2015-07-16 06:01

2015-07-17 21:32

Floskulösa fantasier

Önskelistorna till tomten kommer tidigt i år. Socialdemokraterna vill göra allting bättre på det migrationspolitiska området: bättre mottagande, bättre bostäder, bättre samarbete. De konkreta förslagen är det däremot sämre ställt med. Det hela är föga imponerande.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vet hur man lovar stort. I en artikel på DN Debatt får vi veta att regeringen slår på stort med förändrade regelverk, ökat byggande, större flexibilitet, rejäla satsningar, tidigare insatser, närmare samarbete, förbättrade studiemöjligheter, fler satsningar, mer resurser, utvecklade vägar och ökat stöd.

Till skillnad från föregående regeringar som gick in för oförändrade regelverk, minskat byggande, mindre flexibilitet, orejäla satsningar, senare insatser, fjärmare samarbete, försämrade studiemöjligheter, färre satsningar, mindre resurser, outvecklade vägar och mindre stöd, förmodar man.

Ingenstans nämns det var finansieringen ska komma ifrån, vilka prioriteringar som ska göras eller på vilket sätt allt detta ska genomföras, för att inte tala om när. Vi får veta att 250 000 nya bostäder ska vara klara till 2020. Dessa ska vara billiga att bygga, ha rimliga hyror (vad är rimligt?) och vara klimatsmarta, förstås.

De beräkningar som finns indikerar att invandringen kommer ligga på mellan 80 000 och 100 000 per år de närmaste åren. Bara antalet nyanlända kommer alltså vara i runda slängar dubbelt så många som antalet bostäder, förutsatt att inte invandringen ökar ytterligare, i ett land som redan lider av enorm bostadsbrist. Inte ens Johanssons tomma politikerlöften matchar verkligheten. Det är illavarslande.

Artikeln är dock belysande i de delar ministern väljer att utelämna. Johansson förutsätter att alla som kommer till Sverige vill bidra. Men om en hel del inte vill det, vad finns det för incitament för att de ska göra det ändå? Den svenska ekonomin bygger i dag på specialiserade, högkvalificerade arbeten inom främst tjänstesektorn. Hur ska vi integrera lågt eller obefintligt utbildade invandrare på den arbetsmarknaden, nu med ökade kostnaderna för nyanställningar, sämre Rut-avdrag och höjda arbetsgivaravgifter? Johanssons målsättning att minska mediantiden till första förvärvsarbete från åtta till två år framstår i ljuset av regeringens arbetsmarknadspolitik som ett skämt. Är arbetsmarknadsministern inte införstådd med sin egen politik på området?

”Om vi lyckas kan Sverige bli det land i Europa som har bäst förutsättningar att möta de välfärdsutmaningar som bland annat den demografiska utvecklingen med fler äldre och färre i arbetsför ålder innebär”, avslutar Johansson resonemanget. För att lyckas krävs det antingen att man i högre utsträckning gör avkall på välfärdens omfattning, eller att man återgår till den borgerliga regeringens jobbpolitik.

Regeringen är inte beredd att göra detta, och därför nödgas Ylva Johansson sjösätta debattartiklarnas Vasaskepp, så överlastad med floskler att det kantrar innan det kan drabba samman med motståndarna på den konkreta politikens öppna hav. ”Regeringen tar utmaningarna som den snabba befolkningstillväxten medför på allvar” menar arbetsmarknadsministern. Det enda man lyckats är med är att själva utmana löjet. Och det går inte att ta på allvar.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vet hur man lovar stort. I en artikel på DN Debatt får vi veta att regeringen slår på stort med förändrade regelverk, ökat byggande, större flexibilitet, rejäla satsningar, tidigare insatser, närmare samarbete, förbättrade studiemöjligheter, fler satsningar, mer resurser, utvecklade vägar och ökat stöd.

Till skillnad från föregående regeringar som gick in för oförändrade regelverk, minskat byggande, mindre flexibilitet, orejäla satsningar, senare insatser, fjärmare samarbete, försämrade studiemöjligheter, färre satsningar, mindre resurser, outvecklade vägar och mindre stöd, förmodar man.

Ingenstans nämns det var finansieringen ska komma ifrån, vilka prioriteringar som ska göras eller på vilket sätt allt detta ska genomföras, för att inte tala om när. Vi får veta att 250 000 nya bostäder ska vara klara till 2020. Dessa ska vara billiga att bygga, ha rimliga hyror (vad är rimligt?) och vara klimatsmarta, förstås.

De beräkningar som finns indikerar att invandringen kommer ligga på mellan 80 000 och 100 000 per år de närmaste åren. Bara antalet nyanlända kommer alltså vara i runda slängar dubbelt så många som antalet bostäder, förutsatt att inte invandringen ökar ytterligare, i ett land som redan lider av enorm bostadsbrist. Inte ens Johanssons tomma politikerlöften matchar verkligheten. Det är illavarslande.

Artikeln är dock belysande i de delar ministern väljer att utelämna. Johansson förutsätter att alla som kommer till Sverige vill bidra. Men om en hel del inte vill det, vad finns det för incitament för att de ska göra det ändå? Den svenska ekonomin bygger i dag på specialiserade, högkvalificerade arbeten inom främst tjänstesektorn. Hur ska vi integrera lågt eller obefintligt utbildade invandrare på den arbetsmarknaden, nu med ökade kostnaderna för nyanställningar, sämre Rut-avdrag och höjda arbetsgivaravgifter? Johanssons målsättning att minska mediantiden till första förvärvsarbete från åtta till två år framstår i ljuset av regeringens arbetsmarknadspolitik som ett skämt. Är arbetsmarknadsministern inte införstådd med sin egen politik på området?

”Om vi lyckas kan Sverige bli det land i Europa som har bäst förutsättningar att möta de välfärdsutmaningar som bland annat den demografiska utvecklingen med fler äldre och färre i arbetsför ålder innebär”, avslutar Johansson resonemanget. För att lyckas krävs det antingen att man i högre utsträckning gör avkall på välfärdens omfattning, eller att man återgår till den borgerliga regeringens jobbpolitik.

Regeringen är inte beredd att göra detta, och därför nödgas Ylva Johansson sjösätta debattartiklarnas Vasaskepp, så överlastad med floskler att det kantrar innan det kan drabba samman med motståndarna på den konkreta politikens öppna hav. ”Regeringen tar utmaningarna som den snabba befolkningstillväxten medför på allvar” menar arbetsmarknadsministern. Det enda man lyckats är med är att själva utmana löjet. Och det går inte att ta på allvar.