2015-04-15 06:00

2015-04-15 06:00

Rätt att hoppa av

LEDARE

Även om enighet hade varit en styrka och att det nu kan ses som ett svaghetstecken inför omvärlden så var det rätt av Folkpartiet att hoppa av de uppenbarligen utsiktslösa försvarsförhandlingarna med regeringen. De andra allianspartierna borde följa efter.

Chanserna för att nå en bred uppgörelse var dåliga redan från början, sedan den rödgröna regeringen presenterade sitt skambud på drygt 6 miljarder kronors (i praktiken bara 4,2 miljarder) förstärkning av försvarsbudgeten fram till och med år 2020. Försvaret självt, liksom Riksrevisionsverket, har menat att det behövs nästan 20 miljarder, och det bara för att klara av de basbehov som det förra försvarsbeslutet från 2009 krävde. Att regeringen skulle höja sig särskilt mycket från sin inledande låga nivå får bedömas som osannolikt.

Förutsättningarna blev ännu sämre när de yrvakna Moderaterna plötsligt insåg att den svältkur de själva basat för under åtta års regerande nu måste åtgärdas. Men längre än 10 miljarder mer för de kommande fem åren kunde de inte sträcka sig. Partisekreteraren Tomas Tobé (M) kallar det för ett ”golv”. Redan där sprack möjligheterna till ett gemensamt alliansagerande då Folkpartiet kom att kräva 17-18 miljarder, alltså nära den miniminivå som försvarsmakten själva bedömer.

För ”golvet” borde i själva verket vara just försvarsmaktens nivå. Mindre pengar och de kan inte uppfylla alla de åtaganden som politikerna har gett dem. För att inte tala om de extrasatsningar på nya Gripenplan, helikoptrar, ubåtar, ubåtsjakt och förband på Gotland som man nu också har lagt till. Istället har man behandlat försvarsmaktens miniminivå som ett sorts tak, vilket innebär att oavsett var man landar mellan det och regeringsbudet så kommer försvarsmakten att fortsätta vara grovt underfinansierad.

Att det trots det försämrade omvärldsläget finns så få politiker som är beredda att ta försvarspolitiken på allvar är anmärkningsvärt. Och att Folkpartiet i det läget valde att lämna förhandlingarna är fullt begripligt. Det fanns helt enkelt inte så mycket att diskutera. Nu kan man i och för sig tycka att det är i senaste laget att protestera så här. I regeringsställning så accepterade FP trots allt den fortsatta underfinansieringen, och drev inte tillräckligt starkt försvarsfrågan i förhandlingarna med de övriga allianspartierna.

Frågan är vad som händer nu. I skrivande stund så fortsätter Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna förhandlingarna och enligt uppgifter till TT kräver de 13,7 miljarder extra. Regeringens bud är på knappt 8. Avståndet är alltjämt stort och allianspartierna borde följa FP:s exempel och lämna förhandlingarna. Det är på regeringen ansvaret måste falla för ett dåligt försvarsbeslut. Skulle läget i omvärlden försämras ytterligare så måste det vara tydligt att det fanns fler partier som motsatte sig en fortsatt åderlåtning av vår försvarsförmåga.

Det finns inget egenvärde i en bred men dålig försvarsuppgörelse. Visst vore enighet en styrka att visa upp för omvärlden, men inte till vilket pris som helst. Även om vi haft en tradition av blocköverskridande överenskommelser om försvarspolitiken så har den inte alltid gällt. Förra försvarsbeslutet 2009 togs utan denna breda enighet. Så kan vi göra även 2015.

Chanserna för att nå en bred uppgörelse var dåliga redan från början, sedan den rödgröna regeringen presenterade sitt skambud på drygt 6 miljarder kronors (i praktiken bara 4,2 miljarder) förstärkning av försvarsbudgeten fram till och med år 2020. Försvaret självt, liksom Riksrevisionsverket, har menat att det behövs nästan 20 miljarder, och det bara för att klara av de basbehov som det förra försvarsbeslutet från 2009 krävde. Att regeringen skulle höja sig särskilt mycket från sin inledande låga nivå får bedömas som osannolikt.

Förutsättningarna blev ännu sämre när de yrvakna Moderaterna plötsligt insåg att den svältkur de själva basat för under åtta års regerande nu måste åtgärdas. Men längre än 10 miljarder mer för de kommande fem åren kunde de inte sträcka sig. Partisekreteraren Tomas Tobé (M) kallar det för ett ”golv”. Redan där sprack möjligheterna till ett gemensamt alliansagerande då Folkpartiet kom att kräva 17-18 miljarder, alltså nära den miniminivå som försvarsmakten själva bedömer.

För ”golvet” borde i själva verket vara just försvarsmaktens nivå. Mindre pengar och de kan inte uppfylla alla de åtaganden som politikerna har gett dem. För att inte tala om de extrasatsningar på nya Gripenplan, helikoptrar, ubåtar, ubåtsjakt och förband på Gotland som man nu också har lagt till. Istället har man behandlat försvarsmaktens miniminivå som ett sorts tak, vilket innebär att oavsett var man landar mellan det och regeringsbudet så kommer försvarsmakten att fortsätta vara grovt underfinansierad.

Att det trots det försämrade omvärldsläget finns så få politiker som är beredda att ta försvarspolitiken på allvar är anmärkningsvärt. Och att Folkpartiet i det läget valde att lämna förhandlingarna är fullt begripligt. Det fanns helt enkelt inte så mycket att diskutera. Nu kan man i och för sig tycka att det är i senaste laget att protestera så här. I regeringsställning så accepterade FP trots allt den fortsatta underfinansieringen, och drev inte tillräckligt starkt försvarsfrågan i förhandlingarna med de övriga allianspartierna.

Frågan är vad som händer nu. I skrivande stund så fortsätter Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna förhandlingarna och enligt uppgifter till TT kräver de 13,7 miljarder extra. Regeringens bud är på knappt 8. Avståndet är alltjämt stort och allianspartierna borde följa FP:s exempel och lämna förhandlingarna. Det är på regeringen ansvaret måste falla för ett dåligt försvarsbeslut. Skulle läget i omvärlden försämras ytterligare så måste det vara tydligt att det fanns fler partier som motsatte sig en fortsatt åderlåtning av vår försvarsförmåga.

Det finns inget egenvärde i en bred men dålig försvarsuppgörelse. Visst vore enighet en styrka att visa upp för omvärlden, men inte till vilket pris som helst. Även om vi haft en tradition av blocköverskridande överenskommelser om försvarspolitiken så har den inte alltid gällt. Förra försvarsbeslutet 2009 togs utan denna breda enighet. Så kan vi göra även 2015.