2015-02-18 06:00

2015-02-18 07:22

Nu får det vara nog!

70 år efter Auschwitz befrielse känner sig judar i Europa och Sverige alltjämt inte säkra. Judehatet är ett svårutrotat gift som tydligen inte ens Förintelsen kunde bota världen ifrån. Nu är judarna än en gång måltavla nästan var gång det sker en ny terrorattack. Så var det i Paris och så var det i Köpenhamn.

Det räcker nu! Det här börjar bli riktigt, riktigt obehagligt. Antisemitismen breder ut sig allt mer. Det är inga tillfälligheter att det islamistiska terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo följdes av en attack mot en judisk kosherbutik, där fyra judar fick sätta livet till. Eller att Omar Abdel Hamid el-Hussein, efter att ha beskjutit ett kulturhus i Köpenhamn där Lars Vilks deltog i en debatt om yttrandefrihet, senare attackerade den judiska synagogan där den 37-årige judiska vakten Dan Uzan fick sätta livet till. I det franska samhället Sarre-Union vandaliserades efteråt hundratals gravstenar på den judiska begravningsplatsen.

För dessa islamistiska fanatiker är hatet mot judar en bärande del av ideologin och därför blir alla judar för dem legitima mål. Antisemitismen är också utbredd i många muslimska länder, och var så även innan staten Israels tillblivelse. I dag underblåses judehatet i Mellanösterns massmedier och skolor. Inte undra på att de som radikaliseras ytterligare också tar med sig och skruvar upp sin antisemitism. Antisemitismen är ju närmast allmänt accepterad överallt i Mellanöstern. När människor från den delen av världen sedan flyttar till Europa tar de den med sig och där kan den sedan gå i arv. Terroristen Omar el-Hussein var född och uppvuxen i Danmark.

Antisemitismen finns förvisso förstås i nynazismen, men den stora tillväxten har skett inom islamistiska grupperingar. Den hotbild som finns mot judar i exempelvis Malmö, som beskrevs för bara ett par veckor sedan i Uppdrag granskning, kommer nästan uteslutande från personer med muslimsk bakgrund. Och tyvärr visar det offentliga Sverige, till exempel skolor och polis, en alldeles för stor flathet när de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot det florerande judehatet.

Dessvärre finns det kvardröjande föreställningar om judar och det judiska också hos andra. Israelkritik slår alldeles för många gånger över i tankefigurer som tangerar den gamla antisemitismen. Antisionism är bara en lite snyggare term för antisemitism i ny förklädnad. Judar hålls ansvariga för vad Israel gör. Många gånger beror också detta på ren och skär okunnighet hos personer som inte förstår hur djupt antisemitismen under tusentals år präglat vår historia. Det är det som gör den så seglivad. Antisemitismen är vår arvssynd.

När reportern i gårdagens Studio Ett frågade den israeliske ambassadören Isaac Bachman om judarna själva har någon skuld till antisemitismen var det ett skrämmande exempel på denna aningslöshet som hon inte ens verkade förstå, då hon upprepade frågeställningen flera gånger. Likväl är det stötande att vi skall behöva höra sådant i svensk public service år 2015. I bästa fall var det samma aningslöshet som fick Svenska kyrkan att häromveckan bjuda in den palestinske prästen Mitri Raheb till en teologifestival. Raheb predikar att judendomen inte har något existensberättigande.

Att många judar i Sverige och Europa nu inte känner sig trygga är inte så konstigt, men likafullt ett gravt underbetyg till hur vi misslyckats med att bekämpa antisemitismen. Och så blir vi upprörda när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu bjuder in judar att flytta till Israel. För första gången på två tusen år så finns det nu en egen fristad för världens judar undan förföljelse och antisemitism, och det är bara att välkomna för tyvärr har det blivit alltmer tydligt att vi i Europa inte förmår att skydda vår egen judiska befolkning.

Det räcker nu! Det här börjar bli riktigt, riktigt obehagligt. Antisemitismen breder ut sig allt mer. Det är inga tillfälligheter att det islamistiska terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo följdes av en attack mot en judisk kosherbutik, där fyra judar fick sätta livet till. Eller att Omar Abdel Hamid el-Hussein, efter att ha beskjutit ett kulturhus i Köpenhamn där Lars Vilks deltog i en debatt om yttrandefrihet, senare attackerade den judiska synagogan där den 37-årige judiska vakten Dan Uzan fick sätta livet till. I det franska samhället Sarre-Union vandaliserades efteråt hundratals gravstenar på den judiska begravningsplatsen.

För dessa islamistiska fanatiker är hatet mot judar en bärande del av ideologin och därför blir alla judar för dem legitima mål. Antisemitismen är också utbredd i många muslimska länder, och var så även innan staten Israels tillblivelse. I dag underblåses judehatet i Mellanösterns massmedier och skolor. Inte undra på att de som radikaliseras ytterligare också tar med sig och skruvar upp sin antisemitism. Antisemitismen är ju närmast allmänt accepterad överallt i Mellanöstern. När människor från den delen av världen sedan flyttar till Europa tar de den med sig och där kan den sedan gå i arv. Terroristen Omar el-Hussein var född och uppvuxen i Danmark.

Antisemitismen finns förvisso förstås i nynazismen, men den stora tillväxten har skett inom islamistiska grupperingar. Den hotbild som finns mot judar i exempelvis Malmö, som beskrevs för bara ett par veckor sedan i Uppdrag granskning, kommer nästan uteslutande från personer med muslimsk bakgrund. Och tyvärr visar det offentliga Sverige, till exempel skolor och polis, en alldeles för stor flathet när de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot det florerande judehatet.

Dessvärre finns det kvardröjande föreställningar om judar och det judiska också hos andra. Israelkritik slår alldeles för många gånger över i tankefigurer som tangerar den gamla antisemitismen. Antisionism är bara en lite snyggare term för antisemitism i ny förklädnad. Judar hålls ansvariga för vad Israel gör. Många gånger beror också detta på ren och skär okunnighet hos personer som inte förstår hur djupt antisemitismen under tusentals år präglat vår historia. Det är det som gör den så seglivad. Antisemitismen är vår arvssynd.

När reportern i gårdagens Studio Ett frågade den israeliske ambassadören Isaac Bachman om judarna själva har någon skuld till antisemitismen var det ett skrämmande exempel på denna aningslöshet som hon inte ens verkade förstå, då hon upprepade frågeställningen flera gånger. Likväl är det stötande att vi skall behöva höra sådant i svensk public service år 2015. I bästa fall var det samma aningslöshet som fick Svenska kyrkan att häromveckan bjuda in den palestinske prästen Mitri Raheb till en teologifestival. Raheb predikar att judendomen inte har något existensberättigande.

Att många judar i Sverige och Europa nu inte känner sig trygga är inte så konstigt, men likafullt ett gravt underbetyg till hur vi misslyckats med att bekämpa antisemitismen. Och så blir vi upprörda när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu bjuder in judar att flytta till Israel. För första gången på två tusen år så finns det nu en egen fristad för världens judar undan förföljelse och antisemitism, och det är bara att välkomna för tyvärr har det blivit alltmer tydligt att vi i Europa inte förmår att skydda vår egen judiska befolkning.