2015-04-09 06:00

2015-04-09 06:00

Alliansen har kapitulerat

Om det inte redan blev klart i och med den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen (DÖ) så stod det i går klart att de fyra allianspartierna nu slutgiltigt har kapitulerat, trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, och gett makten och härligheten till en rödgrön vänsterregering som är mindre än vad de själva är.

Det var de fyra partisekreterarna Tomas Tobé (M), Michael Arthursson (C), Maria Arnholm (FP) och Acko Ankarberg Johansson (KD) som höll i begravningsmässan. De gav beskedet att de i samband med vårens tilläggsbudget och den ordinarie statsbudgeten i höst kommer att lägga fram enskilda partimotioner, och inte som hösten 2014 ett gemensamt alliansförslag. Då slipper man risken (?) att de elaka Sverigedemokraterna på pin kiv röstar för dem och därmed sänker regeringens budgetproposition. Nu kommer regeringen lätt att få igenom sina budgetar för av vad som av allt att döma är resten av mandatperioden.

Detta är helt i linje med DÖ:s intentioner, men gör faktiskt hela den överenskommelsen obehövlig. Om nu allianspartierna var så skräckslagna inför scenariot att SD fortsättningsvis skulle rösta för deras förslag så kunde de helt enkelt ha avstått från att lägga en gemensam budget, och fortsätta göra det, utan att behöva sluta ett avtal med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för det. Faktum är att redan efter valet i höstas så kom många signaler om det från olika allianspolitiker. Så varför envisades man ändå om att ingå den synnerligen demokratiskt tveksamma decemberöverenskommelsen?

Bisarrt nog så fortsätter alliansen dock att propsa på att S/MP-regeringen budgetsamarbetar med Vänsterpartiet, trots att det egentligen inte skulle behövas när nu allianspartierna lägger enskilda budgetmotioner, och S och MP därmed kommer att vara tillräckligt stora på egen hand. De tror alltjämt på den fördärvliga tanken att om bara de rödgröna kör landet rejält i botten så kommer missnöjda väljare att ånyo flockas till alliansen. Men det kan de drömma om.

Nu kommer de i alla fall att slippa nesan med att behöva lägga ned sina röster när det skall röstas om statsbudgeten. Alliansledamöterna kan rösta för sina egna partiers motioner trygga i förvissningen om att de aldrig kommer att kunna bli större än de rödgrönas. Det är måhända en mer elegant form av kapitulation, med någon sorts snedvriden heder i behåll, men en kapitulation är det likafullt. Alliansen vill helt enkelt inte regera, och tänker ägna de kommande tre och ett halvt åren åt introspektion, för att, som de hoppas, återkomma med förnyad energi och ett gemensamt valmanifest 2018.

Det är här som den stora skillnaden tydligen går mellan de borgerliga och socialdemokratin. De senare är betydligt mer maktorienterade, medan de borgerliga partierna hellre sitter på oppositionsläktaren om inte läget för dem är optimalt. De ser hellre att landet dignar under sossepolitik, nu med extra rödgrön vänsterkrydda, än att själva ta ansvar för att i görligaste mån hålla kursen åt mitten-höger. Detta är borgerlighetens största svaghet. Visst måste de kunna förnya sig, både som allians och enskilt, men de borde hitta ett sätt att göra det inte bara när de sitter i opposition. Nyckeln till socialdemokratins långa maktinnehav var just förmågan att kunna förändra och förnya sig samtidigt som man gjorde anspråk på regeringstaburetterna.

Snacket från allianspartisekreterarna om att hota med misstroendeförklaring mot Löfvenregeringen är inget annat än ett spel för galleriet. Det kommer aldrig att ske och det vet Löfven. Skulle en sådan gå igenom så kan ju alliansen tvingas till att ta regeringsansvar, och det har de med all önskvärd tydlighet visat att de inte under några omständigheter vill göra.

Det var de fyra partisekreterarna Tomas Tobé (M), Michael Arthursson (C), Maria Arnholm (FP) och Acko Ankarberg Johansson (KD) som höll i begravningsmässan. De gav beskedet att de i samband med vårens tilläggsbudget och den ordinarie statsbudgeten i höst kommer att lägga fram enskilda partimotioner, och inte som hösten 2014 ett gemensamt alliansförslag. Då slipper man risken (?) att de elaka Sverigedemokraterna på pin kiv röstar för dem och därmed sänker regeringens budgetproposition. Nu kommer regeringen lätt att få igenom sina budgetar för av vad som av allt att döma är resten av mandatperioden.

Detta är helt i linje med DÖ:s intentioner, men gör faktiskt hela den överenskommelsen obehövlig. Om nu allianspartierna var så skräckslagna inför scenariot att SD fortsättningsvis skulle rösta för deras förslag så kunde de helt enkelt ha avstått från att lägga en gemensam budget, och fortsätta göra det, utan att behöva sluta ett avtal med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för det. Faktum är att redan efter valet i höstas så kom många signaler om det från olika allianspolitiker. Så varför envisades man ändå om att ingå den synnerligen demokratiskt tveksamma decemberöverenskommelsen?

Bisarrt nog så fortsätter alliansen dock att propsa på att S/MP-regeringen budgetsamarbetar med Vänsterpartiet, trots att det egentligen inte skulle behövas när nu allianspartierna lägger enskilda budgetmotioner, och S och MP därmed kommer att vara tillräckligt stora på egen hand. De tror alltjämt på den fördärvliga tanken att om bara de rödgröna kör landet rejält i botten så kommer missnöjda väljare att ånyo flockas till alliansen. Men det kan de drömma om.

Nu kommer de i alla fall att slippa nesan med att behöva lägga ned sina röster när det skall röstas om statsbudgeten. Alliansledamöterna kan rösta för sina egna partiers motioner trygga i förvissningen om att de aldrig kommer att kunna bli större än de rödgrönas. Det är måhända en mer elegant form av kapitulation, med någon sorts snedvriden heder i behåll, men en kapitulation är det likafullt. Alliansen vill helt enkelt inte regera, och tänker ägna de kommande tre och ett halvt åren åt introspektion, för att, som de hoppas, återkomma med förnyad energi och ett gemensamt valmanifest 2018.

Det är här som den stora skillnaden tydligen går mellan de borgerliga och socialdemokratin. De senare är betydligt mer maktorienterade, medan de borgerliga partierna hellre sitter på oppositionsläktaren om inte läget för dem är optimalt. De ser hellre att landet dignar under sossepolitik, nu med extra rödgrön vänsterkrydda, än att själva ta ansvar för att i görligaste mån hålla kursen åt mitten-höger. Detta är borgerlighetens största svaghet. Visst måste de kunna förnya sig, både som allians och enskilt, men de borde hitta ett sätt att göra det inte bara när de sitter i opposition. Nyckeln till socialdemokratins långa maktinnehav var just förmågan att kunna förändra och förnya sig samtidigt som man gjorde anspråk på regeringstaburetterna.

Snacket från allianspartisekreterarna om att hota med misstroendeförklaring mot Löfvenregeringen är inget annat än ett spel för galleriet. Det kommer aldrig att ske och det vet Löfven. Skulle en sådan gå igenom så kan ju alliansen tvingas till att ta regeringsansvar, och det har de med all önskvärd tydlighet visat att de inte under några omständigheter vill göra.