2015-07-15 06:01

2015-07-17 21:38

Bota sommarsjukan

LEDARE

I takt med att kraven på sjuksköterskor ökar samtidigt som incitamenten för att jobba i vården minskar får kommuner och landsting en ohållbar bemanningssituation.

Sommartid, semestertid. Tillsammans med sommarpratarna i P1 och ständigt återkommande klagomål på vädret är färre vårdplatser och längre kötider i vården ett säkert tecken på att högsommaren är här. Precis som vanligt gör kommuner och landsting allt vad de kan för att få in sommarvikarier. I Karlskoga kommun har man valt att betala heltidslön för 75-procentstjänster. Årjängs kommun gick ännu längre och erbjöd sina vikarier dubbelt så mycket i lön, 50 000 kronor, för att uppfylla bemanningskraven när ingen ställde upp på de vanliga villkoren. Självklart är detta bättre än att vårdens kapacitet minskar, men det löser inte de egentliga problemen i svensk sjukvård, och då särskilt sjuksköterskornas.

På många sätt liknar sjuksköterskornas problem lärarnas. Krav på högre utbildning (med dithörande studieskulder), kaotiska och otrygga arbetsmiljöer, närmast obefintliga karriärmöjligheter, förhållandevis låga löner, varierande kvalitet mellan olika kommuner och landsting och högt ställda krav har i båda fallen lett till att färre söker sig till just dessa yrken.

Till skillnad från lärarna har sjuksköterskeyrket gått från att vara ett lågstatusyrke till att nu kräva en treårig universitetsutbildning. Tyvärr har statusen uteblivit, och villkoren närmast försämrats. Kanske är det också för att sjuksköterskorna inte traditionellt tillhört de högutbildades skara som deras problem inte har uppmärksammats på samma sätt som lärarnas eller för den delen läkarnas.

Ett särskilt problem är bristen på specialistsjuksköterskor. Värmlands landsting tog ett steg i rätt riktning när man tog på sig att betala för specialistutbildningarna mot att sjuksköterskorna varvar halvtidsstudierna med deltidsarbete. Men mer behöver göras. Efter avklarad utbildning får specialisten oftast samma arbetsuppgifter, samma usla arbetsmiljö och en knappt märkbar lönehöjning. Knappast motiverande. Det är då inte konstigt att medianåldern för specialistsjuksköterskor stigit till 54 år, enligt SCB. Inte heller är det ämnat att förvåna att närapå hälften av alla nyexaminerade sjuksköterskor hellre åker till Norge och jobbar än stannar kvar i det kollapsande svenska systemet.

Situationen är ohållbar. Att det ska krävas dopade vikariat för att locka folk är både ett symtom på problemet och en spegling av det enorma behovet. De tillfälliga lösningarna borde på sikt ersättas med bättre karriärvägar för de som väljer att specialisera sig så att de får andra arbetsuppgifter och en större löneutveckling. Detta kombinerat med privatvårdsalternativ skulle minska en del av överbelastningen och således även förbättra arbetsmiljön och öka kapaciteten och kvaliteten.

Det är ett sorgligt faktum att det som krävs för att problemet över huvud taget uppmärksammas är att sjuksköterskorna beter sig som läkarna och åker utomlands för att jobba. Lyckligtvis har inte deras lösning blivit läkarnas: en starkt sammanflätad yrkeskår som förhindrar fler utbildningsplatser för att trygga bättre arbetsvillkor åt de redan examinerade. Som det ser ut nu lär det ändå inte behövas. Ingen lär vilja utbilda sig till sjuksköterska i nuläget. Ja, om man inte tänker jobba i Norge, då.

Sommartid, semestertid. Tillsammans med sommarpratarna i P1 och ständigt återkommande klagomål på vädret är färre vårdplatser och längre kötider i vården ett säkert tecken på att högsommaren är här. Precis som vanligt gör kommuner och landsting allt vad de kan för att få in sommarvikarier. I Karlskoga kommun har man valt att betala heltidslön för 75-procentstjänster. Årjängs kommun gick ännu längre och erbjöd sina vikarier dubbelt så mycket i lön, 50 000 kronor, för att uppfylla bemanningskraven när ingen ställde upp på de vanliga villkoren. Självklart är detta bättre än att vårdens kapacitet minskar, men det löser inte de egentliga problemen i svensk sjukvård, och då särskilt sjuksköterskornas.

På många sätt liknar sjuksköterskornas problem lärarnas. Krav på högre utbildning (med dithörande studieskulder), kaotiska och otrygga arbetsmiljöer, närmast obefintliga karriärmöjligheter, förhållandevis låga löner, varierande kvalitet mellan olika kommuner och landsting och högt ställda krav har i båda fallen lett till att färre söker sig till just dessa yrken.

Till skillnad från lärarna har sjuksköterskeyrket gått från att vara ett lågstatusyrke till att nu kräva en treårig universitetsutbildning. Tyvärr har statusen uteblivit, och villkoren närmast försämrats. Kanske är det också för att sjuksköterskorna inte traditionellt tillhört de högutbildades skara som deras problem inte har uppmärksammats på samma sätt som lärarnas eller för den delen läkarnas.

Ett särskilt problem är bristen på specialistsjuksköterskor. Värmlands landsting tog ett steg i rätt riktning när man tog på sig att betala för specialistutbildningarna mot att sjuksköterskorna varvar halvtidsstudierna med deltidsarbete. Men mer behöver göras. Efter avklarad utbildning får specialisten oftast samma arbetsuppgifter, samma usla arbetsmiljö och en knappt märkbar lönehöjning. Knappast motiverande. Det är då inte konstigt att medianåldern för specialistsjuksköterskor stigit till 54 år, enligt SCB. Inte heller är det ämnat att förvåna att närapå hälften av alla nyexaminerade sjuksköterskor hellre åker till Norge och jobbar än stannar kvar i det kollapsande svenska systemet.

Situationen är ohållbar. Att det ska krävas dopade vikariat för att locka folk är både ett symtom på problemet och en spegling av det enorma behovet. De tillfälliga lösningarna borde på sikt ersättas med bättre karriärvägar för de som väljer att specialisera sig så att de får andra arbetsuppgifter och en större löneutveckling. Detta kombinerat med privatvårdsalternativ skulle minska en del av överbelastningen och således även förbättra arbetsmiljön och öka kapaciteten och kvaliteten.

Det är ett sorgligt faktum att det som krävs för att problemet över huvud taget uppmärksammas är att sjuksköterskorna beter sig som läkarna och åker utomlands för att jobba. Lyckligtvis har inte deras lösning blivit läkarnas: en starkt sammanflätad yrkeskår som förhindrar fler utbildningsplatser för att trygga bättre arbetsvillkor åt de redan examinerade. Som det ser ut nu lär det ändå inte behövas. Ingen lär vilja utbilda sig till sjuksköterska i nuläget. Ja, om man inte tänker jobba i Norge, då.