2015-05-26 06:01

2015-05-26 06:01

Löfvens besvärliga riksdag

LEDARE

Det går att förstå varför statsminister Stefan Löfven (S) är arg över att oppositionen gör livet surt för hans regering genom att med riksdagsmajoritetens hjälp fatta beslut som går på tvärs mot den politik han vill föra. Några sympatier för sin prekära belägenhet kan han dock inte räkna med.

De fyra allianspartierna har nämligen tillsammans med Sverigedemokraterna gjort över hundra så kallade tillkännagivanden i riksdagen sedan valet i höstas, vilket med råge är rekordmånga. Ett tillkännagivande är en uppmaning från riksdagens majoritet till regeringen att agera i en viss fråga, som att tillsätta en utredning eller komma med ett lagförslag. De är förvisso inte rättsligt bindande men regeringen förväntas ändå följa dem eller åtminstone väl motivera varför man inte gör det.

Nu tycker Löfven att oppositionen mest gör detta för att jäklas, och det ligger en viss sanning i det, men i slutändan är det ändå en konsekvens av att regeringspartierna bara samlar 38 procent av riksdagens ledamöter bakom sig. När han i Dagens Nyheter anklagar oppositionen för att sitta och gnälla i ett hörn istället för att samarbeta faller det tillbaka på honom själv. Vem är det som tjurar för att han inte får igenom sin vilja egentligen? Det är faktiskt hans uppgift som regeringschef att se till att få majoritet för sin politik i riksdagen. Annars kan han ju alltid avgå.

En anledning till det stora antalet tillkännagivanden handlar om decemberöverenskommelsen (DÖ). Eftersom DÖ ger Löfvenregeringen möjlighet att få igenom sin budget så måste oppositionen visa att den är opposition på andra sätt, därav alla tillkännagivanden. Men tillkännagivanden, hur många hundratals det än blir under mandatperioden, utgör ingen opposition. Det är markeringar, inget annat, och de förtas dessutom av att väljarna – och Löfven – är mycket väl medvetna om att när det verkligen gäller, när det handlar om kärnan, den ekonomiska politiken, så kommer denna så kallade opposition att släppa fram regeringens budgetpropositioner.

Därför känns det inte heller särskilt trovärdigt när moderatledaren Anna Kinberg Batra hotar med misstroendeförklaringar mot enskilda statsråd om inte regeringen hörsammar tillkännagivandena. Tomma tunnor skramlar mest, heter ju talesättet, men efter den stora interna kritiken mot DÖ inom partiet så måste hon visa sig på styva linan, och inte ens ducka för att det trots allt kan bli frågan om ett nyval. Men visst vore det välkommet om den samlade oppositionen verkligen gjorde verklighet av dessa hot.

Men det klingar ihåligt när Kinberg Batra säger till Expressen att Löfven låter Vänstern och Miljöpartiet styra och att hon vill byta regering så fort tillfälle ges. Faktum är att det är DÖ som, efter propsande från allianspartierna, låter V och MP styra, och att hon försummat ett antal tillfällen för att byta regering, tydligast efter att alliansbudgeten gick igenom i höstas.

Hon och DÖ:s tillskyndare brukar motivera det med att de inte vill göra sig beroende av SD. Men vad är då tillkännagivandena? Det hade ju inte blivit några dryga 100 tillkännagivanden om man inte haft med sig SD. Nu tycker man att tillkännagivandena är så viktiga att man hotar med misstroende om de inte följs. Varför skulle man då inte på samma sätt kunna avsätta Löfven och regera själva istället? Det hade inte blivit någon dans på rosor men likväl hade det varit ett bättre alternativ än dagens för alla parter ovärdiga cirkus.

De fyra allianspartierna har nämligen tillsammans med Sverigedemokraterna gjort över hundra så kallade tillkännagivanden i riksdagen sedan valet i höstas, vilket med råge är rekordmånga. Ett tillkännagivande är en uppmaning från riksdagens majoritet till regeringen att agera i en viss fråga, som att tillsätta en utredning eller komma med ett lagförslag. De är förvisso inte rättsligt bindande men regeringen förväntas ändå följa dem eller åtminstone väl motivera varför man inte gör det.

Nu tycker Löfven att oppositionen mest gör detta för att jäklas, och det ligger en viss sanning i det, men i slutändan är det ändå en konsekvens av att regeringspartierna bara samlar 38 procent av riksdagens ledamöter bakom sig. När han i Dagens Nyheter anklagar oppositionen för att sitta och gnälla i ett hörn istället för att samarbeta faller det tillbaka på honom själv. Vem är det som tjurar för att han inte får igenom sin vilja egentligen? Det är faktiskt hans uppgift som regeringschef att se till att få majoritet för sin politik i riksdagen. Annars kan han ju alltid avgå.

En anledning till det stora antalet tillkännagivanden handlar om decemberöverenskommelsen (DÖ). Eftersom DÖ ger Löfvenregeringen möjlighet att få igenom sin budget så måste oppositionen visa att den är opposition på andra sätt, därav alla tillkännagivanden. Men tillkännagivanden, hur många hundratals det än blir under mandatperioden, utgör ingen opposition. Det är markeringar, inget annat, och de förtas dessutom av att väljarna – och Löfven – är mycket väl medvetna om att när det verkligen gäller, när det handlar om kärnan, den ekonomiska politiken, så kommer denna så kallade opposition att släppa fram regeringens budgetpropositioner.

Därför känns det inte heller särskilt trovärdigt när moderatledaren Anna Kinberg Batra hotar med misstroendeförklaringar mot enskilda statsråd om inte regeringen hörsammar tillkännagivandena. Tomma tunnor skramlar mest, heter ju talesättet, men efter den stora interna kritiken mot DÖ inom partiet så måste hon visa sig på styva linan, och inte ens ducka för att det trots allt kan bli frågan om ett nyval. Men visst vore det välkommet om den samlade oppositionen verkligen gjorde verklighet av dessa hot.

Men det klingar ihåligt när Kinberg Batra säger till Expressen att Löfven låter Vänstern och Miljöpartiet styra och att hon vill byta regering så fort tillfälle ges. Faktum är att det är DÖ som, efter propsande från allianspartierna, låter V och MP styra, och att hon försummat ett antal tillfällen för att byta regering, tydligast efter att alliansbudgeten gick igenom i höstas.

Hon och DÖ:s tillskyndare brukar motivera det med att de inte vill göra sig beroende av SD. Men vad är då tillkännagivandena? Det hade ju inte blivit några dryga 100 tillkännagivanden om man inte haft med sig SD. Nu tycker man att tillkännagivandena är så viktiga att man hotar med misstroende om de inte följs. Varför skulle man då inte på samma sätt kunna avsätta Löfven och regera själva istället? Det hade inte blivit någon dans på rosor men likväl hade det varit ett bättre alternativ än dagens för alla parter ovärdiga cirkus.