2015-01-24 06:00

2015-01-24 06:00

En antisemitisk skamfläck

Uppdrag gransknings reportage i onsdags om judehatet i Malmö var både upprörande och sorgligt. Upprörande på grund av det vedervärdiga i att det i Sverige 2015 fortfarande finns stadsdelar dit judar inte kan vistas utan att utsättas för glåpord, trakasserier och hot, och sorgligt på grund av att problemen ingalunda är nya. De har uppmärksammats titt som tätt under flera år, men uppenbarligen har inget hänt. Den judiska församlingen krymper i takt med att judar flyttar ifrån staden och självaste rabbinen Shneur Kesselman är en av dem som drabbats mest.

Mer än hälften av de antisemitiska hatbrotten i Sverige begås i Malmö. De senaste två åren anmäldes 137 hatbrott men inget ledde till åtal. Polisen i reportaget visar på var en del av problemet ligger då han har svårt att erkänna att det är något särskilt med Malmö. Det är en flathet och tafatthet som uppenbarligen är vitt spridd inte bara inom de rättsvårdande myndigheterna utan kanske särskilt inom politiken. Malmös före detta starke man Ilmar Reepalu slirade ofta på formuleringarna om antisemitismen, för att uttrycka det försiktigt. Den oförstående synen är utbredd inom framför allt de vänsterpartier som under lång tid styrt staden. Man kan misstänka att det delvis kan röra sig om att man inte vill stöta sig med stora väljargrupper med rötter i Mellanöstern.

Och visst kommer dagens antisemitism oftast från just personer från Mellanöstern. Men det förklarar inte varför Malmö sticker ut, då det finns andra kommuner i Sverige som också har människor därifrån. Det handlar uppenbarligen om attityder, vad som anses acceptabelt och vad man bör och vill göra från det offentliga Sverige – polis, åklagare, politiker, skolledare och tjänstemän. Det är här som det krävs en rejäl uppryckning. Malmö är inte ett problem bara för sig självt utan har blivit en skamfläck för hela Sverige.

Det sägs ofta att denna antisemitism bara skulle vara ett uttryck för konflikten mellan Israel och palestinierna, som om det i sig skulle göra den mer acceptabel. Men antisemitismen har djupare rötter än staten Israels tillblivelse i de arabiska och muslimska länderna. Den underblåses också kraftigt av regimerna i området, bland annat av den palestinska myndighet som får svenska skattepengar och som nu erkänts som en stat av den svenska regeringen. Den antisemitiska propagandan i dessa media skulle göra Goebbels stolt.

I ett annars välgjort reportage fanns det dock en underton av att skilja judar och Israel åt, att judarna i Sverige inte kan lastas för vad Israel gör. Så är det förstås men betyder det att trakasserierna vore mer acceptabla annars? Måste en svensk jude alltid ta avstånd från Israel för att vara ”godkänd”? Tänk om man istället inte bara tycker att Israel har rätt att försvara sig utan också är tacksam över att det numera, efter 2 000 år i diasporan, finns en fristad där man utan rädsla för att bli påhoppad öppet kan bära sin kippa?

Mer än hälften av de antisemitiska hatbrotten i Sverige begås i Malmö. De senaste två åren anmäldes 137 hatbrott men inget ledde till åtal. Polisen i reportaget visar på var en del av problemet ligger då han har svårt att erkänna att det är något särskilt med Malmö. Det är en flathet och tafatthet som uppenbarligen är vitt spridd inte bara inom de rättsvårdande myndigheterna utan kanske särskilt inom politiken. Malmös före detta starke man Ilmar Reepalu slirade ofta på formuleringarna om antisemitismen, för att uttrycka det försiktigt. Den oförstående synen är utbredd inom framför allt de vänsterpartier som under lång tid styrt staden. Man kan misstänka att det delvis kan röra sig om att man inte vill stöta sig med stora väljargrupper med rötter i Mellanöstern.

Och visst kommer dagens antisemitism oftast från just personer från Mellanöstern. Men det förklarar inte varför Malmö sticker ut, då det finns andra kommuner i Sverige som också har människor därifrån. Det handlar uppenbarligen om attityder, vad som anses acceptabelt och vad man bör och vill göra från det offentliga Sverige – polis, åklagare, politiker, skolledare och tjänstemän. Det är här som det krävs en rejäl uppryckning. Malmö är inte ett problem bara för sig självt utan har blivit en skamfläck för hela Sverige.

Det sägs ofta att denna antisemitism bara skulle vara ett uttryck för konflikten mellan Israel och palestinierna, som om det i sig skulle göra den mer acceptabel. Men antisemitismen har djupare rötter än staten Israels tillblivelse i de arabiska och muslimska länderna. Den underblåses också kraftigt av regimerna i området, bland annat av den palestinska myndighet som får svenska skattepengar och som nu erkänts som en stat av den svenska regeringen. Den antisemitiska propagandan i dessa media skulle göra Goebbels stolt.

I ett annars välgjort reportage fanns det dock en underton av att skilja judar och Israel åt, att judarna i Sverige inte kan lastas för vad Israel gör. Så är det förstås men betyder det att trakasserierna vore mer acceptabla annars? Måste en svensk jude alltid ta avstånd från Israel för att vara ”godkänd”? Tänk om man istället inte bara tycker att Israel har rätt att försvara sig utan också är tacksam över att det numera, efter 2 000 år i diasporan, finns en fristad där man utan rädsla för att bli påhoppad öppet kan bära sin kippa?