2015-07-14 06:01

2015-07-17 21:39

Problem skjuts på framtiden

LEDARE

Grekland blir kvar i eurosamarbetet, efter tuffa förhandlingar natten till måndagen. Mer pengar ska skjutas till, men det grundläggande problemet kvarstår: Grekland kommer inte kunna betala tillbaka sina skulder.

Det grekiska dramat fortsätter. Måndag morgon annonserade EU:s ledarskikt att en överenskommelse hade nåtts. Premiärminister Alexis Tsipras vek slutligen ned sig inför euroländernas krav, krav som är betydligt hårdare än de som det grekiska folket röstat nej till förra veckan. Förutsatt att det grekiska parlamentet röstar ja till reformförslagen på onsdag ser det ut som att grekiskt utträde ur euron, det som kallas för Grexit, skjuts upp för den här gången.

Var pengarna Grekland är i ett sådant desperat behov av ska komma ifrån är fortfarande oklart. Internationella valutafonden (IMF) vägrar gå med på fler lån innan Grekland betalat av sina befintliga skulder, varav 1,55 miljarder euro förföll till betalning den 30 juni. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har också varit tydlig med att åtstramningspolitiken måste komma före ytterligare räddningspaket, som ändå kräver parlamentariskt stöd från de andra euroländerna. Åtminstone för Finlands del skulle deltagandet i ett sådant paket kunna leda till en regeringskris.

Inget av det som hittills föreslagits kommer leda till att Grekland tar sig ur krisen. Istället skjuter man åter igen problemet på framtiden. Mycket talar för att Grexit kommer ske förr eller senare. Greklands möjligheter till ekonomisk återhämtning är mycket små. Även med ett nytt räddningspaket skulle det krävas ett mindre mirakel för att ekonomin ska komma på fötterna igen i ett land präglat av stor korruption, ett otympligt skattesystem och politisk instabilitet. Dessutom är euron inte lämplig för det ekonomiskt skakiga Grekland, som behöver tillfällig inflation för att få igång konsumtionen och på sikt kunna betala av en del av den enorma statsskulden.

Grekerna är besvikna över att folkomröstningens resultat ignorerats vid förhandlingsbordet. Tyskarna är besvikna över att behöva ställa upp på ett tredje räddningspaket till ett Grekland som tidigare vägrat gå med på fler offentliga nedskärningar. Europeiska högerväljare vill inte att deras skattepengar går till att stötta misslyckade vänsterregeringar. Europeiska vänsterväljare vill inte att högerregeringar dominerar eurozonen. Kort sagt är ingen nöjd.

Allt detta borde man så klart ha haft i åtanke innan man införde euron. Européer vill kunna resa till varandras länder och handla varandras produkter, men vi vill inte ta ansvar för varandras politik och vi vill inte betala varandras skulder. Detta är fullständigt naturligt. EU-medborgarskapet är en tom papperskonstruktion i jämförelse med det som krävs för att hålla samman ett land: ett gemensamt språk, en gemensam historia och gemensamma institutioner. I takt med att den europeiska integrationen fördjupats har skillnaderna mellan länderna inte utplånats utan snarare förstärkts i människors medvetande.

Det finns mycket positivt med Europatanken: viljan till fred, en starkare europeisk röst i omvärlden och ökat ekonomiskt och kulturellt utbyte länder emellan. Vi löper risk att urholka allt detta om vi låter EU fortsätta driva en ekonomisk samarbetspolitik in absurdum. En ansvarstagande politik vore att låta Grekland gå sin egen väg och inte plöja ned mer pengar på ett dödfött projekt. Ett Grexit skulle tvinga den grekiska regeringen att ta ansvar för sin politik, istället för att som nu skicka räkningen till Tyskland. Det skulle också göra det klart för grekerna att det är deras ansvar att rösta fram kompetenta företrädare som kan föra landet framåt.

Det grekiska dramat fortsätter. Måndag morgon annonserade EU:s ledarskikt att en överenskommelse hade nåtts. Premiärminister Alexis Tsipras vek slutligen ned sig inför euroländernas krav, krav som är betydligt hårdare än de som det grekiska folket röstat nej till förra veckan. Förutsatt att det grekiska parlamentet röstar ja till reformförslagen på onsdag ser det ut som att grekiskt utträde ur euron, det som kallas för Grexit, skjuts upp för den här gången.

Var pengarna Grekland är i ett sådant desperat behov av ska komma ifrån är fortfarande oklart. Internationella valutafonden (IMF) vägrar gå med på fler lån innan Grekland betalat av sina befintliga skulder, varav 1,55 miljarder euro förföll till betalning den 30 juni. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har också varit tydlig med att åtstramningspolitiken måste komma före ytterligare räddningspaket, som ändå kräver parlamentariskt stöd från de andra euroländerna. Åtminstone för Finlands del skulle deltagandet i ett sådant paket kunna leda till en regeringskris.

Inget av det som hittills föreslagits kommer leda till att Grekland tar sig ur krisen. Istället skjuter man åter igen problemet på framtiden. Mycket talar för att Grexit kommer ske förr eller senare. Greklands möjligheter till ekonomisk återhämtning är mycket små. Även med ett nytt räddningspaket skulle det krävas ett mindre mirakel för att ekonomin ska komma på fötterna igen i ett land präglat av stor korruption, ett otympligt skattesystem och politisk instabilitet. Dessutom är euron inte lämplig för det ekonomiskt skakiga Grekland, som behöver tillfällig inflation för att få igång konsumtionen och på sikt kunna betala av en del av den enorma statsskulden.

Grekerna är besvikna över att folkomröstningens resultat ignorerats vid förhandlingsbordet. Tyskarna är besvikna över att behöva ställa upp på ett tredje räddningspaket till ett Grekland som tidigare vägrat gå med på fler offentliga nedskärningar. Europeiska högerväljare vill inte att deras skattepengar går till att stötta misslyckade vänsterregeringar. Europeiska vänsterväljare vill inte att högerregeringar dominerar eurozonen. Kort sagt är ingen nöjd.

Allt detta borde man så klart ha haft i åtanke innan man införde euron. Européer vill kunna resa till varandras länder och handla varandras produkter, men vi vill inte ta ansvar för varandras politik och vi vill inte betala varandras skulder. Detta är fullständigt naturligt. EU-medborgarskapet är en tom papperskonstruktion i jämförelse med det som krävs för att hålla samman ett land: ett gemensamt språk, en gemensam historia och gemensamma institutioner. I takt med att den europeiska integrationen fördjupats har skillnaderna mellan länderna inte utplånats utan snarare förstärkts i människors medvetande.

Det finns mycket positivt med Europatanken: viljan till fred, en starkare europeisk röst i omvärlden och ökat ekonomiskt och kulturellt utbyte länder emellan. Vi löper risk att urholka allt detta om vi låter EU fortsätta driva en ekonomisk samarbetspolitik in absurdum. En ansvarstagande politik vore att låta Grekland gå sin egen väg och inte plöja ned mer pengar på ett dödfött projekt. Ett Grexit skulle tvinga den grekiska regeringen att ta ansvar för sin politik, istället för att som nu skicka räkningen till Tyskland. Det skulle också göra det klart för grekerna att det är deras ansvar att rösta fram kompetenta företrädare som kan föra landet framåt.