2015-03-21 06:00

2015-03-21 06:00

Valet som aldrig blev av

I morgon var det tänkt att det skulle äga rum – extravalet som statsminister Stefan Löfven (S) aviserade men aldrig formellt utlyste sedan hans rödgröna regering förlorat budgetsomröstningen i riksdagen. Istället fick vi den med all rätt hårt ifrågasatta decemberöverenskommelsen.

Många var det nog som ändå drog en lättnadens suck den 27 december förra året, när beskedet kom att det inte blir något nyval. Svenska folket var nog allmänt lite valtrötta efter det så kallade supervalåret 2014, och ett tredje val på tio månader hade känts lite mastigt. Även en del partiaktiva var nog också måttligt roade av att stå och valkampanja i vinterkylan.

Av de politiska partierna var det egentligen bara det svinrika Centerpartiet, som dessutom hade var på uppgång, och de alltjämt segerrusiga Sverigedemokraterna som var entusiastiska. Kristdemokraterna och i ännu högre grad Folkpartiet var livrädda då de riskerade att åka ur riksdagen. Moderaterna var vilsna efter att partiledaren lämnat skeppet redan på den ordinarie valnatten, och någon ny partiledare inte hunnit utses. Det partiledarvalet fick framflyttas till i januari så att Anna Kinberg Batra skulle ha en chans att kunna driva valrörelse.

Socialdemokraterna och Löfven var heller inte särskilt trakterade av ett extraval, men utspelet var en sista desperat åtgärd för att behålla det politiska initiativet efter en turbulent höst som kulminerade med att riksdagsmajoriteten antog alliansens förslag till statsbudget. Han hade ju upprepade gånger sagt att han inte tänkte regera med en alliansbudget. Men här sitter vi nu, utan nyval, med en alliansbudget och Löfven är fortfarande statsminister.

Det normala hade varit för Löfven att avgå och sedan hade riksdagens talman fått sondera terrängen efter en ny regeringsbildare, som i och för sig kunde bli Löfven igen. Men som maktorienterad sosse så ville han inte riskera att alliansen tog över, så han sade att det skulle bli nyval istället. Han borde inte ha oroat sig. Alliansen verkade märkligt nog inte så sugna på att regera. För hur skall man annars förklara det som skedde. De kunde ha kontrat med att väcka en misstroendeförklaring mot Löfven, som då hade fått avgå (nyval hade inte kunnat utlysas formellt förrän den 29 december). Istället så lade de in växlarna för ett nyval.

Detta nyval hade alliansen nog haft svårt att vinna ändå. Egen majoritet hade de bara kunnat drömma om, och det bästa att hoppas på vore att de blev lite större än de rödgröna. Men SD hade säkert blivit ännu större, och valundersökningar har visat att det partiet nu tar fler röster från de borgerliga. Dessutom hade rösterna på extrempartierna som Fi och Vänstern, och för all del även Miljöpartiet, blivit mindre och gått till S. Sammantaget så kanske de rödgröna ändå hade växt.

Men ett nyval hade ändå varit långt bättre än den decemberöverenskommelse som vi fick istället, där alliansen har abdikerat från alla maktanspråk och lovat släppa fram en minoritetsregering till vänster och dess vänstervridna budget, allt i den fromma förhoppningen att S skall respektera överenskommelsen om alliansen i nästa val skulle bli större än de rödgröna. Men sannolikheten för det är minimal så länge allianspartierna inte ger upp den överdrivet generösa migrationspolitiken som bara driver fler och fler av deras väljare, som alls inte är främlingsfientliga men bara legitimt oroade över problemen, i armarna på det enda parti som verkar bry sig om frågan – SD.

Vi kunde ha haft en alliansregering i dag, utan vare sig nyval eller decemberöverenskommelse, men de ville helt enkelt inte. S vill alltid och det är också därför som de, trots alla taffligheter, i dag är vinnare och alliansen förlorare.

Många var det nog som ändå drog en lättnadens suck den 27 december förra året, när beskedet kom att det inte blir något nyval. Svenska folket var nog allmänt lite valtrötta efter det så kallade supervalåret 2014, och ett tredje val på tio månader hade känts lite mastigt. Även en del partiaktiva var nog också måttligt roade av att stå och valkampanja i vinterkylan.

Av de politiska partierna var det egentligen bara det svinrika Centerpartiet, som dessutom hade var på uppgång, och de alltjämt segerrusiga Sverigedemokraterna som var entusiastiska. Kristdemokraterna och i ännu högre grad Folkpartiet var livrädda då de riskerade att åka ur riksdagen. Moderaterna var vilsna efter att partiledaren lämnat skeppet redan på den ordinarie valnatten, och någon ny partiledare inte hunnit utses. Det partiledarvalet fick framflyttas till i januari så att Anna Kinberg Batra skulle ha en chans att kunna driva valrörelse.

Socialdemokraterna och Löfven var heller inte särskilt trakterade av ett extraval, men utspelet var en sista desperat åtgärd för att behålla det politiska initiativet efter en turbulent höst som kulminerade med att riksdagsmajoriteten antog alliansens förslag till statsbudget. Han hade ju upprepade gånger sagt att han inte tänkte regera med en alliansbudget. Men här sitter vi nu, utan nyval, med en alliansbudget och Löfven är fortfarande statsminister.

Det normala hade varit för Löfven att avgå och sedan hade riksdagens talman fått sondera terrängen efter en ny regeringsbildare, som i och för sig kunde bli Löfven igen. Men som maktorienterad sosse så ville han inte riskera att alliansen tog över, så han sade att det skulle bli nyval istället. Han borde inte ha oroat sig. Alliansen verkade märkligt nog inte så sugna på att regera. För hur skall man annars förklara det som skedde. De kunde ha kontrat med att väcka en misstroendeförklaring mot Löfven, som då hade fått avgå (nyval hade inte kunnat utlysas formellt förrän den 29 december). Istället så lade de in växlarna för ett nyval.

Detta nyval hade alliansen nog haft svårt att vinna ändå. Egen majoritet hade de bara kunnat drömma om, och det bästa att hoppas på vore att de blev lite större än de rödgröna. Men SD hade säkert blivit ännu större, och valundersökningar har visat att det partiet nu tar fler röster från de borgerliga. Dessutom hade rösterna på extrempartierna som Fi och Vänstern, och för all del även Miljöpartiet, blivit mindre och gått till S. Sammantaget så kanske de rödgröna ändå hade växt.

Men ett nyval hade ändå varit långt bättre än den decemberöverenskommelse som vi fick istället, där alliansen har abdikerat från alla maktanspråk och lovat släppa fram en minoritetsregering till vänster och dess vänstervridna budget, allt i den fromma förhoppningen att S skall respektera överenskommelsen om alliansen i nästa val skulle bli större än de rödgröna. Men sannolikheten för det är minimal så länge allianspartierna inte ger upp den överdrivet generösa migrationspolitiken som bara driver fler och fler av deras väljare, som alls inte är främlingsfientliga men bara legitimt oroade över problemen, i armarna på det enda parti som verkar bry sig om frågan – SD.

Vi kunde ha haft en alliansregering i dag, utan vare sig nyval eller decemberöverenskommelse, men de ville helt enkelt inte. S vill alltid och det är också därför som de, trots alla taffligheter, i dag är vinnare och alliansen förlorare.