2015-03-20 06:00

2015-03-20 06:00

Diplomatisk kraschlandning

Tvärtemot regeringens fromma förhoppning om att förbindelserna med Saudiarabien och övriga arabvärlden snabbt skulle normaliseras så fortsätter de snarare att fördjupas och förvärras. Utrikesminister Margot Wallström (S) har gett Sverige en diplomatisk kraschlandning.

Det verkar inte bara varit det utdragna, vacklande och oerhört taffliga hanterandet av det nu uppsagda Saudiavtalet som föranlett det saudiska kungadömet att ilskna till. Förra veckan kallade de hem sin ambassadör, vilket är en oerhört skarp diplomatisk markering. Även Wallströms odiplomatiska uttalanden om det saudiska statsskicket i samband med det har retat upp Riyadh ordentligt, och inte bara dem. Nu kallar även Förenande Arabemiraten, som har nära band med Saudiarabien, hem sin ambassadör från Sverige. Detta på grund av Wallströms ”starka uttalanden mot Saudiarabien och dess legala system”.

Saudierna trappar också upp konflikten genom att deklarera att inga nya visum för svenska affärsmän kommer att utfärdas. Detta fick regeringen att kalla näringslivsföreträdare till krismöte i går kväll. Händelseutvecklingen har helt klart sprungit ifrån regeringen och de agerar nu helt reaktivt, medan saudierna och deras många allierade verkar ha gått in för att förödmjuka den svenska regeringen. Några motåtgärder kan vi knappast heller komma med om vi vill normalisera förbindelserna. Och nu handlar det inte bara om Saudiarabien.

Hela Arabförbundet har redan fördömt Sverige och nu sällar sig den Islamiska Samarbetsorganisationen (OIC) – som med sina 57 medlemsstater omfattar nästan hela den muslimska världen – till kritikerna. De säger att Wallström förödmjukade ”Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner.” Detta är värt att hålla i minnet när Sverige nu förödmjukas, att de anser sig förödmjukade först. För det handlar inte bara om Saudiarabien. De allra flesta arabiska och muslimska länder är diktaturer i varierande grad, och bygger på sharialagstiftning. Ett sådant kraftigt angrepp som Wallströms på Saudiarabien blev därför ett angrepp på alla. Just det faktum att hon är utrikesminister gör det hela etter värre.

Visst har hon haft rätt i sak, men som utrikesminister och högsta diplomatiska företrädare kan man förvänta sig att hon uttrycker sig mer... tja, diplomatiskt. Det finns bra och dåliga sätt att framföra kritik, särskilt för en utrikesminister. Att direkt och brutalt göra det offentligt hör inte till de bra sätten.

Visst kan man samla inrikespolitiska poäng på det här och hävda att man bara står upp för mänskliga rättigheter, något som är särskilt enkelt mot ett så medeltida och kvinnoförtryckande land som Saudiarabien, men det gagnar inte våra förbindelser med omvärlden eller svenska intressen, inte ens de förtrycktas intressen. För världen består dessvärre inte av mönsterregimer. Så vilka andra hel- och halvdiktaturer står på tur för den rödgröna regeringens och Margot Wallström publika avsky? Om vi skall vara konsekventa i det så får vi ju ställa till det i umgänget, både diplomatiskt och affärsmässigt, med alla dessa länder också.

Regeringsduglighet var tidigare ett socialdemokratiskt adelsmärke, så även i utrikespolitiken, även om Olof Palme slirade betänkligt ibland. Dock fanns det tillräckligt med realpolitiskt sinnade personer för att hindra eller lindra de värsta dikeskörningarna. Var finns de i dag?

Det verkar inte bara varit det utdragna, vacklande och oerhört taffliga hanterandet av det nu uppsagda Saudiavtalet som föranlett det saudiska kungadömet att ilskna till. Förra veckan kallade de hem sin ambassadör, vilket är en oerhört skarp diplomatisk markering. Även Wallströms odiplomatiska uttalanden om det saudiska statsskicket i samband med det har retat upp Riyadh ordentligt, och inte bara dem. Nu kallar även Förenande Arabemiraten, som har nära band med Saudiarabien, hem sin ambassadör från Sverige. Detta på grund av Wallströms ”starka uttalanden mot Saudiarabien och dess legala system”.

Saudierna trappar också upp konflikten genom att deklarera att inga nya visum för svenska affärsmän kommer att utfärdas. Detta fick regeringen att kalla näringslivsföreträdare till krismöte i går kväll. Händelseutvecklingen har helt klart sprungit ifrån regeringen och de agerar nu helt reaktivt, medan saudierna och deras många allierade verkar ha gått in för att förödmjuka den svenska regeringen. Några motåtgärder kan vi knappast heller komma med om vi vill normalisera förbindelserna. Och nu handlar det inte bara om Saudiarabien.

Hela Arabförbundet har redan fördömt Sverige och nu sällar sig den Islamiska Samarbetsorganisationen (OIC) – som med sina 57 medlemsstater omfattar nästan hela den muslimska världen – till kritikerna. De säger att Wallström förödmjukade ”Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner.” Detta är värt att hålla i minnet när Sverige nu förödmjukas, att de anser sig förödmjukade först. För det handlar inte bara om Saudiarabien. De allra flesta arabiska och muslimska länder är diktaturer i varierande grad, och bygger på sharialagstiftning. Ett sådant kraftigt angrepp som Wallströms på Saudiarabien blev därför ett angrepp på alla. Just det faktum att hon är utrikesminister gör det hela etter värre.

Visst har hon haft rätt i sak, men som utrikesminister och högsta diplomatiska företrädare kan man förvänta sig att hon uttrycker sig mer... tja, diplomatiskt. Det finns bra och dåliga sätt att framföra kritik, särskilt för en utrikesminister. Att direkt och brutalt göra det offentligt hör inte till de bra sätten.

Visst kan man samla inrikespolitiska poäng på det här och hävda att man bara står upp för mänskliga rättigheter, något som är särskilt enkelt mot ett så medeltida och kvinnoförtryckande land som Saudiarabien, men det gagnar inte våra förbindelser med omvärlden eller svenska intressen, inte ens de förtrycktas intressen. För världen består dessvärre inte av mönsterregimer. Så vilka andra hel- och halvdiktaturer står på tur för den rödgröna regeringens och Margot Wallström publika avsky? Om vi skall vara konsekventa i det så får vi ju ställa till det i umgänget, både diplomatiskt och affärsmässigt, med alla dessa länder också.

Regeringsduglighet var tidigare ett socialdemokratiskt adelsmärke, så även i utrikespolitiken, även om Olof Palme slirade betänkligt ibland. Dock fanns det tillräckligt med realpolitiskt sinnade personer för att hindra eller lindra de värsta dikeskörningarna. Var finns de i dag?