huvud.

För att subsidiaritetsprincipen ska erbjuda ett verkligt skydd mot klåfingriga EU-politiker krävs det därför att våra förtroendevalda i Europaparlamentet aktivt verkar för att skydda den. Glädjande besked har också som tur är kommit därvidlag. Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) har nämligen i rapporten ”Rätt agenda i Bryssel” redogjort för några av de ställningstaganden han gjort för att följa upp subsidiaritetsprincipens tillämpning i praktiken.

Alltifrån EU-budgeten, stålsubventioner, filmindustrin, alkoholstrategin och jämställdheten gås igenom. Alla har de subsidiariteten gemensamt, och att Adaktusson försvarat principen. Till och med Fifaskandalen får ett gästspel, även om Adaktusson inte tar tillfället att släppa på den torra sakligheten i akt, när en EU-resolution för nolltolerans mot korruption har förts på tal: ”Detta är rätt i sak. Ändå röstade jag nej till resolutionen eftersom det inte är Europaparlamentets uppgift att ha synpunkter på förhållandena inom en enskild organisation.” Att han orkar!

Ofta talas det om ett ”demokratiskt underskott” inom EU, och att detta underskott skulle ligga bakom det stora missnöjet mot institutionerna. Det är fel. Anledningen till att folk är missnöjda är inte att Europaparlamentet har för lite makt, utan att det har makt överhuvudtaget, när det saknar demokratisk förankring i medlemsländerna. Det folk vill ha är inte mer representation utan mer maktdelning. ”EU kan bestämma om saker vi inte kan bestämma om på nationell nivå, så kan medlemsstaterna sköta resten”, tycks vara konsensus bland skeptikerna.

Adaktusson har fattat galoppen. Maktdelning är centralt för honom. Men han visar också att han bryr sig om den demokratiska förankringen när han på ett klargörande sätt går igenom hur han representerar sina väljare i Bryssel. För en svensk medborgare kan det vara nog så svårt att hålla koll på de snåriga lagstiftningsvägarna i Europaparlamentets korridorer. Förhoppningsvis tar fler EU-politiker efter Adaktussons exempel, både vad gäller försvaret av subsidiariteten och öppenheten inför väljarna.