2015-05-08 06:00

2015-05-08 06:35

En farlig och föråldrad syn

Stefan Löfvens rödgröna regering har en inte bara gammaldags utan också en för Sverige farlig syn på säkerhetspolitiken. Det gäller inte minst hur den ser på den västliga försvarsalliansen Nato och ett svenskt medlemskap i densamma.

Regeringen håller styvnackat fast vid inte bara ett nej till ett Nato-medlemskap utan också till att överhuvudtaget utreda dess för- och nackdelar. Det blev visserligen en luddig skrivning i uppgörelsen om försvarsanslagen om att utreda våra säkerhetspolitiska samarbeten, men det är ingen Nato-utredning vad än de borgerliga partier som ingick uppgörelsen med regeringen försöker hävda.

Socialdemokraterna är tydligt fastlåsta i det förgångna och har en syn på alliansfrihet som upphörde att vara giltig, om den ens någonsin varit det, när kommunismen och Sovjetunionen föll och det kalla kriget tog slut. Det är ett kvartssekel sedan. Situationen blir knappast bättre av att de nu regerar tillsammans med Miljöpartiets inbitna pacifister. Regeringens utrikespolitik andas en kvalmig nostalgi av 1970-talet, med ett okritiskt FN-vurmande, plakatpolitik och ett erkännande av ett ”Palestina”.

I försvars- och säkerhetspolitiken blir denna bisarra nostalgi potentiellt riktigt farlig. I Sydsvenskan (30/4) sade statsminister Löfven så här när han fick frågan om varför Sverige inte skall bli medlem i Nato: ”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Det är på många sätt ett halsbrytande uttalande som vittnar om djup okunnighet och historielöshet. Vilken är den andra militäralliansen som Löfven åsyftar? Vet inte vår statsminister att Warszawapakten upplöstes 1991? Bara det säger oss att han, och därmed hans regering, mentalt befinner sig i en annan säkerhetspolitisk tid. Sedan spelar det ingen roll att han i efterhand, efter att det uppmärksammats, velat modifiera sitt uttalande och ta bort referenserna till att det skulle finnas två militärallianser.

För resten av resonemangen är lika anmärkningsvärda. Hur kan statsministern mena att ett medlemskap i en försvarsallians inte skapar säkerhet? Har han inte läst Natos artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser? Om han har det anser han då att dessa utfästelser inte är trovärdiga? Självklart skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka vår säkerhet.

Löfven gör också en ogrundad säkerhetspolitisk poäng av att alliansfria Sverige och Finland skulle vara ”fria geografiska ytor” och att det är bra om det där inte finns direktkontakt mellan Nato och Ryssland. Alltså att det finns ett egenvärde i att vara en buffertstat. Men är det inte så det brukar resoneras från ryskt håll också, när man i Kreml ojar sig över Natos utvidgning?

Implicit innebär det också att statsministern anser att det inte är bra att länder som Norge, Polen, Estland, Lettland och Litauen är med i Nato eftersom de faktiskt har direktgräns med Ryssland. Skulle dessa länder enligt honom vara mer säkerhetspolitiskt gynnade av att vara alliansfria? Det vore ju en befängd tanke! Det finns ett annat ord för att vara en buffert och det är att vara ett säkerhetshål, och det är precis det som det alliansfria Sverige är i dag, och som även förvärras av att vi närmast avrustat vårt försvar.

Alliansfriheten var inte var den var ens under det kalla kriget när vi var hemligt lierade med västmakterna, och i dag samarbetar vi öppet inom Natos partnerskapsprogram. Exempelvis så pågår under denna vecka övningen Dynamic Moongoose vid den norska Atlantkusten och där deltar Sverige tillsammans med tio Natoländer. Tillsammans skapar vi säkerhet! Varför har Löfven & Co så svårt att ta till sig detta?

Regeringen håller styvnackat fast vid inte bara ett nej till ett Nato-medlemskap utan också till att överhuvudtaget utreda dess för- och nackdelar. Det blev visserligen en luddig skrivning i uppgörelsen om försvarsanslagen om att utreda våra säkerhetspolitiska samarbeten, men det är ingen Nato-utredning vad än de borgerliga partier som ingick uppgörelsen med regeringen försöker hävda.

Socialdemokraterna är tydligt fastlåsta i det förgångna och har en syn på alliansfrihet som upphörde att vara giltig, om den ens någonsin varit det, när kommunismen och Sovjetunionen föll och det kalla kriget tog slut. Det är ett kvartssekel sedan. Situationen blir knappast bättre av att de nu regerar tillsammans med Miljöpartiets inbitna pacifister. Regeringens utrikespolitik andas en kvalmig nostalgi av 1970-talet, med ett okritiskt FN-vurmande, plakatpolitik och ett erkännande av ett ”Palestina”.

I försvars- och säkerhetspolitiken blir denna bisarra nostalgi potentiellt riktigt farlig. I Sydsvenskan (30/4) sade statsminister Löfven så här när han fick frågan om varför Sverige inte skall bli medlem i Nato: ”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Det är på många sätt ett halsbrytande uttalande som vittnar om djup okunnighet och historielöshet. Vilken är den andra militäralliansen som Löfven åsyftar? Vet inte vår statsminister att Warszawapakten upplöstes 1991? Bara det säger oss att han, och därmed hans regering, mentalt befinner sig i en annan säkerhetspolitisk tid. Sedan spelar det ingen roll att han i efterhand, efter att det uppmärksammats, velat modifiera sitt uttalande och ta bort referenserna till att det skulle finnas två militärallianser.

För resten av resonemangen är lika anmärkningsvärda. Hur kan statsministern mena att ett medlemskap i en försvarsallians inte skapar säkerhet? Har han inte läst Natos artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser? Om han har det anser han då att dessa utfästelser inte är trovärdiga? Självklart skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka vår säkerhet.

Löfven gör också en ogrundad säkerhetspolitisk poäng av att alliansfria Sverige och Finland skulle vara ”fria geografiska ytor” och att det är bra om det där inte finns direktkontakt mellan Nato och Ryssland. Alltså att det finns ett egenvärde i att vara en buffertstat. Men är det inte så det brukar resoneras från ryskt håll också, när man i Kreml ojar sig över Natos utvidgning?

Implicit innebär det också att statsministern anser att det inte är bra att länder som Norge, Polen, Estland, Lettland och Litauen är med i Nato eftersom de faktiskt har direktgräns med Ryssland. Skulle dessa länder enligt honom vara mer säkerhetspolitiskt gynnade av att vara alliansfria? Det vore ju en befängd tanke! Det finns ett annat ord för att vara en buffert och det är att vara ett säkerhetshål, och det är precis det som det alliansfria Sverige är i dag, och som även förvärras av att vi närmast avrustat vårt försvar.

Alliansfriheten var inte var den var ens under det kalla kriget när vi var hemligt lierade med västmakterna, och i dag samarbetar vi öppet inom Natos partnerskapsprogram. Exempelvis så pågår under denna vecka övningen Dynamic Moongoose vid den norska Atlantkusten och där deltar Sverige tillsammans med tio Natoländer. Tillsammans skapar vi säkerhet! Varför har Löfven & Co så svårt att ta till sig detta?