2015-01-16 06:01

2015-01-20 23:16

Persona non grata

I går skulle utrikesminister Margot Wallström (S) befunnit sig i Israel för att delta i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne i Tel Aviv. Åtminstone hade den svenska regeringen tänkt sig det, men räknade tydligen inte med den israeliska regeringen berättigade upprördhet över att Sverige nu erkänt en palestinsk stat.

Följaktligen så var Wallström icke önskvärd i Israel. Svenska utrikesdepartement har försökt skylla detta på ”kalenderskäl” men Sveriges Radios Ekoredaktion avslöjade i går att det istället handlade om att hon helt enkelt inte var välkommen. Enligt planerna skulle hon ha träffat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och sin kollega Avigdor Lieberman, samt ledaren för den palestinska myndigheten Mahmoud Abbas. Men israelerna ville inte träffa henne och därmed skulle besökets officiella prägel försvinna.

Emmanuel Nachshon på israeliska UD säger att den svenska regeringen erkännande av en palestinsk stat av Israel ses som en ytterst ovänlig handling. Det får nu konsekvenser som Wallström märkligt nog tydligen inte räknat med. Det säger en hel del om kompetensbristen hos henne, de förmenta utrikespolitiska erfarenheterna till trots, och hos hela den rödgröna regeringen. Inbillade de sig verkligen att relationerna till Israel inte skulle påverkas negativt av ett erkännande? En del kanske förstod det, men då verkar de i så fall inte ha brytt sig om det, förmodligen därför att de har sina sympatier på den palestinska sidan och hyser antipati mot Israel.

Mellanösternkonflikten är inte alldeles enkel att navigera igenom, och under lång tid har svensk utrikespolitik åtminstone försökt att ha goda relationer med båda sidor för att ha något hopp om att kunna influera en eventuell fredprocess. Det har i ärlighetens namn varit lite si och så med opartiskheten tidigare, från Olof Palmes omfamnande av Yassir Arafat till även Carl Bildts blinda fläck, men regeringen Löfvens erkännande av ”staten Palestina” saknar motstycke och är ett klart brott mot såväl beprövad folkrätt som vår tidigare någorlunda balanserade linje. Det skedde dessutom helt utan att man brett försökte förankra eller motivera beslutet.

Företrädare för allianspartierna går nu helt riktigt till storms mot agerandet, och nu riktar man också in sig på hur Wallströms UD försökt mörka varför utrikesministerns resa ställdes in. Det följer samma mönster som när regeringen försökte tona ned och bortförklara att den israeliske ambassadören Isaac Bachman tidigare i höstas i protest kallades hem till Jerusalem för, som det heter på diplomatspråk, ”konsultationer”. (Han har sedermera kommit tillbaka.) Och nu skyller svenska UD på att det är valrörelse i Israel och därför ett högt tonläge därifrån. Som om inte de flesta israeliska partierna inte med tvekan ser på det svenska agerandet.

Den här svenska behandlingen av Mellanösterns enda demokrati är stötande och bilden av Sverige i Israel solkas än mer av de uttryck för antisemitism som förekommer, framför allt i Malmö, och som gör att judar i Sverige känner sig utsatta. Särskilt efter terrorattackerna i Paris, som bland annat drabbade en judisk kosherbutik, har svenska judar fått motta fler hot från islamistiska grupper enligt Lena Posner Körösi, som är ordförande i Judiska Centralrådet.

Att den svenska regeringen och utrikesminister Wallström är så uppenbart okänsliga och oförstående för detta är högeligen anmärkningsvärt.

Följaktligen så var Wallström icke önskvärd i Israel. Svenska utrikesdepartement har försökt skylla detta på ”kalenderskäl” men Sveriges Radios Ekoredaktion avslöjade i går att det istället handlade om att hon helt enkelt inte var välkommen. Enligt planerna skulle hon ha träffat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och sin kollega Avigdor Lieberman, samt ledaren för den palestinska myndigheten Mahmoud Abbas. Men israelerna ville inte träffa henne och därmed skulle besökets officiella prägel försvinna.

Emmanuel Nachshon på israeliska UD säger att den svenska regeringen erkännande av en palestinsk stat av Israel ses som en ytterst ovänlig handling. Det får nu konsekvenser som Wallström märkligt nog tydligen inte räknat med. Det säger en hel del om kompetensbristen hos henne, de förmenta utrikespolitiska erfarenheterna till trots, och hos hela den rödgröna regeringen. Inbillade de sig verkligen att relationerna till Israel inte skulle påverkas negativt av ett erkännande? En del kanske förstod det, men då verkar de i så fall inte ha brytt sig om det, förmodligen därför att de har sina sympatier på den palestinska sidan och hyser antipati mot Israel.

Mellanösternkonflikten är inte alldeles enkel att navigera igenom, och under lång tid har svensk utrikespolitik åtminstone försökt att ha goda relationer med båda sidor för att ha något hopp om att kunna influera en eventuell fredprocess. Det har i ärlighetens namn varit lite si och så med opartiskheten tidigare, från Olof Palmes omfamnande av Yassir Arafat till även Carl Bildts blinda fläck, men regeringen Löfvens erkännande av ”staten Palestina” saknar motstycke och är ett klart brott mot såväl beprövad folkrätt som vår tidigare någorlunda balanserade linje. Det skedde dessutom helt utan att man brett försökte förankra eller motivera beslutet.

Företrädare för allianspartierna går nu helt riktigt till storms mot agerandet, och nu riktar man också in sig på hur Wallströms UD försökt mörka varför utrikesministerns resa ställdes in. Det följer samma mönster som när regeringen försökte tona ned och bortförklara att den israeliske ambassadören Isaac Bachman tidigare i höstas i protest kallades hem till Jerusalem för, som det heter på diplomatspråk, ”konsultationer”. (Han har sedermera kommit tillbaka.) Och nu skyller svenska UD på att det är valrörelse i Israel och därför ett högt tonläge därifrån. Som om inte de flesta israeliska partierna inte med tvekan ser på det svenska agerandet.

Den här svenska behandlingen av Mellanösterns enda demokrati är stötande och bilden av Sverige i Israel solkas än mer av de uttryck för antisemitism som förekommer, framför allt i Malmö, och som gör att judar i Sverige känner sig utsatta. Särskilt efter terrorattackerna i Paris, som bland annat drabbade en judisk kosherbutik, har svenska judar fått motta fler hot från islamistiska grupper enligt Lena Posner Körösi, som är ordförande i Judiska Centralrådet.

Att den svenska regeringen och utrikesminister Wallström är så uppenbart okänsliga och oförstående för detta är högeligen anmärkningsvärt.