2015-07-01 06:00

2015-07-01 06:00

Sverige behöver Nato

Det finns all anledning att frukta ryssen. Krigen mot Georgien och Ukraina visar tydligt vilket hot mot sina grannstater Ryssland utgör. Sverige måste förhålla sig till detta hot och ansöka om ett Nato-medlemskap.

Svenskarnas inställning till Nato är under omprövning. Fyra av fem svenskar känner stor oro för utvecklingen i Ryssland, enligt SOM-institutet i Göteborg. I samma undersökning (frågorna besvarade i höstas) ökar stödet för ett svenskt Natomedlemskap, från 29 till 31 procent.

Motståndet mot Nato är dock fortfarande stort. 37 procent tycker att ett Nato-inträde är ett dåligt förslag. En ökning från 34 procent år 2013. Oron för utvecklingen i Ryssland har (ännu) inte resulterat i en skiftning till förmån för Nato.

Uppenbarligen är en stor del av befolkningen fortfarande fast i föreställningen om den svenska alliansfriheten som någon sorts säkerhetspolitisk garant. Nu är vi ju knappast alliansfria och var det inte i realiteten under det Kalla kriget. Sverige har dessutom förpliktelser gentemot övriga EU-stater som gör att det inte går att förhålla sig passivt till ett angrepp på exempelvis Baltikum.

Att Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättras ju större avståndet till Nato blir har bland annat den ryske ambassadören, Viktor Tatarintsev, låtit oss förstå i en intervju i DN (18/6). Hittills har vi inte blivit hotade med kärnvapen. Det har Danmark blivit, i ett ryskt försök att avhålla danskarna från att ansluta sig till Natos robotförsvar.

Danmark har dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att uppleva en flyganfallsövning med skarpa vapen mot Bornholm. Dessutom under Danmarks motsvarighet till Almedalsveckan – Folkemødet – med 90 000 besökare inklusive landets politiska elit. Det återstår att se om det blir något rysk skenanfall mot Visby i veckan – än finns det tid.

Rysslands provokationer blir allt farligare. ÖB Sverker Göranson avslöjade under tisdagen att ryska stridsflygplan avfyrat facklor, som är ett så kallat motmedel som stridsflygplan använder för att avleda målsökande robotar, mot svenska plan. Tilltaget bryter mot den uppförandekod som världens flygvapen normalt rättar sig efter.

Den ryska marinen är inte mycket bättre. Svenska kraftnät håller, tillsammans det litauiska stamnätsföretaget Litgrid, på att färdigställa Nordbalt, en elkabel mellan Nybro i Småland till Klaipeda i Litauen. Vi årsskiftet blir det nordiska elnätet sammankopplat med de baltiska. Ryssland gillar naturligtvis inte att baltstaterna försöker göra sig mindre beroende av rysk energi, vilket föranlett ryska örlogsfartyg att störa nedläggningen av kabeln.

Samtidigt som de ryska provokationerna pågår hörs de Nato-kritiska rösterna i Sverige. ”Vi provocerar Ryssland genom att närma oss Nato”, hävdar otaliga kulturpersonligheter, alltmedan vänstern oroar sig för den ”tilltagande russofobin”.

Det är bara att inse att vi behöver den försvarsgaranti som ett fullvärdigt Nato-medlemskap ger. Någon annan konsekvens av de ryska hoten är svår att se.

Svenskarnas inställning till Nato är under omprövning. Fyra av fem svenskar känner stor oro för utvecklingen i Ryssland, enligt SOM-institutet i Göteborg. I samma undersökning (frågorna besvarade i höstas) ökar stödet för ett svenskt Natomedlemskap, från 29 till 31 procent.

Motståndet mot Nato är dock fortfarande stort. 37 procent tycker att ett Nato-inträde är ett dåligt förslag. En ökning från 34 procent år 2013. Oron för utvecklingen i Ryssland har (ännu) inte resulterat i en skiftning till förmån för Nato.

Uppenbarligen är en stor del av befolkningen fortfarande fast i föreställningen om den svenska alliansfriheten som någon sorts säkerhetspolitisk garant. Nu är vi ju knappast alliansfria och var det inte i realiteten under det Kalla kriget. Sverige har dessutom förpliktelser gentemot övriga EU-stater som gör att det inte går att förhålla sig passivt till ett angrepp på exempelvis Baltikum.

Att Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättras ju större avståndet till Nato blir har bland annat den ryske ambassadören, Viktor Tatarintsev, låtit oss förstå i en intervju i DN (18/6). Hittills har vi inte blivit hotade med kärnvapen. Det har Danmark blivit, i ett ryskt försök att avhålla danskarna från att ansluta sig till Natos robotförsvar.

Danmark har dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att uppleva en flyganfallsövning med skarpa vapen mot Bornholm. Dessutom under Danmarks motsvarighet till Almedalsveckan – Folkemødet – med 90 000 besökare inklusive landets politiska elit. Det återstår att se om det blir något rysk skenanfall mot Visby i veckan – än finns det tid.

Rysslands provokationer blir allt farligare. ÖB Sverker Göranson avslöjade under tisdagen att ryska stridsflygplan avfyrat facklor, som är ett så kallat motmedel som stridsflygplan använder för att avleda målsökande robotar, mot svenska plan. Tilltaget bryter mot den uppförandekod som världens flygvapen normalt rättar sig efter.

Den ryska marinen är inte mycket bättre. Svenska kraftnät håller, tillsammans det litauiska stamnätsföretaget Litgrid, på att färdigställa Nordbalt, en elkabel mellan Nybro i Småland till Klaipeda i Litauen. Vi årsskiftet blir det nordiska elnätet sammankopplat med de baltiska. Ryssland gillar naturligtvis inte att baltstaterna försöker göra sig mindre beroende av rysk energi, vilket föranlett ryska örlogsfartyg att störa nedläggningen av kabeln.

Samtidigt som de ryska provokationerna pågår hörs de Nato-kritiska rösterna i Sverige. ”Vi provocerar Ryssland genom att närma oss Nato”, hävdar otaliga kulturpersonligheter, alltmedan vänstern oroar sig för den ”tilltagande russofobin”.

Det är bara att inse att vi behöver den försvarsgaranti som ett fullvärdigt Nato-medlemskap ger. Någon annan konsekvens av de ryska hoten är svår att se.