2015-06-26 06:01

2015-06-26 06:01

Moderatare migrationspolitik

Moderaterna har fått en nyktrare syn på migrationspolitiken, även om de än har en bit att vandra. Men i praktiken har partiet nu frångått den katastrofala migrationspolitiska uppgörelsen som den dåvarande alliansregeringen slöt med Miljöpartiet år 2011, och bara det har ett värde i sig.

Under alltför många år så stod i praktiken hela det politiska etablissemanget i Sverige bakom Miljöpartiets överdrivet öppna och världsfrånvända migrationspolitik. Under denna tid kunde Sverigedemokraterna föga förvånande växa till sig och ta väljare som egentligen inte sympatiserade med partiet, men som ansåg att alla de andra partierna inte tog frågan om invandrings- och integrationsproblemen på tillräckligt stort allvar.

Nu är det Socialdemokraterna som i mångt och mycket får köpa MP-politiken – priset för att ingå i en regeringskoalition – medan de flesta allianspartierna sent omsider börjat skaffa sig en egen migrationspolitik. I Moderaternas fall är man på många sätt tillbaka i det förslag som man lade fram redan 2009 – en nykter balans mellan öppenhet, krav och den förmåga vi som välfärdsstat har att ta emot. Bakom 2009 års dokument stod bland annat Elisabeth Svantesson. I går stod hon och partisekreteraren Tomas Tobé och presenterade slutrapporten från partiets nya migrationspolitiska arbetsgrupp.

En del av förslagen har redan presenterats, som skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd. I dag är det absurt att det finns så många undantag att det bara är en ynka procent omfattas av kravet på att kunna försörja anhöriga som kommer hit. Tillfälliga uppehållstillstånd skulle också kunna utgöra en morot för att snabbare komma arbete då de då blir permanenta.

Tyvärr väljer M redan här att urvattna sina förslag. Det utökade försörjningskravet kommer bara att beröra nya relationer, inte redan etablerade familjeförhållanden, vad som nu menas med ”familj” i sammanhanget. Vidare är en poäng, som det i och för sig sällan talas högt om, med tillfälliga uppehållstillstånd att de inte ger rätt att ta hit sina anhöriga, vilket alltså skulle bidra till att få ned volymerna (se där, det fula v-ordet). Men samtidigt som M vill göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel så vill de ändra reglerna så att man just kan återförenas även med ett sådant.

Efter tre år med tillfälliga uppehållstillstånd vill M ändå göra dem permanenta om skyddsbehov kvarstår och etableringsinsatser fullföljts. Har etableringsinsatserna inte fullföljts blir det tillfälliga uppehållstillstånd i ytterligare tre år, men därefter blir det permanent om skyddsskälen kvarstår. Så även där har M urvattnat ett förslag som annars skulle göra de svenska reglerna mer i linje med hur de är i många andra europeiska länder. För anledningen till att en oproportionerligt stor andel söker sig hit är att Sverige har det mest generösa och kravlösa mottagningssystemet.

Annars finns det många andra bra tankar i M-förslaget, som bättre svenskundervisning, lärlingsjobb till nyanlända, att de som fått avslag på sina asylansökningar också måste lämna landet, en billigare form av stödboende för ensamkommande flyktingbarn, listor på säkra länder där ansökningar skall kunna snabbehandlas, skärpta straff för flyktingsmuggling och att polisen skall arbeta mer med just den sortens brottslighet.

Dessa förslag är dock otillräckliga om de inte bidrar till att vi får ned antalet asylsökande till Sverige, och det kan vi bara få genom att skärpa regler på hemmaplan. Det verkar tyvärr utsiktslöst att få andra EU-länder att ta ett större ansvar. Bara i går så tog man inför EU-toppmötet bort förslaget om tvingande kvoter för medlemsländerna efter starka protester. Eftersom Sverige inte klarar av att ta emot en så stor andel som vi gör, och som prognoserna säger bara kommer att öka, så är det bara vi själva som kan styra upp så att volymerna (där har vi det där hemska ordet igen) här hos oss minskar.

Under alltför många år så stod i praktiken hela det politiska etablissemanget i Sverige bakom Miljöpartiets överdrivet öppna och världsfrånvända migrationspolitik. Under denna tid kunde Sverigedemokraterna föga förvånande växa till sig och ta väljare som egentligen inte sympatiserade med partiet, men som ansåg att alla de andra partierna inte tog frågan om invandrings- och integrationsproblemen på tillräckligt stort allvar.

Nu är det Socialdemokraterna som i mångt och mycket får köpa MP-politiken – priset för att ingå i en regeringskoalition – medan de flesta allianspartierna sent omsider börjat skaffa sig en egen migrationspolitik. I Moderaternas fall är man på många sätt tillbaka i det förslag som man lade fram redan 2009 – en nykter balans mellan öppenhet, krav och den förmåga vi som välfärdsstat har att ta emot. Bakom 2009 års dokument stod bland annat Elisabeth Svantesson. I går stod hon och partisekreteraren Tomas Tobé och presenterade slutrapporten från partiets nya migrationspolitiska arbetsgrupp.

En del av förslagen har redan presenterats, som skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd. I dag är det absurt att det finns så många undantag att det bara är en ynka procent omfattas av kravet på att kunna försörja anhöriga som kommer hit. Tillfälliga uppehållstillstånd skulle också kunna utgöra en morot för att snabbare komma arbete då de då blir permanenta.

Tyvärr väljer M redan här att urvattna sina förslag. Det utökade försörjningskravet kommer bara att beröra nya relationer, inte redan etablerade familjeförhållanden, vad som nu menas med ”familj” i sammanhanget. Vidare är en poäng, som det i och för sig sällan talas högt om, med tillfälliga uppehållstillstånd att de inte ger rätt att ta hit sina anhöriga, vilket alltså skulle bidra till att få ned volymerna (se där, det fula v-ordet). Men samtidigt som M vill göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel så vill de ändra reglerna så att man just kan återförenas även med ett sådant.

Efter tre år med tillfälliga uppehållstillstånd vill M ändå göra dem permanenta om skyddsbehov kvarstår och etableringsinsatser fullföljts. Har etableringsinsatserna inte fullföljts blir det tillfälliga uppehållstillstånd i ytterligare tre år, men därefter blir det permanent om skyddsskälen kvarstår. Så även där har M urvattnat ett förslag som annars skulle göra de svenska reglerna mer i linje med hur de är i många andra europeiska länder. För anledningen till att en oproportionerligt stor andel söker sig hit är att Sverige har det mest generösa och kravlösa mottagningssystemet.

Annars finns det många andra bra tankar i M-förslaget, som bättre svenskundervisning, lärlingsjobb till nyanlända, att de som fått avslag på sina asylansökningar också måste lämna landet, en billigare form av stödboende för ensamkommande flyktingbarn, listor på säkra länder där ansökningar skall kunna snabbehandlas, skärpta straff för flyktingsmuggling och att polisen skall arbeta mer med just den sortens brottslighet.

Dessa förslag är dock otillräckliga om de inte bidrar till att vi får ned antalet asylsökande till Sverige, och det kan vi bara få genom att skärpa regler på hemmaplan. Det verkar tyvärr utsiktslöst att få andra EU-länder att ta ett större ansvar. Bara i går så tog man inför EU-toppmötet bort förslaget om tvingande kvoter för medlemsländerna efter starka protester. Eftersom Sverige inte klarar av att ta emot en så stor andel som vi gör, och som prognoserna säger bara kommer att öka, så är det bara vi själva som kan styra upp så att volymerna (där har vi det där hemska ordet igen) här hos oss minskar.