2015-06-17 20:56

2015-06-17 20:57

Dagen då oppositionen dog

LEDARE

Sedan i tisdags kväll har Sverige ingen verklig borgerlig opposition. Det var dagen då de flesta av allianspartiernas riksdagsledamöter lade ned sina röster istället för att rösta på det egna förslaget till vårbudget.

Det var en sorgens och skammens dag. Med 144 jaröster, 2 nej och 167 avstående fick den rödgröna regeringen igenom sitt förslag till vårändringsbudget. Dessförinnan hade flera ledande borgerliga politiker stått i talarstolen och – med all rätt – dömt ut regeringens ekonomiska politik och yrkat på sitt eget budgetförslag. Men när det kom till kritan så ville de inte rösta på sin egen politik. Det är helt barockt men var också helt väntat.

Att Löfvens minoritetsregering kunde få igenom sin vårbudget, till skillnad mot sin höstbudget, kan han tacka den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) för. Det är den som alliansledarna frivilligt bakbundit sig med och som medelst hänsynslös partipiska sedan genomdrivit i sina riksdagsgrupper för att släppa fram motståndarsidans ekonomiska politik, hur mycket de än ogillar den. Ju mer man ogillar regeringspolitiken desto större anledning att hålla fast vid DÖ, lyder den snedvridna logiken, eftersom det stackars svenska folket måste lära sig den hårda vägen vad en rejäl vänsterpolitik innebär.

Även om det bråkats en hel del internt i borgerligheten, framför allt i Moderaterna, så var det till sist bara två hedersmän – Finn Bengtsson och Anders Hansson – som aktivt röstade för den egna budgeten. Men hela tolv M-ledamöter, många av dem uttalande DÖ-kritiker, var utkvittade för att i görligaste mån inte dagtinga med sina samveten. Partiledaren och DÖ-arkitekten Anna Kinberg Batra kan dock andas ut, åtminstone ett tag. Partiets traditionellt stenhårda toppstyrning har tjänat henne väl. Men i höst dyker Finn Bengtssons motion om att frångå DÖ upp på partistämman i Karlstad.

Debattens vågor om decemberöverenskommelsen har gått höga ända sedan den slöts i mellandagarna, men det var först i tisdags som den faktiskt prövades på riktigt. Tyvärr innebär det att vi nog får leva med den ett tag. De borgerliga partiledningarna verkar inte riktigt ha förstått vilket våld de gör på inte bara sin egen oppositionsroll. Högljudd kritik mot regeringen i debatter och i riksdagen, liksom en aldrig sinande ström av så kallade tillkännagivanden, betyder ju inget när man när det gäller politikens kärna – den ekonomiska politiken – agerar stödparti åt Stefan Löfvens taffliga vänsterregering.

Det som utspelade sig i kammaren i tisdags var inget annat än ett stort svek mot alla väljare som röstat på något av allianspartierna fasta i övertygelsen att de röstade för borgerlig politik, inte för att göra det enklare för Löfven att regera med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Med DÖ görs också våld på vår demokrati och våra grundlagar.

Riksdagsledamöter, vars oberoende garanteras i riksdagsordningen, beläggs av sina partiledningar med DÖ:s tvångströja och priset för att ställa sig till motvärn är högt. Finn Bengtsson har redan beskrivit hur kolleger på skolgårdsvis undviker att hälsa och låtsas som han inte finns. Utmobbning, baktalande och rena utskällningar bakom lyckta dörrar brukar drabba de som hellre följer samvetet än partidisciplinen.

Det finns ett parti som gynnas mer av DÖ än andra, och det är samma parti som man motiverar DÖ:s existens med – nämligen att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Men i DÖ:s kölvatten kommer SD bara att fortsätta att växa uppemot 20 procent eller mer.

Det var en sorgens och skammens dag. Med 144 jaröster, 2 nej och 167 avstående fick den rödgröna regeringen igenom sitt förslag till vårändringsbudget. Dessförinnan hade flera ledande borgerliga politiker stått i talarstolen och – med all rätt – dömt ut regeringens ekonomiska politik och yrkat på sitt eget budgetförslag. Men när det kom till kritan så ville de inte rösta på sin egen politik. Det är helt barockt men var också helt väntat.

Att Löfvens minoritetsregering kunde få igenom sin vårbudget, till skillnad mot sin höstbudget, kan han tacka den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) för. Det är den som alliansledarna frivilligt bakbundit sig med och som medelst hänsynslös partipiska sedan genomdrivit i sina riksdagsgrupper för att släppa fram motståndarsidans ekonomiska politik, hur mycket de än ogillar den. Ju mer man ogillar regeringspolitiken desto större anledning att hålla fast vid DÖ, lyder den snedvridna logiken, eftersom det stackars svenska folket måste lära sig den hårda vägen vad en rejäl vänsterpolitik innebär.

Även om det bråkats en hel del internt i borgerligheten, framför allt i Moderaterna, så var det till sist bara två hedersmän – Finn Bengtsson och Anders Hansson – som aktivt röstade för den egna budgeten. Men hela tolv M-ledamöter, många av dem uttalande DÖ-kritiker, var utkvittade för att i görligaste mån inte dagtinga med sina samveten. Partiledaren och DÖ-arkitekten Anna Kinberg Batra kan dock andas ut, åtminstone ett tag. Partiets traditionellt stenhårda toppstyrning har tjänat henne väl. Men i höst dyker Finn Bengtssons motion om att frångå DÖ upp på partistämman i Karlstad.

Debattens vågor om decemberöverenskommelsen har gått höga ända sedan den slöts i mellandagarna, men det var först i tisdags som den faktiskt prövades på riktigt. Tyvärr innebär det att vi nog får leva med den ett tag. De borgerliga partiledningarna verkar inte riktigt ha förstått vilket våld de gör på inte bara sin egen oppositionsroll. Högljudd kritik mot regeringen i debatter och i riksdagen, liksom en aldrig sinande ström av så kallade tillkännagivanden, betyder ju inget när man när det gäller politikens kärna – den ekonomiska politiken – agerar stödparti åt Stefan Löfvens taffliga vänsterregering.

Det som utspelade sig i kammaren i tisdags var inget annat än ett stort svek mot alla väljare som röstat på något av allianspartierna fasta i övertygelsen att de röstade för borgerlig politik, inte för att göra det enklare för Löfven att regera med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Med DÖ görs också våld på vår demokrati och våra grundlagar.

Riksdagsledamöter, vars oberoende garanteras i riksdagsordningen, beläggs av sina partiledningar med DÖ:s tvångströja och priset för att ställa sig till motvärn är högt. Finn Bengtsson har redan beskrivit hur kolleger på skolgårdsvis undviker att hälsa och låtsas som han inte finns. Utmobbning, baktalande och rena utskällningar bakom lyckta dörrar brukar drabba de som hellre följer samvetet än partidisciplinen.

Det finns ett parti som gynnas mer av DÖ än andra, och det är samma parti som man motiverar DÖ:s existens med – nämligen att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Men i DÖ:s kölvatten kommer SD bara att fortsätta att växa uppemot 20 procent eller mer.