2015-03-07 06:00

2015-03-07 06:00

Lågt i M-taket

I dag går Moderaternas Sverigedag av stapeln i Stockholmsförorten Kista. Uppenbarligen hade man glömt en klausul om uppsägning när man bokade lokal inför den extra partistämman som skulle välja efterträdare till Fredrik Reinfeldt, och som från början var tänkt att äga rum just i dag. Nu blev stämman framflyttad i all hast efter Löfvens nyvalsbesked (som sedan i och för sig ställdes in).

Det lär vara flera planerade saker inför nyvalet som man missat att kunna avboka, så räkna med några lite mer omfattande vårkampanjer i mars än vanligt från moderathåll. På sätt och vis är allt detta symptomatiskt med hur det gamla regeringspartiet tabbar sig i opposition.

Det är ett parti i kris som samlas i Kista, något som inte den nya partiledaren Anna Kinberg Batra har kunnat råda bot på. Istället är hon en del av problemet. Missnöjet pyr i riksdagsgruppen, bland tjänstemän och ute i landet även om få vågar uttrycka det offentligt. Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti och dissidenter ses inte med blida ögon. Få har varit lika modiga som exempelvis riksdagsledamöterna Isabella Hökmark och Finn Bengtsson och öppet kritiserat decemberöverenskommelsen. På extrastämman talade Stockholmsordföranden Henry Sténson om den som elefanten i rummet, och utlovades då en öppen debatt och diskussion i partiet. Av det har det blivit intet. Istället har order utgått uppifrån om vad man som partiaktiv skall tycka och varför. Resten tige i församlingen!

Riksdagsgruppen har alltid varit hårt hållen, och så var det särskilt under regeringsåren. Men trycket har inte lättat i opposition. Ledamöterna pådyvlades lojalisten Jessica Polfjärd som gruppledare utan att själva egentligen ha något att säga till om. Och uppsägningarna av tjänstemän efter valförlusten har lämnat mycket övrigt att önska. Man har gjort sig av med många gamla trotjänare och en del som haft åsikter som inte riktigt fallit partiledningen i smaken. Det har skapat en stämning av rädsla, missnöje och uppgivenhet. På så vis skapar man sig en kader av ja-sägare som inte sticker ut.

Detta är allvarligt för ett parti som sägs vara idéburet. Nu har man helt tappat fokus och verkar vilsna. Få verkliga omprövningar av politiken har gjorts. När andra borgerliga partier så sakteliga har börjat tala om en ny politik om migration och integration är det snarare locket på som gäller i Moderaterna. De gamla högerväljare som blivit mer och mer missnöjda genom åren av nymoderat mittenvandring har inte sett någon anledning att återvända. Politiken, som fick tummen ned av väljarna i september, gäller alltjämt. Och det var väl hela poängen med Reinfeldts alltför hastiga avgång och det snabba utkorandet av Anna Kinberg Batra till oemotsagd efterträdare. Men det är inget recept för nya framgångar.

Moderaterna har i mångt och mycket ofta styrts av en ”bunker”. Så var det under Carl Bildt, och det fortsatte även under den svagare efterträdaren Bo Lundgren, som hade ett mer nyliberalt bunkergäng. Sedan kom den starke Reinfeldt och hans nymoderater. Och nu är det Kinberg Batras lika nymoderata gäng som styr. Det är tyvärr inte en partikultur som främjar öppen och frimodig diskussion om framtidens idéer och utmaningar.

Det lär vara flera planerade saker inför nyvalet som man missat att kunna avboka, så räkna med några lite mer omfattande vårkampanjer i mars än vanligt från moderathåll. På sätt och vis är allt detta symptomatiskt med hur det gamla regeringspartiet tabbar sig i opposition.

Det är ett parti i kris som samlas i Kista, något som inte den nya partiledaren Anna Kinberg Batra har kunnat råda bot på. Istället är hon en del av problemet. Missnöjet pyr i riksdagsgruppen, bland tjänstemän och ute i landet även om få vågar uttrycka det offentligt. Moderaterna är ett väldigt toppstyrt parti och dissidenter ses inte med blida ögon. Få har varit lika modiga som exempelvis riksdagsledamöterna Isabella Hökmark och Finn Bengtsson och öppet kritiserat decemberöverenskommelsen. På extrastämman talade Stockholmsordföranden Henry Sténson om den som elefanten i rummet, och utlovades då en öppen debatt och diskussion i partiet. Av det har det blivit intet. Istället har order utgått uppifrån om vad man som partiaktiv skall tycka och varför. Resten tige i församlingen!

Riksdagsgruppen har alltid varit hårt hållen, och så var det särskilt under regeringsåren. Men trycket har inte lättat i opposition. Ledamöterna pådyvlades lojalisten Jessica Polfjärd som gruppledare utan att själva egentligen ha något att säga till om. Och uppsägningarna av tjänstemän efter valförlusten har lämnat mycket övrigt att önska. Man har gjort sig av med många gamla trotjänare och en del som haft åsikter som inte riktigt fallit partiledningen i smaken. Det har skapat en stämning av rädsla, missnöje och uppgivenhet. På så vis skapar man sig en kader av ja-sägare som inte sticker ut.

Detta är allvarligt för ett parti som sägs vara idéburet. Nu har man helt tappat fokus och verkar vilsna. Få verkliga omprövningar av politiken har gjorts. När andra borgerliga partier så sakteliga har börjat tala om en ny politik om migration och integration är det snarare locket på som gäller i Moderaterna. De gamla högerväljare som blivit mer och mer missnöjda genom åren av nymoderat mittenvandring har inte sett någon anledning att återvända. Politiken, som fick tummen ned av väljarna i september, gäller alltjämt. Och det var väl hela poängen med Reinfeldts alltför hastiga avgång och det snabba utkorandet av Anna Kinberg Batra till oemotsagd efterträdare. Men det är inget recept för nya framgångar.

Moderaterna har i mångt och mycket ofta styrts av en ”bunker”. Så var det under Carl Bildt, och det fortsatte även under den svagare efterträdaren Bo Lundgren, som hade ett mer nyliberalt bunkergäng. Sedan kom den starke Reinfeldt och hans nymoderater. Och nu är det Kinberg Batras lika nymoderata gäng som styr. Det är tyvärr inte en partikultur som främjar öppen och frimodig diskussion om framtidens idéer och utmaningar.