2015-02-04 06:00

2015-02-04 15:00

Valfrihetens liberala fiender

LEDARE

Trots att en riksdagsmajoritet uttalat sig för ett bibehållet kommunalt vårdnadsbidrag så ämnar den rödgröna regeringen lägga en proposition som avskaffar denna lilla valmöjlighet för de få föräldrar som råkar bo i rätt kommun och som använder sig av det. Och Folkpartiet kommer här regeringen till undsättning.

Det är allvarligt i sig att regeringen så flagrant väljer att helt sonika strunta i ett färskt tillkännagivande från riksdagens majoritet – alla allianspartier (även Folkpartiet) samt Sverigedemokraterna. Så gör man bara inte. Det visar inte på någon vidare respekt för de folkvalda, men kan man ingå en decemberöverenskommelse som kringskär riksdagen är väl detta en smal sak. För allianssamarbetets vidkommande är det också anmärkningsvärt att Folkpartiet här söker strid i en fråga man tidigare mödosamt kompromissat sig fram till under åtta regeringsår.


Det är i och för sig ingen
hemlighet att Folkpartiet länge varit motståndare till ökad valfrihet i barnomsorgen, så liberaler de säger sig vara. I opposition anser de sig nu inte längre vara bundna av det som man kom fram till i regeringsställning. Och visst måste allianspartierna tillåtas att själva forma och driva en egen politik om de skall kunna utvecklas. Men det är skillnad på frågor och frågor. I alliansen var det ett givande och tagande för de olika partierna – Kristdemokraterna fick ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag och FP fick en jämställdhetsbonus – som måste få gälla över tid eftersom partierna står förhållandevis långt från varandra och den långsiktiga sämjan inte får äventyras.

För Socialdemokraterna och de rödgröna är detta ett drömläge att slå in en kil i allianssamarbetet. Det är något de länge strävat efter genom allt snack om att ”bryta upp den olyckliga blockpolitiken”. Nu gör sig Jan Björklund och hans parti till Stefan Löfvens nyttiga idioter för att avskaffa ett vårdnadsbidrag som mycket få ändå använder. Björklund har dessutom aviserat att FP också tänker stödja regeringens förslag om en tredje pappamånad, om nu inte Vänsterpartiet, som helt vill tvångsdela föräldraförsäkringen, gör allvar av sitt hot att rösta mot. Varför är det förment liberala partiet så förmyndaraktigt i just barnomsorgspolitiken?


Om själva sakfrågan kan
man givetvis ha sina synpunkter. Vårdnadsbidraget är långt ifrån en optimal konstruktion. Dels ger det inte särskilt mycket pengar – 3 000 kronor i månaden för barn mellan ett och tre år – och dels är det frivilligt för kommunerna att införa. Bara drygt 100 av Sveriges 290 kommuner har bidraget. Det gör det inte till ett vidare alternativ till den kraftigt subventionerade kommunala förskolan för många föräldrar. Följaktligen är det bara ungefär 7 000 föräldrar som använder sig av möjligheten, och av dem var lite mer än en tredjedel utrikes födda.

Eftersom det handlar om så få människor faller argumentet att det är en fälla för främst invandrarkvinnor. Till saken hör att den statliga AKKA-utredningen kom fram till att attityden hos de flesta invandrarkvinnor ändå var att stanna hemma när barnen är så små, och att ett eventuellt vårdnadsbidrag därför inte skulle ha haft någon extra negativ effekt på arbetskraftsdeltagandet. Istället visar sig då en annan av vårdnadsbidragets förtjänster, nämligen att det är sjukpenningsgrundande. Stannar du hemma utan ett vårdnadsbidrag, vilket rätt många gör, så får du sämre socialförsäkringar.

Men framför allt ger ett vårdnadsbidrag ökad valfrihet för föräldrarna. De vet alltid bättre än Jan Björklund & Co.

Det är allvarligt i sig att regeringen så flagrant väljer att helt sonika strunta i ett färskt tillkännagivande från riksdagens majoritet – alla allianspartier (även Folkpartiet) samt Sverigedemokraterna. Så gör man bara inte. Det visar inte på någon vidare respekt för de folkvalda, men kan man ingå en decemberöverenskommelse som kringskär riksdagen är väl detta en smal sak. För allianssamarbetets vidkommande är det också anmärkningsvärt att Folkpartiet här söker strid i en fråga man tidigare mödosamt kompromissat sig fram till under åtta regeringsår.


Det är i och för sig ingen
hemlighet att Folkpartiet länge varit motståndare till ökad valfrihet i barnomsorgen, så liberaler de säger sig vara. I opposition anser de sig nu inte längre vara bundna av det som man kom fram till i regeringsställning. Och visst måste allianspartierna tillåtas att själva forma och driva en egen politik om de skall kunna utvecklas. Men det är skillnad på frågor och frågor. I alliansen var det ett givande och tagande för de olika partierna – Kristdemokraterna fick ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag och FP fick en jämställdhetsbonus – som måste få gälla över tid eftersom partierna står förhållandevis långt från varandra och den långsiktiga sämjan inte får äventyras.

För Socialdemokraterna och de rödgröna är detta ett drömläge att slå in en kil i allianssamarbetet. Det är något de länge strävat efter genom allt snack om att ”bryta upp den olyckliga blockpolitiken”. Nu gör sig Jan Björklund och hans parti till Stefan Löfvens nyttiga idioter för att avskaffa ett vårdnadsbidrag som mycket få ändå använder. Björklund har dessutom aviserat att FP också tänker stödja regeringens förslag om en tredje pappamånad, om nu inte Vänsterpartiet, som helt vill tvångsdela föräldraförsäkringen, gör allvar av sitt hot att rösta mot. Varför är det förment liberala partiet så förmyndaraktigt i just barnomsorgspolitiken?


Om själva sakfrågan kan
man givetvis ha sina synpunkter. Vårdnadsbidraget är långt ifrån en optimal konstruktion. Dels ger det inte särskilt mycket pengar – 3 000 kronor i månaden för barn mellan ett och tre år – och dels är det frivilligt för kommunerna att införa. Bara drygt 100 av Sveriges 290 kommuner har bidraget. Det gör det inte till ett vidare alternativ till den kraftigt subventionerade kommunala förskolan för många föräldrar. Följaktligen är det bara ungefär 7 000 föräldrar som använder sig av möjligheten, och av dem var lite mer än en tredjedel utrikes födda.

Eftersom det handlar om så få människor faller argumentet att det är en fälla för främst invandrarkvinnor. Till saken hör att den statliga AKKA-utredningen kom fram till att attityden hos de flesta invandrarkvinnor ändå var att stanna hemma när barnen är så små, och att ett eventuellt vårdnadsbidrag därför inte skulle ha haft någon extra negativ effekt på arbetskraftsdeltagandet. Istället visar sig då en annan av vårdnadsbidragets förtjänster, nämligen att det är sjukpenningsgrundande. Stannar du hemma utan ett vårdnadsbidrag, vilket rätt många gör, så får du sämre socialförsäkringar.

Men framför allt ger ett vårdnadsbidrag ökad valfrihet för föräldrarna. De vet alltid bättre än Jan Björklund & Co.